[061018] Kerstin Lundberg Hahn är barnboksförfattare sedan några år tillbaka och aktiv i Barnboksnätet. Hennes vardag består dels i att skriva på nästa bok, dels i att besöka sina läsare på skolor och bibliotek. Det uppstår ett växelspel i detta kraftfält.
Sverige är ett litet språkområde och upplagorna blir därefter. Det räcker att gå till Tyskland för att se skillnaden. Där har en författare i princip möjligheten att sälja tio gånger så många böcker, vilket ger ökade chanser att leva på sitt författarskap utan att behöva komplettera med andra verksamheter.
Å andra sidan kan det finnas en poäng med att inte enbart leva på bokförsäljningen, men det återkommer vi till senare. För Kerstin Lundberg Hahns del började författarskapet medan hon arbetade som lärare i svenska för invandrare. Någon särskild genre fanns inte i hennes huvud medan hon skrev på sin första bok, utan utgick från vad som verkade mest naturligt. År 2000 kom den ut, Kajsa och fågeltjuvarna. Med den vann hon Rabén & Sjögrens barnbokstävling. Det var naturligtvis en kick. Av kommentarerna i övrigt fick hon en tankeställare.
– När jag skrev boken var en utgångspunkt att det skulle vara en spännande bok. Inspiration hämtade jag från mig själv och min egen barndoms fantasivärld. Därför var det naturligt att huvudpersonen skulle bli en flicka på 9 år. I handlingen är det en havsörn som råkar illa ut och som Kajsa måste rädda. För balansens skull lyfte jag in en killkompis, Johan.
– Efteråt fick jag höra att jag skrivit en deckare!
Idag råder det kulturpanik över att pojkar ur alla samhällsklasser läser mindre än jämnåriga flickor. Kerstin blir förvånad över konfrontationen med ett sådant påstående. Innan hon kommer på författarbesök ser hon till att barnen har läst någon av hennes böcker. Då kommer frågorna naturligt från alla barn.
– Och killar i årskurs 1 och 2 bryr sig inte om ifall hjälten är en kille eller tjej.
Kerstin accepterade ändå att ”facka” in sig bland deckare för barn och ungdom. Nästa bok kom 2002 – Kalla diamanter – och blev medvetet en pusseldeckare av klassiskt engelskt slag. En deckare med många möjliga gärningsmän. Kajsa hade vuxit med ett halvt år, sommar blivit vinter och miljön flyttats från landet till stan.
Bok nummer tre – Misstänkt ljus – kom år 2003 , denna gång en form av psykologisk thriller och Kajsa var nu 11 år. Kajsa och Johan begår samma moraliska fel som skurken, fast (förstås) inte av lika allvarligt slag. Året efter kom nästa bok i serien, Det glömda guldet.
– Jag använder här min bakgrund från Västerbotten. Kajsa åker dit på semester tillsammans med sin mamma, som förstås är någon form av mitt alter ego. Därför blev boken väldigt viktig för mig själv. Gruvorna är viktiga inslag i den här boken. Mörka, droppande och spännande. Och scen för en tjuvjakt.
– Boken kan samtidigt läsas av vuxna människor, som kan läsa in andra saker i boken, som förändrad miljö och förändrade livsvillkor i Västerbotten. De vuxna vet t.ex. att hästar håller på att ersätta kor i hagarna och att små kraftverk har lagts ned och ibland blivit turistattraktioner. Precis som några gruvor.
Titelns ”glömda guld” anspelar dels på myter i trakten om guld som ännu inte hittats, och det är där barnens äventyr i boken startar. Men den kan också syfta på ortsbefolkningens förhoppning om att turismen är framtidens guld.
Alldeles nyligen kom del fem ut – Falska ansikten. Med den avslutas serien definitivt. Kajsa och Johan är tolv och Kerstin tror att det skulle bli för krystat att låta dem bli äldre. De är på väg att förändras och få andra intressen. För en nioåring kan det då bli svårt att identifiera sig med huvudfigurerna.
– De är fortfarande kompisar utan att vara ett par. Men det finns en viss spänning mellan dem ibland, samtidigt som de börjar snegla lite åt andra pojkar och flickor. Samma sak märker jag när jag är på besök i skolor. I årskurs 3-5 är barnen mycket spontana, men i klass 6 börjar eleverna snegla mer åt vad som är rätt beteende. Vågar man ställa sina frågor utan att göra bort sig?
Kerstin Lundberg Hahn vill med den sista boken i serien testa genrens möjligheter och använder ett klassiskt grepp av Agatha Christie, det slutna rummet. Här är det ett museum i Spanien som blir bestulet på en tavla inför ”öppen ridå”.
Skulle då Kerstins böcker kunna locka läsare i andra länder, eller finns det kulturella hinder? Nej, några kulturella hinder tror hon inte på. Snarare då att greppen är så klassiska att de används av många författare i andra länder, men nog borde de kunna säljas även utomlands. Så sker dock sällan, trots att förlagsbranschen talar om att det finns ett behov av fler böcker för barn som är 7-11 år gamla.
Något nytt bokprojekt har inte slagit rot i Kerstins huvud än, hävdar hon. Hon bearbetar några olika alternativ och funderar bland annat på att återgå till att skriva en bok för 7 till 8-åringar. Hennes egen inre 10-åring är en ständig arbetskamrat, men i takt med att de egna barnen (idag 4 och 6 år) växer har de också börjat påverka skrivandet. Precis som många andra barnboksförfattare har vittnat om.
– Men det finns också något tilltalande i att skriva inom begränsade ramar, som exempelvis den franske författaren som skrev en hel roman utan bokstaven ”e”. Ett extremt exempel, naturligtvis, men jag tror att det är stimulerande för kreativiteten att arbeta med begränsade ramar. Men samtidigt en chanstagning, det kan bära eller brista.
Förlagens marknadsföring har naturligtvis stor betydelse för hur de olika författarna säljer. Kerstin Lundberg Hahn menar att förlagen har en basmarknadsföring som sedan kompletteras med att periodvis lyfta fram teman eller författarskap. När Kerstins första bokkom ut såldes en del via Naturskyddsföreningen. Och i samband med bok tre satsade förlaget extra på deckargenren, med både nya och gamla författare.
Hur går det då att leva på sitt författarskap? Kerstin Lundberg Hahn har nu kommit till den punkten att hon anser att hon inte har tid att göra något annat. Till stor del kan hon tacka för möjligheterna att möta sina läsare i olika sammanhang. Det kan handla om att prata om och göra litteratur tillsammans i skrivarverkstäder, eller om att prata om sina böcker i skolor. Hon uppskattar att drygt hälften av inkomsterna kommer från dessa direkta möten med läsarna. Mest i Västra Sverige, men även i Sydsverige, och så förstås lite i barndomstrakterna i Västerbotten. Kontakterna sker ofta via Författarcentrum, som har byggt en effektiv databas för att stödja författares utåtriktade verksamheter.
– Dessa möten är inget jag vill avstå från, tvärtom. Jag brinner för att möta läsarna och får en kick av det. Jag får mycket tillbaka för att gå vidare som författare.
