[061102] En pojkdröm som blev sann. Men fick ett för tidigt och tragiskt slut.
Pelle Lindbergh visste redan i tioårsåldern vad han skulle bli.
”Proffs i hockey” sa han när lärarna frågade.
När de försökte få honom att skruva ner förväntningarna lade han bara dövörat till.
Och laget som gällde var Philadelphia Flyers, där hans idol Bernie Parent stod i mål.
Född och uppvuxen under enkla förhållanden på Barnängsgatan på Södermalm i Stockholm hade han den sorgfria, glada, vänfasta, generösa men rastlösa personligheten som på många sätt för tankarna till 50-talets fotbollsidol Lennart ”Nacka” Skoglund och hans askungesaga.
Fast med ett undantag: Pelle Lindbergh var försiktig med alkohol. I alla fall under ishockeysäsongerna. Säger alla polarna som intervjuas i denna bok. Ändå skulle alkoholen spela en ödesroll till slut.
Thomas Tynander, sportjournalist på Aftonbladet, har intervjuat mer än hundra personer och försökt få fram bilden av både människan och stjärnmålvakten Pelle Lindbergh. I stort sett alla kommer fram till samma sak: Pelle var livsnjutaren, gamängen, söderkisen, hålligångaren och – framför allt – fartdåren.
Han älskade snabba sportbilar främst, men även racerbåtar. För sina första pengar i farmarlaget uppe i Maine i USA köpte han en Corvette. Lagkompisen Thomas Eriksson gjorde detsamma, fast hans bil var svart och Pelles vit.
De båda blev snabbt kända av de lokala trafikpoliserna.
Flera av de intervjuade i boken berättar om hur rädda de var att åka med Pelle. Men själv skrattade han bara.
Han tog livet med en klackspark. Jag märker att jag har använt åtskilliga klichéer redan. Kanske är det för att bokens språk är fyllt av sådana. Kanske för att sportmänniskor som intervjuas lätt faller in i den vokabulären. Författaren förleds även han in i presens när han skriver om dåtid på känt sportmanér. Samt att rätt mycket språkslarv – till exempel uteblivna versaler och slarvigt korrekturlästa meningar med till exempel dubbla reflexiva pronomen – finns där.
I vilket fall: Fostrad i Hammarbys ishockeylag – pappan anmälde sin förste son, som hade två systrar, tio och fem år äldre – till klubben redan när han föddes.
Det blev spel på spolade isar på Söder, så småningom ishockeyläger uppe i Dalarna varje sommar, TV-pucken (varifrån han gick direkt in i Hammarbys A-lag i division ett ) och AIK i elitserien samtidigt som han låg i lumpen – ledigt därifrån för spel i OS i Lake Placid 1980 där Tre Kronor tog brons – (han hade debuterat i landslaget och spelat VM i Moskva redan året innan) och i september 1980 åkte han över till USA med ett proffskontrakt 21 år gammal.
Innan dess hade han till och med fått göra huvudrollen som glad söderkis i en långfilm av Janne Halldoff.
Målet var att ta en plats i Philadelphia Flyers, vilket han gjorde efter ett par år. Men vägen var inte spikrak direkt. Nej, det tog emot många gånger. Pelle Lindbergh var inte van – eller villig – att träna så hårt. Och han hade ju heller aldrig bott för sig själv. Mammas köttbullar och kroppkakor var svåra att få tag i ”over there”. Men fästmön kom över efter ett år. Kerstin, som hon hette, hade han träffat på sommaren 1980. Hon var landslagstjej i vindsurfing, kom från etablerad medelklass i Täby medan Pelles familj var arbetarklass om än pappan hade varit till sjöss och bejakat äventyret.
Men målet – som sagt – var utstakat: Att bli målvakt i Philadelphia Flyers i NHL.
Och det blev han.
Säsongen 1984/85 kom det stora genombrottet. Med bara tre insläppta mål i snitt på 65 matcher fick han vara med om att spela Stanley Cup-final mot Edmonton Oilers – som hade stjärnforwarden Wayne Gretsky i sitt lag – men efter fem matcher stod Edmonton som segrare.
Pelle Lindbergh valdes dock till NHL:s bäste målvakt den säsongen och belönades med priset Vezina Trophy. En mycket prestigefull utmärkelse.
På hösten samma år inledde Philadelphia säsongen med tio raka segrar. Pelle Lindbergh spelade sex av dem. Samtidigt gjorde han klart med nytt kontrakt med klubben: på sex år skulle han få motsvarande 17 miljoner kronor – det mesta någon dittills hade fått.
När kvällen hade gått över inatt 10 november åkte han till träningshallens pub för att fira med lagkompisarna. De hade fått ledigt dagen efter som var en söndag.
Mamma Anna-Lisa och svågern Göran var på besök hos Pelle och Kerstin i deras förortsvilla.
Det blev en helkväll, och en del alkohol. Pelle Lindbergh satte sig i sin nyinköpta specialtillverkade Porsche – som hade över 500 hästkrafter under huven – på morgonen vid halvsextiden för att köra två vänner hem. Han kom aldrig längre än till en stenmur i närheten av en skola.
Efter tre dygn stängdes respiratorn då det konstaterats att han var hjärndöd. Passagerarna i bilen, en man och en kvinna, blev svårt skadade men överlevde.
Denna bok är upplagd som en Colombo- eller Hitchcock-thriller. Dagarna före, under och efter Pelle Lindberghs tragiska, dramatiska och alltför tidiga död varvas med berättelser om hans väg till stjärnorna.
Ishockeyälskare och sportintresserade människor kommer säkert att vårda boken som en raritet. Och det är inget dåligt jobb som Thomas Tynander gjort – i synnerhet inte researchmässigt genom alla personer han lyckats leta upp i USA och Kanada som stod Pelle Lindbergh nära. Men ändå tycker jag att det ibland blir lite tradigt och kalenderbitaraktigt i uppräkningen av alla matcher och resultat som finns med. Lite för mycket pojkrumsfascination..
Men det finns många känslostarka möten. Inte bara med familjen så här långt efteråt. Även de närmaste polarna till Pelle Lindbergh har öppnat sig.
Exempelvis förre Djurgårdsmålvakten och kanske närmaste vännen Reino Sundberg, som minns Pelles sista sommar hemma i Sverige 1985 med en märklig känsla i magen:
– Jag har tänkt mycket på det här och kan inte komma ifrån att jag hade en konstig föraning hela den sommaren.
– Det var som om jag hade på känn att det skulle hända något. Sen när jag fick veta att Pelle varit med om en svår olycka blev det en chock…men ändå inte. Det kändes väntat, eller bekant, på något sätt.
Pelle Lindbergh levde som om han bara skulle bli 26 år, säger någon i boken. Farten var hans tjusning och farten blev hans död.
Men alla minns honom vackert. ”Generös” säger många. ”Jag tyckte det var jobbigt att det alltid skulle hända något” är det enda med lite besvär hans fästmö Kerstin kan säga.
Omogen, tycker jag man kan läsa ut att han i många stycken var.
Men han fick i alla fall uppleva sin pojkdröm innan han rycktes bort.
Nu finns hans livshistoria på pränt. Skulle inte förvånas om det blir en film av det också.
