[061207] Landstingen inrättades 1862 och Sverige fick därmed en mellannivå. Landstingens inrättande föregicks av en långvarig debatt med argument – som att den ekonomiska rikslagstiftningen borde decentraliseras eller utformas under inflytande av regionala enheter eftersom förhållanden i olika delar av landet ansågs skifta starkt.
Landstingen inrättades 1862 och Sverige fick därmed en mellannivå. Landstingens inrättande föregicks av en långvarig debatt med argument – som att den ekonomiska rikslagstiftningen borde decentraliseras eller utformas under inflytande av regionala enheter eftersom förhållanden i olika delar av landet ansågs skifta starkt.
Ett annat argument var att nya självstyrelseorgan skulle kunna avlasta riksdag och regering från rent lokala angelägenheter. En mellannivå i form av landsting skulle innebära en viss frihet från regeringen men också från den statliga byråkratin i form av länsstyrelse. Valda representanter skulle beredas ett inflytande och politiskt ansvar kunde utkrävas.
Från konservativt håll ställdes krav på statsenhetens bevarande mot länens ökade självständighet. Som avskräckande exempel nämndes regional splittring i såväl Italien som Spanien. Landsting med stora befogenheter ansågs riskera att politiseras och utvecklas till länsriksdagar. Invändningarna hade en ideologisk motivering men kan också ses mot bakgrund av landshövdingarna som i landstingen kunde ha anledning att se medtävlare till länsstyrelsen när det gäller inflytande i länen.
Landstingens uppgifter var att rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter. Det innefattade den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet med mera . Ett viktigt förbehåll var dock att om uppgift ålagts annan offentlig myndighet gick detta före.
Landstingens uppdrag var oklart formulerat och länge förelåg oklarheter om landstingens mandat samtidigt som landstingen ålagts ett helhetsansvar på ett antal politikområden. Det kan särskilt noteras att förordningen 1862 inte tydligt angav att landstingen skulle ägna sig åt sjukvård. Däremot ingick hälsovård som är ett vidare begrepp. Sjukvården reglerades vid denna tidpunkt av annan lagstiftning som innebar en spärr för landstingens verksamhet på detta område. Genom landstingens eget agerande har sjukvård som bekant blivit dess huvuduppgift in i våra dagar.
Landstingen kom att fungera som viktiga arenor i och med att den politiska makten till viss del sammanföll med den ekonomiska makten. Förutsättningar skapades att utveckla det regionala och lokala näringslivet på en stabil grund. De regionala nätverken var såväl politiska, sociala som ekonomiska . Det utvecklas ett lokalt och regionalt förankrat kreditväsen och trafikföretag. Genom denna dåtidens regionala logik lämnades viktiga bidrag till uppbyggandet av det moderna Sverige.
Från 1930-talet började dock landstingen alltmer fungera som redskap för en av statsmakterna dirigerad skatte- och reformpolitik och i takt med kommunreformer och ökande åligganden för primärkommunerna har också kommuner blivit redskap för välfärdsstatens ambitioner. Detta förhållande mellan nationell nivå och lokal- regionalnivå har bestått men ifrågasatts i ett stort antal utredningar från 60-talet.
I februari nästa år kommer den nu aktuella Ansvarskommittén avlämna sitt slutbetänkande. Utredningen har arbetat sedan 2003 och har i uppdrag att fundera över den svenska offentliga organisationen och frågan om mellannivåns framtid. Någon omfattande offentlig diskussion har inte förekommit mer än vid enstaka tillfälle i samband med att olika kartor presenterats. Mycket pekar dock på att utredningen kommer att föreslå sammanläggningar av landsting till större enheter eller regioner. Dessa regioner ser också ut att få ansvar för det aktuella territoriets utveckling på det sätt Skåne och Västra Götaland haft som försök sedan slutet av 90-talet. Det står dock oklart hur många regionerna blir. Det antal som nämns är vanligen 6-14.
Det intressanta är att argumenten och motargumenten är snarlika dem som förekom under den debatt som föregick 1862 års landstingsförordning. Huvudskälen till att behålla och stärka den regionala nivån är behovet att kunna tillvarata de olika förhållanden som finns regionalt på bästa sätt samt att detta görs av folkvalda politiker från vilka ett ansvar kan utkrävas.
Motargumenten är att ökat regionalt inflytande anses hota nationell sammanhållning och skapa en splittring. På 1800-talet slutade det med en kompromiss vilket resulterade i en oklar gräns mellan den regionala nivån och den statliga länsbyråkratin. Dåvarande landstingspolitiker lyckades på ett framsynt sätt fylla ut den kompromissen. Den självstyrelseutveckling som på detta sätt inleddes från 1862 bröts först 30-40 år in på 1900-talet i och med att kommuner och landsting reducerades till (i princip) förvaltningsenheter.
Mycket talar för att Sverige återigen står inför ett beslut som kommer att kompromissas fram. Länsstyrelserna ser ut att ges fortsatt ansvar på andra områden än rent övervakande och kontrollerande. Därmed får vi fortsatt oklara gränser mellan den folkvalda nivån på regional nivå och den statliga regionala nivån. En sådan utveckling underlättar inte möjligheten att på bästa sätt tillvarata varje regions egna förutsättningar.
Tveksamheten att acceptera ökade regionala befogenheter kan inte vara annat än en maktfråga. Därmed hindras en nödvändig utveckling och anpassning av de offentliga nivåerna till en värld där den lokala och regionala nivån samverkar inte bara med nationalstaten utan också den globala arenan.
Det är av vikt att det förs en öppen debatt om hur den nya kartan skall ritas även om såväl kommittén som andra helst avstår från detta. En omstrukturering kräver att regionbildningar i olika delar av landet också faktiskt sker. En debatt kan underlätta denna process samtidigt som – för landstingen – realistiska indelningar kan diskuteras öppet. Sverige får inte återigen missa denna nödvändiga regionalisering.
