[061031] Berglins gubbar kommenterar vidare. Lägger sina stora näsor i blöt både här och där. Mest här – hemma i villaträdgården. Det är roligt, men börjar kännas lite instängt. Jag vill att det skall hända någonting oväntat i den lilla världen.
Jan Berglin tecknar stornästa gubbar som de flesta vid det här laget känner väl igen. Hans figurer syns i Svenska Dagbladet, Arbetarbladet, Kommunalarbetaren med fler tidningar.
Skämten är vardagsnära och ofta väldigt dagsaktuella kommentarer till politik eller andra stora och små händelser i världen. Mest är det de små händelserna och det är där han fungerar bäst, Berglin. Eller förresten – han. Det är visserligen Jan som tecknar, men för många av skämten och stor del av finputsen står hans fru, Maria. Enligt kommentaren på försättsbladet vill hon inte stå med sitt namn på den här bokpärmen för att hon ”hatar att tjafsa till det” men att Jan ”räknar dig i alla fall som medskyldig!”. I de små rutorna som alla varit publicerade innan de blev bok står det numer ”Berglins”.
Men den lilla världen som sagt. Sällan kommer de här små gubbarna längre än till stormarknaden eller jobbet. Alla är de hyfsat välbeställda medelklassare. Med villor och barn i skolan och trista kontorsjobb, fester med lådvin på lördagen och en evig avundsjuka mot dem som har det ännu bättre än de själva.
Det är roande. Ibland till och med skitkul. Men ofta under läsningen får jag någon sorts klaustrofobisk känsla. Det är trångt i Berglins värld. Kan det inte hända någonting som är omskakande på riktigt? Eller kan inte någon komma och vrida på perspektivet? Visst är det kul när figurerna försöker förstå världen och utbrister i repliker som ”Jag blir stressad av alla framgångsrecept. Kan det inte bara få gå åt helvete?”
Och visst är det trivsamt samhällskritiskt när konversationen går såhär:
”Varför privatiserar alltid kommunerna lågavlönade och arbetsintensiva sektorer som storkök och städ? Jag menar hur mycket mer skulle dom inte tjäna på att sälja ut ett kommunledningskontor?” ”Så mycket att det aldrig kan bli aktuellt.”
Men ändå. Det börjar bli dags att låta de små gubbarna slippa ut ur villaträdgården och låta dem sprida ut sig ut i den stora lite mer ohanterliga och verkligare världen. Det skulle kunna bli mer än skitkul.
…eller så kanske det räcker med att bekämpa den där klaustrofobiska känslan som uppstår vid sträckläsning av Berglin nästa! genom att göra som jag rekommenderade när jag recenserade ”Pytte Berglin” för några år sedan: ”…ta ett råd och läs en sida om dagen. Eller återuppliva den gamla utedass-idén om att lägga fram lite lektyr att läsa när du ändå sitter där och inte kan så mycket annat.”
Jag är dock inte helt säker på att det räcker den här gången.
