Mångkultur – för vem? Och vad är en mappi?

[060926] På lördagseftermiddagen kunde man lyssna till Amelia Adamo, tidningen M, och Zanyar Adami, Gringo, som möttes på Bonnier Carlsens scen. I presentationen av framförandet ställs frågan ”har Mappis och Gringos smalgruppstänkande en positiv funktion?”. Adamo och Adami undvek dock i möjligaste mån att besvara den frågan.

Mappis är ett begrepp infört av just Amelia Adamo, där M:et i tidningen M enligt henne själv står för ”mappisar och möjligheter”. Men vad är då en mappis?
– I Sverige tänker man på urinläckage när man tänker på äldre, synen på de äldre är förfärlig. Jag ville hotta upp det lite. Vi åkte till USA och besökte ett branding-företag och kom hem med mappis-begreppet, som ingen skulle ha några associationer till i förväg, förklarar Amelia Adamo.

Jaha, mappis skulle alltså vara ett neutralt begrepp att fylla med positiva associationer, en beteckning på kvinnor 50+. Magasinet M vill få oss att längta efter att bli mappisar. När jag hör Amelia Adamo tala om tidningens kommersiella basis, vilken gör att de faktiskt måste skriva om antirynk-krämer för att få reklamsponsorer, blir jag allt annat än sugen på att i framtiden tillhöra mappiskaran. Att såväl Gringo som M skapar stereotyper menar Adamo och Adami sker med de allra godaste intentionerna. Men hur långt kommer man med det?
När Amelia Adamo säger att vi i Sverige problematiserar alldeles för mycket, och i samma andetag förkastar allt vad kulturtidskrifter heter genom att påstå att ”vi inte orkar läsa det där, det behövs något lättare”, gör Zanyar Adami åtminstone en ansats till att problematisera.
– Jag tror att man kan komma bort från stereotyperna genom att synliggöra dem. På sikt vill vi komma bort från uppdelningen mellan svennar och blattar, men i verkligheten finns de ju och då behöver de uppmärksammas, säger han.

Så mycket längre i diskussionen kring problemen med de respektive tidningarnas målgruppstänkande kommer de inte. När Lena Victorin, som håller i samtalet, försöker fråga vidare avbryter Amelia Adamo och säger att hon är jobbig. För mycket problematisering var det ja, i Amelias värld ska det vara glatt och lätt. För hon gör det lätt för sig, alltför lätt, när hon säger till Zanyar Adami, angående det positiva med Gringo och blattefieringen:
– När man ser så många invandrare med konstiga namn, konstiga näsor, konstigt hår, som inte ens får komma till arbetsintervju, då är det jätteviktigt att göra blatten cool.
Det är inte utan att håret reser sig i nacken. Amelia Adamo påpekar att hon själv är invandrare men att hennes italienska ursprung gör det lättare, än vad det till exempel är för Zanyar Adami och många med honom, eftersom det italienska är så härligt, med operasång och glada människor.

Det är inte bara nackhåret som reser sig; jag får motstå varje impuls att gå fram och slita ifrån henne mikrofonen. Hon har sannerligen tagit fasta på sitt eget påstående att folk är trötta på att problematisera. Och Zanyar Adami hugger egentligen inte tillbaka, nej samtalet dem emellan verkar föras i samförstånd, på en myspysnivå. Amelia säger att hon gärna skulle varit Zanyars mamma, Zanyar skrattar gott och säger att ”hey, vi blattar har största respekt för våra mammor, jag undrar vad min mamma skulle tycka om det där”. Publiken sitter tysta och lyssnar, skrattar till emellanåt och efteråt kommer några stycken fram för att lyckönska både Zanyar och Amelia. Frågan kring de eventuella negativa aspekterna av smalgruppstänkandet har Amelia Adamo viftat bort och Zanyar Adamis vision med Gringo låter sig bara anas i en av den avslutande frågan hur de önskar att det ska ut om fem år:
– Jag hoppas att bilden av förorten är förändrad. Att det inte ska vara så jobbigt att komma från förorten idag, säger Zanyar.
– 50+ kvinnan som kommer nu är en helt ny grupp och det kommer att märkas. Till och med rullatorn kommer att vara leopardfärgad, svarar Amelia på samma fråga.
På Bonnier Carlsens scen denna eftermiddag rådde oinskränkt yttrandefrihet men det var inte mycket vettigt som blev sagt.

En stund senare talade man på Internationella Torgets scen om mångkultur – för vem? Deltog gjorde Yvonne Rocks, ordförande för Mångkulturåret, och Rasoul Nejadmehr, månkulturkonsulent.
På tjugo minuter hinner man inte problematisera begreppet mångkultur något vidare, även då det finns ett helt annat djup än i samtalet mellan Adamo och Adami. Rocks menar att Mångkulturåret inte är något integrationsprojekt utan ett kulturprojekt, men att det handlar om att få in ny publik – den som man vanligtvis inte når – och förändra kulturlivet genom att få in fler människor med olika kulturell bakgrund. Man jobbar bland annat med att förändra resursfördelningen:
– Det handlar mycket om makt, vem som bestämmer, vems röst som får göra sig hörd, säger Yvonne Rocks. Rasoul Nejadmehr fyller i:
– De stora resurserna finns hos de statliga kulturinstitutionerna, därför ska fokus ligga där. Resurserna måste användas för att sätta igång förändringsprocesser.
De menar att det inte handlar om att staten ska bestämma över Dramatens repertoar, att ett samspel mellan de fria aktörerna och de statliga institutionerna är viktigt, men att det är behöver ske en förändring där merparten av de ekonomiska resurserna finns.
– Kulturinstitutionerna ska tillhöra alla. Det gäller att demokratisera det offentliga rummet, säger Rasoul Nejadmehr.

Yvonne Rocks menar att samtalen, både de små och de stora, är viktiga, och att de måste föras i chefsrummen. Den problematisering av begreppet mångkultur, som jag så väl hade behövt efter Amelia Adamos snuttifiering av såväl invandrar- som integrationsbegreppet, hinns inte med under de tjugo minuter som Rocks och Nejadmehr samtalar. Men för vidare fördjupning i detta med Mångkulturåret kan jag istället fördjupa mig SOU-rapport på 770 sidor som Yvonne Rocks sätter i handen på mig när hon klivit ner från scenen.
– Jag såg att du satt och antecknade, här kan du läsa mer, säger hon, och denna ”Agenda för mångkultur – programförklaring och kalendarium för Mångkulturåret 2006” åker ner i min bokkasse. Och så går jag därifrån med samma känsla som efter många av de miniseminarier jag varit på under mässan. Att knappt hinner man det viktiga på spåret förrän de tjugo minuterna är slut och folk hastar vidare till nästa programpunkt.

På miniseminariet Hundratals tidskrifter – inga läsare? om kulturtidskrifter talade man om vikten av förändring vad det gäller distribueringen av tidskrifterna. Johan Ehrenberg menade att man måste förändra på politisk väg:
– Där människor möts och köper tidningar finns inte de radikala ämnena med. Det är Bonniers, Egmont och Allers som styr marknaden. Vi behöver att statligt system för distribution där alla som vill kan distribuera sin tidskrift.
Ett annat distributionsförslag som Ehrenberg gav var att låta Sveriges alla 3200 bibliotek ta in de tidskrifter som vill och behöver komma in på marknaden. Det skulle ge en tidskrift en grundupplaga på 3200 exemplar, vilket är en hyfsat god upplagesiffra för många kulturtidskrifter, för vilka en upplaga på 10 000 är rena drömsiffran enligt David Karlsson.

Kulturtidsskriftsstöd respektive presstöd, hur, för vilka och varför; frågorna kring tidskrifternas framtid är många men lyfts fram alldeles för sällan. Miniseminariet låter ana ett område att belysa och väcka debatt kring.