[061128] Om livsvillkoren i Övre Tornedalen handlar denna historia, speglad genom två gifta pars upplevelser på midsommarafton 1955.
Svante Elfgren var basist i den svenska popgruppen Shanes på 60-talet och detta är hans debutroman.
Berättelsen är gripande men samtidigt vacker, naturlyrisk och mustig. Martti och Julia tillsammans med Marttis bror Oskar och hans fru Eleonora reser för att fira midsommar i en liten höbärgningskoja vid en sjö som är förbunden med en älv.
Martti, på svenska kallad Mårten, är ett med livet i Tornedalen; jakt, fiske och timmerhuggning på vintrarna får hans och Julias och barnens tillvaro att gå runt, med nöd och näppe. Julia har allt mer börjat antyda att de ska flytta ”till stan” – det vill säga till Kiruna eller Malmberget, där det finns jobb i gruvorna. Martti vill helst inte lyssna på det hon säger.
Hans bror Oskar (Osku på tornedalsfinska) bor sedan länge i Stockholm och jobbar på SJ. Han tar sin fru Eleonora, född och uppväxt inom societén i Uppsala, med sig hem till Tornedalen varje sommar. Eelo (som hon kallas däruppe) känner sig som en främmande fågel bland makens släkt och vänner. Karlarna är grovt tillyxade och svär, röker pipa, tuggar tobak och dricker sprit. Till råga på allt talar de helst finska med varann, ett språk Eelo inte förstår. Hennes svägerska Julia förstår henne dock, det finns en outtalad värme dem emellan. Även om de aldrig har satt ord på det.
Till midsommarfesten ansluter Nils och Elsa med motorbåt. Det blir en lång midsommarafton vid brasan utanför stugan. Karlarna brer på med den ena mustiga berättelsen efter den andra. Om sina förfäders strävsamma liv, om fattigdom och svält, om deras egen skolgång när de undervisades av en sadist till lärare som också var nazist. Om hur de förbjöds att prata finska. Om hur flera av deras släktingar och vänner var kommunister och socialister och blev förvisade till arbetsläger under andra världskriget. Men också om hur flera av de så kallade Kirunasvenskarna, som frivilligt reste till Sovjetunionen, kom till ett helvete de aldrig kunnat föreställa sig: det var inget paradisiskt arbetarsamhälle där, utan familjerna splittrades, männen försvann och kvinnorna skildes från barnen.
Eelo blir pikad för att hon är sörlänning av Mårten i takt med att halvlitrarna töms. Hon möter hans blick allt oftare under kvällen. Oskar ägnar hon inte mycket uppmärksamhet och vid ett tillfälle när han råkar spilla hett kaffe på henne får hon ett utbrott på sin make. Hon går in i kojan, Julia följer efter, och hon öppnar sig för svägerskan som dock inte svarar särskilt mångordigt.
Eleonora går ner till sjön för att tvätta sina kaffefläckiga byxor, skor och trosor och upplever där en konstig känsla av att vara iakttagen.
Det är nu romanen börjar bli suggestiv. Övernaturliga fenomen blandas in i den fantastiska naturbeskrivning som återges av en midsommarnatt med solen hela tiden ovan horisonten.
Upplösningen av berättelsen är något av det mest suggestiva jag har läst. En midsommarnatts gäckande skuggor beblandar sig med tabubelagd erotik.
Men det är också en prosa som är sprungen ur de förtrycktas verklighet. Finska talpartier (som alltid översätts direkt med svenska) ger orden dess speciella kraft. Dock skrivs svenskan för det mesta som den talas: med finsk brytning; mycket blir ”micke”, fyra blir ”fira” och bra blir ”pra”.
Man kan se denna roman som en upprättelse för Tornedalssvenskarnas umbäranden genom historien. Som att ge tillbaka för alla böjda nackar för skollärare och präster, alla skrapade fötter för handlaren och banken. Men all förnedring och jävulskap ledde till att man knöt näven i byxfickan.
Som Mårten uttrycker det för Eleonora:
”Förstår ni svenskar söderifrån ingenting?” sade han med låg, intensiv röst. ”Förstår ni inte att finskan är vårat modersmål? Att det är våran själ? Själen kan inte stängas inne av gränser som krigstokiga herrar har dragi på en papperskarta för nästan hundrafemti år sedan! Vi har våran själsgemenskap med Finland och de finska språket. Vi är samma folk trots att en gräns är dragen längs våran gemensamma älv. Den skiljer inte på oss utan, tvärtom, den förenar oss på ett naturligt sätt. När vi dricker vatten ur älven så är de samma vatten som våra bröder och systrar dricker på andra sidan. Vi är me dom och dom är me oss. Så är de! För oss är finskan de levande språket! De språket som vi lever genom, som vi andas genom, älskar genom, hatar genom, dödar genom, ger liv genom! De är hela våran självkänsla, våran identitet! Utan vårat språk är vi enbenta, utan våran högra hand!”
Det är verkligen inte illa att debutera vid 60 års ålder med en roman av detta slag. När jag ringer upp Svante Elfgren för en kort pratstund berättar han att det inte är sin barndom han skrivit om ”men däremot den värld jag växte upp i. I Lainio elva mil från Kiruna.”
Inspirerad av Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” har han inte varit eftersom denna berättelse var färdig innan Niemis bok kom ut. ”Jag skrev denna bok mellan 1995 och 2000” berättar Svante. ”När vi spelade i Stockholm med original-Shanes för två år sedan träffade jag Kjell E Genberg som hjälpte mej med förlagskontakter.”
Har du möjligen en andra bok på gång?
”Jag har en historia i huvet som jag har tänkt börja på i vinter” säger Svante Elfgren.
En gång popidol, numera också författare.
