[061103] En berättelse där då och nu vävs ihop som om allt har ett samband och alla handlingar – små och stora har sitt ursprung i ett då och landar i ett (nästan) förklarligt nu. Eva-Marie Liffner har tagit avstamp i verkliga personer och händelser och skrivit en saga för vuxna. Och jag tror paradoxalt nog att hon menar att vi skall våga släppa det förflutna och gå vidare.
Arkitekten Lars Israel Wahlman ritade och såg till att slottet Tjolöholm, beläget vid den halländska kusten, blev uppfört. Tjolöholm är en märklig skapelse och alla vi som någon gång varit där kan inte låta bli att fundera och fantisera över människorna som lagt pengar och möda på att bygga det. Det är en märklig byggnad, beställd av James Dickson och hans hustru Blanche. Betalat med pengar som rövats ihop med hjälp av norrländsk skog. Ett 1500-tals slott byggt vid förra sekelskiftet med centralvärme (visserligen dåligt fungerande, men ändå) duschar och hästdragen dammsugare. En anakronism i många bemärkelser och en fantasiskapelse som är provocerande bara genom att finnas. Tänk att den nyrike Dickson kunde med att satsa så mycket pengar och (andras) möda på att uppföra detta ganska smaklösa sagohus.
Eva-Marie Liffner har också hon blivit fascinerad av den här byggnaden. Hon har fantiserat ihop en historia som på många sätt påminner om hennes tidigare roman Camera. Där fanns ett mörkrum som hjärta i ett märkligt hus i en byggnad i London där teosofer höll seanser och försökte få kontakt med de döda – och där den nutida huvudpersonens släkting fick i uppgift att försöka fotografera andarna. Även den berättelsen går i flera tidslager och har övernaturliga inslag.
I Tjolöholm placerar hon ett tomrum som uppstod genom en felberäkning i centrum av byggnaden. Jag vet inte om det existerar i verkligheten, men det spelar absolut ingen roll. Här får rummet bli ett märkligt medicinrum där husets härskarinna Blanche Dickson förvara såväl giftiga som nyttiga örter.
Men historien börjar i nutid. Ett underligt fynd, en docka som verkar levande, hittas under Engelbrektkyrkans orgelläktare. Engelbrektskyrkan är Wahlmans verkliga mästerverk, invigt precis innan första världskrigets utbrott. Sedan får vi möta Lars Israel Wahlman på hans ålders höst, 1952. Han tänker tillbaka på sitt liv utifrån fyra bilder som sitter på väggen i hans hem. Tankarna glider och vi får åka med.
Det blir en otroligt märklig och lite spretig historia. Kanske är det inte riktigt meningen att den skall gå ihop, men alla trådar möts, i alla fall känns det så, innan berättelsen tar slut. Händelser för länge sedan får konsekvenser i flera tidsled och en del verkar närmast ödesbestämt.
Vi hamnar i början i Scottland på en studieresa med underliga upplevelser – är det på riktigt? Drömmer den unge Wahlman? Finns slottet vid havet?
Så rullar det på som livet gör. Finns de sköna damer han möter (en av dem är Harriet Bosse)? Och mannen som drunknade – vem var han? Mysterier avlöser varandra och Wahlman möter den personen märkligare än den andra.
Romanen känns lika anakronistisk som det slott den handlar om. Här finns dimmor och stormar. Vålnader i form av både människor och djur. Och ett mysterium som kanske har sin förklaring i ett konserverat hjärta som tillhört Maria Stuart. Här finns blinkningar till Shakespeare och till gamla skräckromaner.
Ja, ni hör ju. Det hade kunnat vara pinsamt. Riktigt patetiskt och fel. Men det blir det aldrig. Kanske för att det är så väl berättat och kanske för att, tror jag i alla fall, Eva-Maria Liffner inte alls vill att vi skall gå vilse i de här dimmorna. Jag tror att hennes budskap är det motsatta. Låt er tjusas och förföras och dröm gärna. Men använd den energi det kan ge till att möta verkligheten. På riktigt.
