[061113] Av Elin Frost och Anna Lundholm
Teater ACTA, premiär på Amanda Teater 10/11 2006
Regi: Lars Magnus Larsson
Medverkande: Sven Boräng, Anna Lundholm, Susanna Zacharoff
Scenografi och ljus: Lina Sparring
”En pjäs om att våga välja” är underrubriken i programbladet till denna intressanta ungdomspjäs med sin vitsiga titel. Att vara ung är omvittnat besvärligt. Varje familj tycks ha gott om skellett i garderoben. Eller är det kanske så att den där normala familjen, där man fattar de enkla valen, inte är tillräckligt spännande. Det blir ingen bra teater av sånt. Publiken orkar inte hålla sig vaken medan trivialiteterna luftas. Eller kanske att det inte finns något sådant som en normal familj om vi skrapar på ytan?
Naturligtvis är det roligare med den dysfunktionella familjen där mamma är galen och rika pappa otrogen och barnen lämnade att på egen hand försöka orientera sig tillvaron. Då uppstår sådana situationen där det känns naturligt att sätta eld på pappas stora kåk på landet.
Vad som därefter följer för de tre syskonen i pjäsen är ett kvalfyllt väljande. Ska de erkänna sin gärning? Det finns inga vittnen. Pappa instruerar dem per mobiltelefon att förneka brottet eftersom han riskerar att inte få ut försäkringsbeloppet om det blir känt att den som tände på var en medlem i den egna familjen.
Pjäsen illustrerar väl hur de val i existensialistisk anda som vi ställs inför egentligen aldrig är enkla och okomplicerade, att vi är insnärjda i ett socialt nät. (Det har skrivits mycket negativt om Jean-Paul Sartre, men hans stjärna behåller sin lyskraft, medan andras, som Freuds, slocknar i den nya tidens obarmhärtiga ljus.)
Styckets förtjänst är dess tydlighet och konsekvens. Vi får till och med veta hur det går sedan.
Det är tilltalande med en föreställning som så vågar ta ställning.
Det förekommer både dans och musik i Eldskäl som spelas utmärkt av Teater ACTA, som är en nystartad frigrupp. Särskilt väl agerade Sven Boräng som den enda brorsan klämd mellan två egensinniga syrror.
ACTA har nu rest på turné med sin föreställning och när de tänker återvända vet jag inte, men det är tveklöst något att se fram emot.
/Åke S Pettersson
Eldskäl är nyskriven bruksdramatik för ungdomar i tonåren. Och den fungerar alldeles förträffligt.
Två storasystrar och en tonårsgrabb från en skilsmässofamilj vill ge sin rika och själviska pappa en läxa – de sätter eld på hans lyxrenoverade hus. Sen söker de skydd i en källare i närheten, och där spelar de upp sitt alldeles egna familje- och relationsdrama.
Det är skickligt och medryckande, rentav förföriskt. Eftersom allt som från början är otydligt får sin förklaring och tydning. Lillebrorsan förtrycks och daltas med. Mellansyrran är den vackra och till synes självständiga svikerskan, som alltid flyr in i nya äventyr. Storasyrran är förstås den ansvarsfulla, duktiga och bittra. Och föräldrarna är så frånvarande att de inte ens syns på scenen.
Det är ett ganska ytligt drama, men de unga skådespelarna är mycket skickliga. De spelar med kraft, fart och övertygelse. Då blir det intressant och roligt att titta på. Dessutom kan de både sjunga och dansa. Inte en död minut på scenen, alltså.
Det djärvaste av allt är nog slutet: då får vi höra hur allting blev. En happy end i lika grälla färger som en veckotidningsnovell. Men kan man tänka sig: Jag blev faktiskt rörd, och måste torka bort en tår i ögonvrån! – innan ljuset tändes och jag och den unga publiken slog på våra mobiler och knuffade oss ut i novemberkylan.
/Kajsa Öberg Lindsten
