[061113] En minimusikal från fem år
Av Eva Lindström
Riksteatern gästspelar på Frölunda Kulturhus
Regi: Elisabeth Frick
Scenografi och kostym: Kajsa Larsson
Musik och sångtexter: Klas Widén
På scenen: Agneta Ahlin och Carl Axel Karlsson
Nu är jag verkligen ute och åker skridskor. Så här långt från målgruppen har jag knappast någon gång befunnit mig: musikal för femåringar. (Med tanke på den intellektuella nivån i somliga vuxen- musikaler, kanske ändå inte?)
Handlingen här är avväpnande enkel: kocken tröttnar på den fordrande drottningen, tar sina pannor och vispar och drar. Drottningen försöker laga mat själv men det blir inte ens pannkaka.
Agneta Ahlin gör drottningens roll. Hon är övertygande dryg och sjunger bra, men har inte mycket musik att svänga sig med. För att vara en musikal är Drottningen och kocken ganska påver. Det drabbar också Carl Axel Karlsson som med en fimp klistrad på läppen agerar i kockens uppgift.
Verkligt påkostad är dekoren av Kajsa Larsson, kanske därför att författarinnan är en utsökt barnbokstecknare. Som teater är pjäsen inte mycket att skryta med. De trettiofem minuterna slank fort iväg och innan vi visste ordet av, var det vår tur. Vi förväntades applådera, vilket jag och de små, lätt förvånade, också gjorde.
Det är kanske inte precis mitt bord, men nog tycker jag att man kan ställa högre krav på en barnteaterföreställning, där egentligen bara scenografin förtjänar överbetyg.
/Åke S Pettersson
Bilderboksförfattaren Eva Lindström är genial. Med sina vemodiga, humoristiska allåldersberättelser. Och sina bilder. Men den minimusikal hon skrivit texten till blir inte lika rolig. Teatern blir liksom för realistisk för att det vemodiga skall bli humoristiskt. Det blir så mycket spring och så mycket grytor och kastruller och detaljer som överröstar texten. Eller är det kanske textens absurda poesi som fjättrar skådespelarna och inte ger dem utrymme att spela ut sina egna skojigheter?
Jag tycker i varje fall att uppsättningen känns ovanligt tom och trist och traditionell för att vara modern barnteater. En självisk och ensam drottning med plutmun som varken kan laga mat eller spela badminton, och en ärrad och trött gammal kock med en ständigt glödande fimp i mungipan. Och sen blir det inget mer. Detaljerna är liksom bara lösa påhitt och rekvisita.
Jag tycker synd både om författaren och om skådespelarna. Men allra mest om publiken. Vi hade alla varit värda något bättre den korta lilla stund föreställningen varade. Allt blev bara långt och meningslöst. Inte ens musiken var rolig.
/Kajsa Öberg Lindsten
