[061030] I den svenska universitets- och högskolevärlden genomförs nu inom ramen för den så kallade Bolognaprocessen, i vilken all högre utbildning i EU-området samordnas, de största förändringar som ägt rum i modern tid. Det primära målet för den högre utbildningen blir den utexaminerade studentens ”anställningsbarhet”. Detta innebär, om man tar det på allvar, att universitetsvärlden antas besitta en kapacitet att analysera framtidens arbetsmarknad som vida överträffar vad som hittills varit möjligt inom offentlig planering.
Men det finns mer kontroversiella problem än så. En ingenjörsstudent som av etiska skäl inte kan tänka sig att arbeta i vapen- eller bilindustri, en läkarstudent som är emot fri abort eller för aktiv dödshjälp, en journalistikstudent som anser det vara förnedrande att åläggas skriva om dokusåpastjärnors läppförstoringar och bröstimplantat måste anses mindre anställningsbara än studenter utan sådana principer. Skall då lärare vid universiteten se som sin uppgift främst att ansluta sig till statliga direktiv och myndighetsuppdrag – eller ska de uppmuntra den fria tanken och samvetsfriheten – även om det innebär att anställningsbarheten minskar? Hur ser de intellektuellas ansvar ut?
Frågan om vad de intellektuella bör se som sitt uppdrag och sina uppgifter har varit brännande under hela1900-talet, med många skamliga lågvattenmärken men också med höjdpunkter där ställningstaganden för rationalitet, samvetsfrihet, politisk frihet och avståndstaganden från rasism och förtryck med olika ideologiska förtecken varit framträdande. Under en stor del av seklet tillhörde den spanske författaren och sociologen Francisco Ayala den krets av fria intellektuella, som argumenterade mot de totalitära rörelser och nationer som satte sin prägel på den europeiska samtiden. Och det är just nuet som är den intellektuelles främsta arena och ansvarsområde enligt Ayala, det är det närvarande, det pågående, som måste förstås och analyseras, och det måste ske i en process som också inbegriper självrannsakan, där den egna uppgiften ställs i relation till de förhållanden man skriver om.
Francisco Ayala föddes 1906 och den 16 mars i år fyllde han hundra, fortfarande vid god hälsa och klar i huvudet. Tillvarons ironier är en sammanställning av texter från så gott som hela hans produktiva tid, de flesta är skönlitterära, noveller, men här finns också ett par essäer som diskuterar den intellektuelles ställning och uppgift. Ayala tjänstgjorde på utrikesministeriet i Madrid under den spanska republikens tid på trettiotalet, men lämnade Spanien när fascistregimen tog över efter inbördeskriget och vistades sedan i decennier i Latinamerika och USA.
Han skriver om exilens betydelse för det intellektuella skapandets villkor på ett sätt som också med stor känslighet klarlägger upplevelsen av ihållande och plågsam förlust när hemlandets litteratur blivit ”ett korrumperat bottenslam av gasträngd pseudolitteratur och söndertänkta tankar, uppgrävda, apokryfiska, vilkas frändskap med regeringen hämmar varje äkta uttryck.”
Urvalet i boken är gjort av Ayala själv tillsammans med hans fru, den amerikanska litteraturvetaren Carolyn Richmond, och avsikten är att för en svensk publik presentera ett antal representativa texter, och ok, det har man säkert gjort, men med det följer att boken fått karaktär av undervisningsantologi, och det saknar inte betydelse för läsningen, man jämför gärna olika verk och perioder inom författarskapet, man uppmärksammar skillnader i motiv och teman medan inlevelseläsningen uteblir.
En del noveller är självbiografiska och man kan väl anta att de förutom sina litterära förtjänster finns med just för att de bidrar till kunskapen om författaren, som otroligt nog inte hittills översatts till svenska. En bok som med intelligens och elegans diskuterar de intellektuellas ansvar är viktig, sådana frågor har bestående aktualitet vilket inte minst visas av den bisarra tystnaden och konformismen kring innebörden av målen för den högre utbildningen.
