[060926] tänkte jag där jag trängdes med ryggsäckarna på Bokmässan i förra veckan. (Har inte svenska folket på mycket kort tid gått från att vara portföljbärare till puckelryggar?) Jag öppnade en bok om Goethe som jag fann i en monter och läste där på första sidan en rad ur ett tal som den sistnämnde höll 1771 för att fira den förstnämndes namnsdag: ”Detta liv, mina herrar, ” sa Goethe på Williamdagen, ”är alltför kort för vår själ. ”
När det gäller Shakespeare så är det så till vida sant, som att hans ande fortsätter att breda ut sig fast det snart är fyrahundra år sedan han avslutade sin jordiska tillvaro 1616.
Ett bevis härpå är en nyutkommen bok med titeln William Shakespeare – En man för alla tider av Kent Hägglund, som är lektor i drama vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag förmodar att han samlat ihop och ordnat sina föreläsningsanteckningar till en volym. Inget fel i det. Tvärtom kan det behövas en allsidig och oakademisk redovisning av det som vi vet om denne västerlandets störste författare, enligt Harold Bloom i The Western Canon, och den tid och det land han levde i.
Hägglund stannar inte där. Han berättar också vad som hände sen, om pjäsernas skiftande öden, olika tryckta utgåvor, bearbetningar, filmatiseringar och televiseringar. Den som är medlem i Shakespearesällskapet och brukar läsa medlemstidningen känner igen sig. Kent Hägglund är en flitigt förekommande medarbetare i den. Den har förresten just kommit ut med sitt nr 2 för året, där tyngdpunkten ligger på sonetterna men numret innehåller också en del intressant material om Macbeth.
Det kan kännas som något avväpnande amatörmässigt med att Shakespearesällskapet i Sverige har sitt säte i Henån och ger ut en tidning med svartvita illustrationer och text som är kongenialt osofistikerade. (Hägglunds bok är likadan.) Jag gick flera varv på mässan innan jag förstod att sällskapet inte hade någon egen monter i år. För alla del, Shakespeare behöver ingen mässa.
