[061015] I Pija Lindenbaums senaste bok, ”Lill-Zlatan och morbror raring”, är huvudpersonen Ella avigt inställd till morbror Tommys pojkvän Steve, hon vill ha Tommy för sig själv och tycker att Steve är tråkig. Men till slut accepterar hon honom, när det visar sig att han är bra på att spela fotboll, och så slutar det bra ändå – precis som det ”ska” göra.
Pija Lindenbaum menar att det måste finnas en trygghet i barnböckerna, men att det snarare handlar om hur man berättar än vad man om.
– Det jag inte skulle kunna, skriva om, det är incest, säger hon. Jag skulle inte heller vilja skriva om barns sexualitet, jag kan inte riktigt se varför man ska skildra barns sexualitet.
Men några direkta tabun inom litteraturen för barn tycker inte Pija Lindenbaum att det finns, en uppfattning som Ulf Stark delar med henne. På ett av seminarierna på bokmässan i Göteborg i slutet av september diskuterade de två, tillsammans med den finske barnboksillustratören Markus Majaluoma, just tabun vad det gäller bilderboken. Ulf Stark menade att det finns många ämnen som han personligen inte skulle vilja skriva om, men att det inte betyder att de ämnena är tabu. Det handlar om att ha en historia att berätta, att det är själva förutsättningen för att skriva en barnbok likaväl som en roman som riktar sig till vuxna.
– Diskussioner kring barnlitteratur handlar ofta om moralvärderingar, man talar mer om barnbokens pedagogik än om det konstnärliga, sa Ulf Stark på seminariet.
Liknande tankegångar finns hos Pija Lindenbaum, när hon säger att man ofta väntar sig andra saker av en barnbok än av en vuxenbok:
– Barnboken förväntas ha ett ämne och ett syfte, så är det oftast inte vad det gäller vuxenlitteraturen. Men jag tänker inte termer av ämnen – jag har en berättelse att berätta, helt enkelt, säger Pija Lindenbaum.
Kanske är det just det som gör en barnbok bra – att som vuxen undvika att inta en fostrande roll och att istället låta själva berättelsen vara i fokus? För varför skulle barn vilja få sig moralkakor, eller uteslutande undervisande berättelser, serverade genom litteraturen – det är knappast något som vuxna önskar vad det gäller skönlitteratur.
– Jag behöver inte tänka på vad barnen kan tänkas gilla, utan det handlar om att jag måste sätta mig in i huvudpersonens perspektiv, säger Pija Lindenbaum
I ”Lill-Zlatan och morbror raring” finns det – inte uttalat, men underförstått – en ”bögmorbror”, som Lindenbaum kallar det. Det hade knappast förekommit i en barnbok för femtio år sedan, eller ens tjugo. Finns det då inte längre några tabun vad det gäller barnböcker?
Svordomar kan vara kontroversiellt, men inte omöjliga att ha med. Ella, alias Lill-Zlatan, säger ”Jäkla skitkorvar” till Tommy och Steve, när hon är sur och besviken på dem. Och så bögmorbrorn. Men är det så enkelt?
– Sett till homosexualitet så ska det ofta problematiseras. Jag ville inte göra det, jag ville neutralisera istället, säger Pija Lindenbaum.
Men även då det inte längre är tabu med homosexuella karaktärer i barnböcker så förkommer det i princip inte.
– Det finns bara två barnböcker på svenska, förutom min senaste, där homosexualitet förekommer, kommenterar Pija.
Heterosexualitet är den rådande normen inte bara i samhället i stort utan även i barn-litteraturen. När något annat ska komma fram så är det oftast just som något annat, den andre, det avvikande.
Pija Lindenbaum menar att det var tvärtom för henne, att hon inte hade någon egentlig mission vad det gäller homosexualitet när hon skrev om Lill-Zlatan och morbor raring, utan att det ”bara var så” att det skulle finnas med:
– I min historia ingick det en bög helt enkelt. Ella skulle ha en bögmorbror, säger hon.
Även i Lindenbaums tidigare böcker finns karaktärer som inte helt och hållet följer de rådande normerna.
– Jag visar ofta en slags annorlundahet i mina berättelser, den där känslan av att känna sig fel överallt, säger Pija Lindenbaum.
Vad som är tabu och inte skiljer sig åt mellan olika länder. I Tyskland vill man inte ge ut Lindenbaums förra bok, ”När Åkes mamma blev en drake”, eftersom man tycker att Åkes mamma är alldeles för vild. En mamma ska inte vara så vild som Åkes, när hon blivit en drake. En mamma ska inte ens bli en drake, på grund av stress och trötthet.
Men barn som är osympatiska på ett eller annat sätt är sällan skildrade inom den svenska barnlitteraturen, åtminstone inte utan pedagogiska och psykologiserande förklaringar. Ulf Stark lyfte fram att barn sällan tillåts vara ”onda”. Och Pija Lindenbaum höll med:
– Jag skulle vilja skriva om det, om osympatiska barn, barn som inte alltid är sådär snälla.
Men det är svårt, det går inte att skriva rätt upp och ner om ”ett ont barn”, menar både Stark och Lindenbaum. När elaka, taskiga eller ”onda” barn finns med i historien så ordnar det ändå upp sig på slutet – rättvisa skipas, den som utsätts för grymheter får upprättelse eller så ges en ny bild, med ett förklarande ljus, av det osympatiska barnet. ”Onda” barn som tillåts vara just onda, utan vare sig förklaringar eller moraliserande, är kanske ett av få tabun i barnlitteraturen. När man riktar sig till barn ”måste” man vara försonande:
– Det måste vara ett lyckligt slut, säger Pija Lindenbaum.
