[061018] Svensk arbetsmarknadspolitik som länge sågs som ett internationellt föredöme har råkat i vanrykte. Det är inte bara den tillträdande borgerliga alliansen som har riktat kritik mot Ams. Skarp kritik har också riktats från exempelvis Riksrevisionen mot Ams sätt att matcha arbetslösa med lediga jobb. Riksrevisionen hävdar att Ams effektivitet borde vara dubbelt så hög. Effektiviteten är i och för sig olika på olika kontor men i genomsnittet borde vara kontoren vara betydligt effektivare. De borde i högre utsträckning jobba som 2005 års bästa kontor, kontoret i Torsby t.ex, menar man.
Framgången i Torsby handlar om att man har organiserat verksamheten för att klara av vad som borde vara arbetsförmedlingens huvuduppgift att matcha den arbetssökande med arbetsgivares behov. I Torsby arbetar man även med att känna av arbetsgivarnas förväntade framtida behov genom att hålla en kontinuerlig dialog med dessa. För att kunna matcha framtida behov coachar man de arbetssökande till rekryteringsutbildningar, i enlighet med den därigenom iakttagna efterfrågan hos arbetsgivarna i bygden.
De förändringar som har skett i arbetsförmedlandet i Sverige de senaste åren har emellertid gått i motsatt riktning. Förutsättningarna att jobba som i Torsby har inte ökat utan snarare minskat. Förmedlingarnas förutsättningar att jobba i dialog med det lokala näringslivet har inte ökat, möjligheterna till coachning av enskilda arbetssökande under de tre första månaderna av arbetslöshet har helt tagits bort. Under den tiden förutsätts den arbetssökande själv med hjälp av IT-stöd sköta sökarbetet. Vidare har det lokala och regionala arbetsgivare- och partsinflytandet i arbetsförmedlingsnämnder och länsarbetsnämnder minskat. De åtgärder och aktiviteter som genomförs styrs i allt högre utsträckning från AMS centralt. Istället för att utnyttja de lokala förmedlingarnas kännedom om de lokala och regionala arbetsmarknaderna har verksamheten standardiserats och centraliserats. Tyngdpunkten i arbetsförmedlingarnas verksamhet har istället hamnat på genomförande av uppifrån bestämda åtgärder och aktiviteter.
Att ignorera de lokala och regionala arbetsmarknaderna straffar sig. Den lokala arbetsmarknaden funktionssätt har betydligt större betydelse för sysselsättningsgrad och arbetsmarknadsdeltagande än vad som är allmänt erkänt. En rapport från Institutet för Näringslivsforskning visar hur viktig den lokala arbetsmarknaden är för att arbetssökande skall kunna finna arbete. Enligt arbetsrapporten ” How Important is Access to Jobs? Old Question – Improved Answer” har tillgången på jobb i närområdet stor betydelse för individers sysselsättning och förvärvsinkomst. Slutsatsen i rapporten är att en stor mängd jobb i förhållande till antalet boende nära individens bostad har en tydlig positiv inverkan på chansen att vara i arbete. En arbetsförmedling som dessutom förmår ”skapa nya jobbchanser” och bidra till effektiv matchning på den lokala arbetsmarknaden ökar chansen för alla inte bara invandrare att komma i arbete.
Att det finns problem i arbetsmarknadspolitiken och arbetsförmedlandet är ganska uppenbart. Frågan är hur man rättar till dessa och anvisar en mer gynnsam utvecklingsväg? Alliansregeringen har valt att angripa problem på traditionellt borgerligt sätt. Man öppnar arbetsförmedlingsmarknaden för privata aktörer. Ams ska sluta med volymåtgärder som plusjobb och istället fokusera på arbetsförmedlingen. Plusjobb skall ersättas av nystartsjobb, aktivitetsgarantin av jobb- och utvecklingsgaranti. Dessutom ska Ams konkurrensutsättas genom privatisering av stora delar av arbetsförmedlingen. Tanken är att det skall skapas specialförmedlingar för exempelvis ungdomar. Blatteförmedlingen är ett exempel på en sådan som redan finns och som specialiserat sig på att finna jobb för invandrare.
Alliansregeringens förslag har snabbt mött kritik från LO och TCO. LO menar att förslaget om privatisering är dåligt eftersom privata aktörer knappast är intresserade att verka utanför storstadsområdena. Privata aktörer kan, menar man, säkert vilja ta sig an exempelvis Stockholms arbetsmarknad men knappast exempelvis Årgängs. LO-ekonomen Lena Westerlund framhåller i sin kritik vikten av att ha en nationell arbetsmarknadspolitik med samma regler i hela landet.
Enligt TCOs ordförande Sture Nordh är det största problemet med en privatisering att man förlorar One stop shop-idén med allt under samma tak. Anna Ekström, Saco, anser däremot att idén att släppa in bemanningsföretagen och andra aktörer som intressant nytänkande. Flera av Saco-förbunden hjälper redan sina medlemmar att hitta jobb. Våren 2006 startade Civilingenjörsförbundet en egen arbetsförmedling. På arbetsgivarsidan ser man mycket positivt på privatiseringen av arbetsförmedlingen, föregångsexemplet är Australien där hela arbetsförmedlingsprocessen är utlagd på privata och andra aktörer.
Det paradoxala är att en privatisering av arbetsförmedlingen förutsätter en starkare styrning och kontroll av arbetsförmedlarna. En omfattande byråkratisk styrning och kontroll är den paradoxala följden av en privatisering. En privatisering innebär att de arbetssökande klassificeras på utförligt och rättvisande sätt. Detta är nödvändigt för att de enskilda utförarna verkligen skall få betalt för sina insatser. De insatser som görs av de privata förmedlarna måste återspegla förhållandena hos de sökandes utbildning, ålder, eventuella funktionsnedsättning mm. Uppföljning och kontroll bör införas redan från start. Risken är annars att utföraren, den privata arbetsförmedlaren, tar sina pengar men försöker göra så lite som möjligt för den arbetssökande.
Alternativet till den föreslagna privatiseringen av arbetsförmedlingens tjänster och arbetsmarknadspolitiken skulle kunna vara ett ökat regionalt och kommunalt ansvar. 2003 monterades det tyska Arbetsmarknadsverket ned. Arbeitsamt regionaliserades och arbetsförmedlingarna gjordes om till s.k jobbcentraler. Privata aktörer som bemanningsföretag fick av den dåvarande rödgröna tyska regeringen i uppdrag att sköta arbetsmarknadspolitiken, dvs vidareutbilda och anställa lågutbildade. I uppdraget ligger även att se till att dessa kommer ut i reguljärt arbete.
De utvärderingar av reformen som nu kommer tyder på att den varit mindre lyckad. Ett antal kommuner, 69 stycken, som fått i uppdrag att ta hand såväl arbetsförmedling som a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder verkar lyckas bättre än de privata aktörerna. Kommunerna känner till den lokala arbetsmarknaden och de kan sätta in åtgärder så att de arbetssökande på denna verkligen matchas med arbetsgivarna. En fara som dock framhålls är att kommunerna kan ha ett alltför stort incitament att se till att alla utan arbete, antingen de kan arbeta eller inte (dvs har funktionshinder), klassas om som arbetssökanden. Därigenom får kommunerna bort dem från deras egen budget för socialbidrag.
Att det inte finns en enda helt optimal lösning hindrar inte att erfarenheterna från Tyskland borde vägas in i det val av väg som nu görs i Sverige, privatisering. Ett ökat kommunalt och regionalt ansvar där olika politikområden korsbefruktas skulle kunna bidra till en dynamisk injektion i jobbskapandet. Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken liksom EUs strukturfondsprogram och den regionala utvecklingspolitiken är typexempel på hur ansvariga myndigheterna driver sina egna program och aktiviteter i separerade sfärer, uppifrån. Sällan rinner dessa stuprörs flöden samman.
Alternativet till en privatisering av arbetsmarknadspolitiken och arbetsförmedlandet är att se till att lokala och regionala instanser – i storstäderna och runtom i landet – ges ansvar att utveckla dynamiska arbetsmarknadsområden. Det skulle kanske lägga grunden för en arbetslinje anpassad till det tjugoförsta seklet förutsättningar!
