[061207] Som nättidskriftsredaktör får man ofta frågan ”Men hur får ni in pengar på det där då?” Svaret är i alla fall för min egen del: ”Det får vi inte”. Alba drivs som de flesta andra nättidskrifter – i alla fall vi som dväljs i närheten av kulturtidskriftsträsket – helt ideellt. Fråga mig.
Jag vet. Jag är ordförande för Föreningen för Sveriges Nättidskrifter.
Tio år. Så länge har vi gjort Alba.nu. Som om vi inte haft något bättre för oss. Jag tror vi är äldst av alla någorlunda regelbundet utkommande tidskrifter på nätet. Men det finns många till. De kommer och går. Idag kanske det inte startas riktigt så många tidskrifter på nätet längre. Många som för några år självklart tänkt ”tidning” tänker idag ”blogg” även om drivkraften kanske är densamma. Men blogg är lättare att komma igång med och ställer inte samma journalistiska krav.
Varför håller vi på då? Vi som ändå gör tidskrifter på nätet. Vad är det som driver oss? Det är uppenbarligen alltså inte pengarna. De flesta av oss som driver nättidskrifter är idealister, i alla fall när det kommer till den egna tidskriften. Många är precis som jag själv frilansande journalister eller på andra sätt professionella i sitt gebit.
Det finns förstås tidskrifter som drivs av organisationer och institutioner, som har anställda, men i de allra flesta fallen arbetar vi utan betalning.
Inte heller är det äran. Vi kulturtidskrifter som av olika skäl valt nätet som medium syns dåligt, trots att vi ofta har fler läsare än våra papperskollegor. Vi får sällan någon cred i andra media. Så det kan inte vara därför.
Och vilka är vi?
Jag trodde när jag var med och drog i gång FSN (Föreningen för Sveriges Nättidskrifter) för snart fem år sedan att jag var tämligen ensam i mitt slag. Både som kvinna och som medelålders. Det visade sig att jag hade fel. Visst finns de, de unga idealister som jag i början föreställde mig. Unga smala killar i svarta jeans som satt uppe hela nätterna och som kan allt om källkoder etc. Eller om indiepop eller böcker eller vad det nu kan vara som de valt att göra tidskrifter om. Men som sagt det visade sig också att det fanns mängder av medelålders, välutbildade både kvinnor och män som drev tidskrifter.
Vad är en nättidskrift?
Det är faktiskt ännu svårare att säga. Det finns nästan lika många typer som tidskrifter. Om vi ser till föreningen FSN så innehåller den allt från rena nyhetstidningar av tydlig lokaltidningskaraktär och så hela skalan över till kulturtidskrift i den mer traditionella meningen. Om ni vill förstå svårigheterna med att definiera så kan ni bara börja fundera på vad Alba.nu är. Visst är vi mest lika kulturtidskrifterna till innehåll och upplägg. Men gräver man lite så kan man börja undra. Vi publicerar teaterrecensioner fortlöpande. Ofta innan lokalpressen hinner göra det. Om de ens bryr sig. Våra recensenter är flitigare än de flesta. Vi recenserar böcker, ibland sent men ibland på första datum. (När det är sent beror det oftare på att vi fått böckerna sent från förlagen än på att våra recensenter varit långsamma). Vi har publicerat några böcker elektroniskt. Vad är vi då? Lokaltidning? Förlag? Själva väljer vi nog att kalla oss kulturtidskrift i brist på bättre. Det är ändå ett epitet att vara stolt över. Men vi klassas inte som kulturtidskrift i det offentligas ögon. Vi kan inte söka kulturtidskriftsstöd och inga andra typer av tidskriftsstöd heller.
Hur ser framtiden ut?
Hur ska vi då kunna leva vidare? De flesta nättidskrifter lever inte lika länge som Alba.nu. De lever på entusiasm i några år i bästa fall och dör sedan någon sorts sotdöd och redaktörerna går vidare till andra projekt som förhoppningsvis är mer lönsamma. Att Alba överlevt beror förmodligen på envishet och tjurskallighet i kombination med att vi hyfsat lyckats kombinera vårt vanliga yrkesliv med produktionen av vårt ideella projekt. Men tittar man på våra samlade årgångar syns det ganska tydligt att vi ibland gått på knäna. Då och då händer det dock någonting som får oss att resa oss igen. Vad kan det vara då? Det kan vara lite respekt, lite uppmärksamhet. En riktigt bra artikel från en skribent som gillar oss. Ett möte med någon som förstår vad vi försöker göra. Pengar är inte att tänka på i sammanhanget tyvärr. Men nog hade de hjälpt om de funnits för det är där allt landar till slut. Kan vi inte betala hyran har vi inte möjlighet att vara ideella.
Drar åt två håll
Föreningen För Sveriges Nättidskrifter har funnits i några år nu och det finns en inneboende motsättning bland oss som kallar oss nättidskrifter som har blivit allt tydligare med åren. Det handlar om just våra olika typer av tidningar och om våra olika arbetsvillkor. De mer nyhetsbetonade kan för det mesta sälja annonser och har ofta tydlig lokaltidningskaraktär och borde därför ligga bra till för att kunna få del av ett omvandlat presstöd. I alla fall om det nu stoppade förslaget går igenom. De har ibland redan anställda. Naturligtvis vill de att vi inom föreningen skall profilera oss åt det hållet och driva bland annat frågan om ett omvandlat presstöd. Gott så. Vi andra har förmodligen ändå ingen chans. Varken till presstöd eller till kulturtidskriftsstöd.
För er som inte känner till det skall jag kanske förklara. Kulturtidskriftsstöd är någonting helt annat än presstödet. Det administreras av Kulturrådet och ges till ” Kulturtidskrifter som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med, samhällsinformation, med ekonomisk, social eller kulturell debatt och som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.”
Där borde vi ju passa in, men det gör vi inte. Av två skäl. Ett är att stödet ett produktionsstöd (läs tryckstöd) och vi har enligt Kulturrådets sätt att räkna låga produktionskostnader. Datorer, program serverplats etc räknas inte som kostnader och framförallt räknas inte den riktigt stora kostnaden – tid.
Ett annat skäl är att Pengarna som skall fördelas är för få. Förra året delades dryga tjugotvå miljoner ut. Exakt hur många kulturtidskrifter det finns vet ingen, men närmare tvåhundra tidskrifter sökte pengar 2005 och ca 120 av dem fick pengar. Det säger sig självt att det inte blir mycket för var och en. Därför har Kulturrådet bestämt sig för att inte ta in nättidskrifterna bland dem som kan komma i fråga för bidrag. Det skulle helt enkelt bli alldeles för lite pengar.
I år la faktiskt vänsterpartiet ett motionsförslag om att kulturtidskriftsstödet skulle ökas med två och en halv miljon som skulle gå till nättidskrifter. Det avslogs av kulturutskottet, men det får väl ändå ses som ett framsteg att vi över huvudtaget nämndes.
Som en jämförelse kan vi säga att presstödet som har som syfte att ”värna om mångfalden på dagstidningsmarknaden och en bred spridning av dagstidningar över hela landet.” har 527 mkr att disponera för 2006. Närmare hundra tidningar brukar få dela på dessa pengar. Bland dem hittar man så spridda fåglar som Dagens ETC, Proletären, Finanstidningen och Svenska Dagbladet.
Viktigaste skillnaden i vem som får vilken typ av stöd ar naturligtvis utgivningsfrekvens och här trillar vi nättidskrifter mellan stolarna. Igen.
Och ändå behövs vi
Trots att vi knappast syns i den stora samhällsdebatten – annat än indirekt – så är det viktigt att vi håller på. Viktigt för demokratin och viktigt för utbytet och utvecklandet av tankar. Det tycker uppenbarligen våra läsare också. Som jag nämnde i inledningen har nättidskrifter ofta fler läsare än pappertidskrifterna. Det har naturligtvis med tillgängligheten att göra. Vi har många och ofta ganska otrogna läsare. Alba har idag dryga tusen personer som ”prenumererar” på våra e-löpsedlar. Ett e-postmeddelande som skickas ut om varje nytt nummer. Vi har också en tydlig läsartopp runt nya nummer. Men annars är det intressant att vi ständigt har läsare av gamla nummer. Allt vårt gamla material ligger ute som ett lättillgängligt och gratis arkiv. En del går in där och läser en endaste artikel och kommer aldrig tillbaka igen. Andra läser oss regelbundet. Tillsammans blir dessa människor ungefär 6000 unika träffar i veckan. Jag vill hävda att det är sextusen kulturpolitiskt viktiga träffar. Många av våra läsare skulle förmodigen aldrig läsa, än mindre köpa, en kulturtidskrift på papper. Men de läser oss. För vi finns därute. Ibland framgooglade – ibland som ett favoritbokmärke.
Jag tror vi behövs. Och det är därför vi håller på.
