[061103] Säg ”feministisk kulturtidskrift” och många tänker på Bang. All ära åt Bang, men det finns fler läsvärda feministiska kulturtidskrifter, femkul till exempel.
I Bang # 3, 2006, som kom lagom till Bangs 15-årsjubileum, skriver redaktionen inledningsvis att ”om tidigare generationers Bang signalerade viss hemgjordhet och pionjäranda, fanzinism och girlie-aktivism, så prövar vi en ny väg nu”. Femkul befinner sig enligt en sådan definition ungefär där tidigare generationers Bang trampat upp stigen – femkul-redaktionen länkar på hemsidan till Bang som ”femkuls kloka storasyrra”. Därmed inte sagt att femkul skulle vara sämre, bara något annorlunda i sin framtoning och möjligtvis mer lättillgänglig för kulturtidskriftsovana läsare.
Femkul startade som nättidning men kommer nu ut på papper med fyra nummer per år. Det senaste numret är ett dubbelnummer med tema Europa. Stort tema, svårt tema; femkul hyser ambitioner om att inte väja för vare sig högt eller lågt, och räds inget ämne. Friskt satsat, hälften vunnet, som man brukar säga – i femkuls fall vinner man mer än hälften, djärvheten ger luft under vingarna. Här är inte steget utanför Sverige lika med att man landar i England, som så ofta är fallet när stora delar av kulturklimatet anglosaxifieras.
Inspiration till temat kom från fotoutställningen Xposeptember i Stockholm och i tidningen presenteras tre av fotograferna – två av dem med sina respektive bilder, den tredje genom en essä. Fotografierna är vackra, intressanta, spännande – det här numret av femkul är väl värt att ”läsa” för att få se dem.
Det bjuds på mer konst ändå, i form av serier – ritade av medlemmar ur seriekollektivet Polly Darton – och reportage, om ung estnisk konst. Femkuls Europa har även fått en egen karta, med alltifrån dramatiker till videokonstnärer, nutida och dåtida kvinnor från varje land. I ett reportage om musikcommunityt Myspace guidar femkul läsarna genom den mansdominerade musikdjungeln, eller som artikelförfattaren Agnes Brynge skriver: ”femkul tog fram macheten och högg sig igenom alla singersongwriterkillar, emo-screamo-snubbar, gitarrockande män, skönsjungande pojkar och The Strokes-wannabes och hittade en hel del finfin musik gjord av det underrepresenterade könet. Vi ser det som ett uppdrag i allmänhetens tjänst”.
Blir det då inte schablonartat och fyllt av klichéer när det talas Europa och de olika länderna? Nej, inte i femkul; medvetenheten om hur lätt det är att hemfalla åt stereotypifierande utifrån nationstillhörighet gör sig gällande i Sara Anderssons krönika om just sådana schabloner. Andersson uppmanar oss att låsa in ”fäbodjäntan, snobbitalienaren och fetdansken” – tänkvärt.
De gamla grekernas legend om den feniciska gudinnan Europa, bortrövad och våldtagen av Zeus i tjurform, tycker femkul är en eländig historia och vänder på handlingen. Europa och tjuren i femkuls version rustar upp mytologin, ett foto av en snygg och stark Europa pryder omslaget och återfinns på mittuppslaget – femkul kallar det ”utvik”.
Stort tema, svårt tema – femkul klarar det bra, för att inte säga mycket bra.
