[060926] Vad säger bokmässan om kulturen, litteraturen och samhället i stort?
Återanvändningen av temat yttrandefrihet – samma tema hade Bok- och biblioteksmässan 1995 – må vara berättigad; mycket har förändrats på de här elva åren, en del till det bättre, annat till det sämre. Debatterna kring vad som egentligen är tillåtet och inte, inom ramarna för tryck- och yttrandefrihet i demokratins namn, har många gånger varit hetsiga, som kring Muhamed-karikatyrerna i Danmark för att ta ett välkänt exempel.
Bland montrarna var det försäljningen – av böcker, tidskrifter, ljudböcker med mera – och författarsigneringarna som var i fokus. När de stora förlagen lockade med välkända författare ringlade sig köerna långa. Kring de olika programpunkterna i montrarna bildades på åtskilliga ställen stora kluster av mässbesökare som stannat till för att lyssna. Förutom seminarierna och miniseminarierna kunde man i åtskilliga montrar och på förlagens egna små scener lyssna till författarsamtal och presentationer av böcker och tidskrifter. De många olika scenerna presenterade samtal efter samtal kring alla möjliga och omöjliga ämnen, från råttans skelett till nytolkningar av Shakespeares sonetter.
På lördagseftermiddagen kunde man lyssna till ett samtal mellan Amelia Adamo, tidningen M, och Zanyar Adami, Gringo, och en stund senare talade Yvonne Rocks, ordförande för Mångkulturåret, med Rasoul Nejadmehr, mångkulturkonsulent, under rubriken Mångkultur – för vem? Läs mer här
På ett av torsdagsseminarierna pratade man om att komma nära barns perspektiv. ”Barns syn på vuxna – att komma nära barns perspektiv” löd rubriken, vilket även är titeln på den bok som seminariehållarna, Elisabeth Arnér och Britt Tellgren, gett ut genom Studentlitteratur. Tillsammans har de samtalat med barn i två olika 6-årsgrupper. Arnér och Tellgren menar att det viktigaste för att komma nära barns perspektiv är att just samtala, att lyssna till barnen. Knappast någon nyhet i sig men ändå något som behöver upprepas.
– Vad vi upptäckte är att barnen verkligen längtar efter att samtala med oss vuxna, säger Elisabeth Arnér.
Mot bakgrunden av såväl bokmässan och dess programpunkter som hur det ser ut i samhället i stort, tänker jag att detta är väl vad de allra flesta faktiskt längtar efter, att verkligen samtala. Att ha tid att sitta ner och prata med varandra, på riktigt, om viktiga och angelägna saker, stort som smått. Som Kristina Lugn sade i dokumentären ”Sverige, Sverige, fosterland”, som sändes för ett tag sedan: ”Jag tror att det finns en längtan hos människor idag att få prata om viktiga och allvarliga saker”. Livet, döden; de existentiella frågorna. En mottyngd till det rasande tempot inom nöjesindustri och massmedia, med snabba klipp och löpsedlar om kändisar och skandaler, och all fokusering på yta, utseende och konsumtion.
Annars var olika slags ytifieringens uttryck i stil med ”tio snabba steg till…” ganska så vanligt förekommande både i montrarna och bland seminarierna, exempelvis ”Varför väljer jag alltid fel partner?”, ett miniseminarium med Eva Rusz. Livsstilsmagasin, självhjälpsböcker och GI-kokböcker; inte är bokmässan befriad från individfokuseringen, med hälsa, njutning och personlig utveckling som ledord, inte.
”Som vanligt är Bokmässan en spegling av det som pågår inom litteraturen, kulturen och samhället i stort” skriver Anna Falck, VD för Bok & Bibliotek, i mässkatalogens välkomstord. Därav de stora, etablerade förlagens förhållandevis stora ytor, med fanor i taket och egna små scener? Eller Ny Scens söndagsprogram med tema Moderna Liv, där det pratas livscoacher och de bästa GI-recepten?
Så speglar Bokmässan inte bara kulturen och litteraturen vad det gäller tidskrifter, böcker, författare, kulturföreningar och bokförlag, utan även ”samhället i stort” i fråga om lättsmälthet och snygga paketeringar.
Även mässbesökarna torde vara en spegling av på ett eller annat sätt, kultur- och litteraturintresserade. Göteborgs-Posten beskriver den typiske mässbesökaren som en medelålders, västsvensk kvinna. Företrädelsevis är denna kvinna lärare eller bibliotekarie, i alla fall då mässan ännu inte öppnat för allmänheten. Liksom hon är medelklass. Den mångfald och mångkultur det talas varmt om representeras i bästa fall på de olika scenerna och seminarierna, inte bland mässbesökarna. Redan entréavgiften på 120 spänn exkluderar en del, och hur kul är det att gå på mässan utan ett korvöre på fickan? Inte så jättekul. Bokmässan som en spegel av vad som pågår inom litteraturen, kulturen och samhället i stort vittnar om både klasskillnader och bristande jämställdhet mellan könen. Och än är det en bra bit kvar innan kulturlivet fått in ”fler människor med olika kulturell bakgrund”, som Yvonne Rocks menade är viktigt. Årets mässa må vara ”en massiv manifestation för det fria ordet”, som Anna Falck skriver, men pekar minst lika mycket på hur mycket som finns kvar att förändra som vad som åstadkommits, vare sig det handlar om yttrandefrihet, mångkultur eller förlagens bokutgivning.
