[061019] Det bästa med Zac O’Yeahs kriminalroman Tandooriälgen är i mitt tycke handlingens yttre ram och grundläggande förutsättning. Till följd av en alltmer hejdlös växthuseffekt har sådana förändringar skett att klimatet i Sverige blivit tropiskt, folkomflyttningar tillsammans med politiska, sociala och ekonomiska förändringar har gjort att staden Gautampuri, före detta Göteborg, är en yttersta utpost i en indoasiatisk superstat som räknar USA som sin främsta motståndare i kampen om ideologiskt och ekonomiskt herravälde.
I Masthugget och däromkring bor fortfarande många svenskar i svårt förslummade och nedgångna kvarter. I dessa trakter arbetar en polisiär styrka för att upprätthålla någon slags ordning och hålla tillbaka den värsta brottsligheten. Barsk tillhör denna styrka, och det är kring honom handlingen kretsar, det är också han som upptäcker de grillade liken av fyra män i köket på restaurang Tandooriälgen, och det är detta bisarra mordfall som ger stoffet till bokens kriminalgåta.
Många av stadens gator har fått indiska eller angloindiska namn, Första långgatan har blivit Ambedkaravenyn och Linnégatan heter Olcottavenyn, osv. Skansberget heter Purana Qila Giri och Sahlgrenska universitetssjukhuset har blivit Dr Ambedkar Medical University Hospital. Sånt här är lite extra kul om man råkar bo i Göteborg, och det ger också boken ett stilistiskt tonfall som ibland för tankarna till Peter Sellers i Oh vilket party.
Barsk är en människa med många misslyckanden bakom sig och det mesta tyder väl på att det ska gå illa den här gången också, både professionellt och privat. Han förälskar sig i den kvinnliga brevbäraren Kumkum som börjar dela ut post i hans kvarter, men med självförtroendet i botten efter sitt snabbt havererade äktenskap har han svårt att komma någon vart med sin kärlek, trots att Kumkum inte verkar ointresserad och dessutom nyligen lämnats av sin man. Vad han råkat ut för kommer Barsk så småningom att uppdaga.
Tandooriälgen är vad som brukar kallas en myllrande roman, fullt med folk, och på så vis helt kongenial med den gängse bilden av indiska städer. Men så många av dessa människor är indragna i handlingen och ska förses med utmärkande egenskaper i bokens burleska anda att det blir ganska ansträngt. Och visserligen utspelar sig handlingen i socialt nerkörda kvarter, men så gott som alla kvinnor är horor, och det blir både tjatigt och klichéartat. Om man gillar kiss- och bajshumor så gillar man säkert också den här boken, och om man tycker att det är häftigt och kul med tortyrvåld och andra former av misshandel och diverse flödande kroppsvätskor så finns det gott om det med. Som boken är skriven är det uppenbart att allt det här ska ses som inslag i underhållningen, men ska man som läsare ta det till sig på det sättet fordras nog en lite speciell humor (eller vad man nu vill kalla det), där utslagna tänder och bajs i kalsongerna är skrattretande.
Precis som när det gäller miljöproblemen finns här anknytningar till andra aktuella och kontroversiella frågor. Blandningen av religiös fanatism och politiskt våld till exempel, eller den skräck för terroristdåd som blivit en del av livsstilen, en skräck som i sin tur leder till paramilitära och diffust polisiära kontroll- och övervakningsfunktioner, som i sin tur sprider upplevelser av hot omkring sig. Men det är som om Zac O’Yeah varje gång handlingen i boken tenderar att fördjupas mot ett större allvar och någon slags gestaltning av vad osäkerheten och hoten betyder för människor, och sådana ansatser finns det många, grips av ett oemotståndligt rolighetsbehov och så blir det mera bajs och tortyr. Tyvärr, tyvärr.
