[061119] Av Georg Büchner
Göteborgs Stadsteater, Stora scenen, premiär 2006-11-17
Översättning: Ulf Peder Hallberg
Regi: Stefan Metz
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
Ljuddesign:Tina Paulson
På scenen: Antti Reini, Anna Persson, Johan Gry, Thomas Nystedt, Johan Karlberg, Anna Bjelkerud, Fredrik Evers, Maria Eggers m.fl.
Det visuella anslaget var häftigt, som hämtat ur stjärnornas krig. Molnformationer som sveper förbi på en orolig himmel, stjärnor glimmar och planeter snurrar. Lägg därtill en musik av det slaget som vi lärt oss att förknippa med science-fiction.
När ljuset så småningom belyste närmiljön upptäckte vi att den bestod av tillbakalutade husfasader i brant förkortning. Scengolvet sluttade ner från fonden. Expressionistisk skulle jag kanske ha kallat den spanske scenografen Alex Tarragüel Rubios dekor som jag dock snarare vill se som ett uttryck för superrealism, ett försök att gestalta en obarmhärtig verklighet.
Jag tror att det var detta som den unge naturvetaren Georg Büchner ville berätta om när han skrev sin pjäs. Kanske är det också därför som regissören Stefan Metz, från Schweiz, har förlagt handlingen till vår egen tid. Något större mått av humanitet har vi ju inte lyckats åstadkomma på de hundrafemtio åren som gått sedan pjäsens skrevs.
Regissören Metz har dessutom klätt uniformen av soldaten Woyzeck. Kaptenen har blivit cigarrökande civilist (den rutinerade Johan Karlberg), den experimenterande läkaren är inte bara civil utan till och med kvinna, (Anna Bjelkerud). Tamburmajoren är polis, en utmärkt Johan Gry spänner musklerna. Horan är hora, där är vi på säkrare mark, även om Anna Persson, som är mycket övertygande i sin förföriska kvinnlighet, bär sitt barn i en modern sele på magen.
För titelrollen har man engagerat en finlandssvensk skådespelare, Antti Reini. Han är onekligen typen för rollen, mager, sleten, ett offer. Felet med honom, är att jag har svårt att höra vad han säjer. Med en regissör därtill som inte är svensk och därför inte kan avgöra hur det låter, blir problemet ännu större. Kan det, förutom årstiden, också tjäna som förklaring till det ymniga hostandet i publiken? Folk blev ointresserade av pjäsen.
Thomas Nystedt spelar Woyzecks kompis Andres. När han berättar sin saga för barnen är det knäpptyst i salongen.
Jag tyckte det kändes som ett starkt försök att gestalta utsattheten i världen där nåd är något som vi själva måste uppfinna. Hade det nått ända fram, hade det slagit undan fötterna på oss. Nu har jag svårt att hitta någon bra förevändning för att locka människor att se den här föreställningen.
/Åke S Pettersson
Stadsteaterns uppsättning av Woyzeck är en dekorativ rysare med svårtytt budskap.
Scenografin är fantastisk: bakåtlutade gråa betonghus med ingångar som källarhål på bägge sidor av ett scengolv så starkt sluttande att man blir sjösjuk, och i fonden – fantastiska solnedgångar och molnformationer över en fjärran stadssilhuett.
Och alla rollfigurerna är galna och ondsinta i olika proportioner – på ett diaboliskt eller gemytligt vis. (Utom möjligen den änglalikt vackra ”horan” Marie, och den oskuldsfulle sagoberättaren Andres. ) Dessutom är de löjliga – när de struttar fram över scenen, som karikatyrer av sig själva.
Man skrattar lite åt dem, och sedan blir man illamående av dem. Och tillslut skulle man vilja veta vilka de är, men det får man aldrig – för de når liksom aldrig över scenens kant.
Det är svårt att fatta vad pjäsen egentligen handlar om: Sociala orättvisor? Bristande psykvård? Galenskap? Eller bara svartsjuka??
Fragment av fantastiska repliker når fram, men resten suddas ut av sluddrigt prat, gymnastiska övningar, malplacerad musik och andra publikfriande effekter.
När huvudpersonen tillslut gång på gång stöter kniven i sin älskades bröst betyder det att föreställningen är slut. Inget annat. Då har jag tårar i ögonen. Men inte av rörelse, utan av gäspningar.
Snyggt men otydligt och oengagerande, blir mitt slutomdöme.
/Kajsa Öberg Lindsten
