[060918] ”Tiden är mogen att berätta sanningen om John och mig, om våra år tillsammans och åren efter hans död. Det är så mycket som aldrig har blivit sagt…” skriver Cynthia Lennon.
Jaså, har hon mer att säga, tänkte jag. För redan 1978 skrev hon boken – ”A twist of Lennon” – där hon bland all bitterhet berättade om hur hon hade tvingats ta LSD av sin egensinnige popidol till make.
Hon försvarar sig denna gång med att det var hennes dåvarande man John Twist som propsade på att hon skulle skriva den boken eftersom han trodde det skulle göra dem förmögna.
”Jag ville ogärna gå på djupet vid den tidpunkten, och det blev en ytlig, lättviktig bok” skriver hon – och även med tanke på sonen Julian ville hon hålla tillbaka. Men denna bok är den sanna berättelsen, försäkras inledningsvis, och jag tar mig an den med glupande nyfikenhet.
För detta är ju en del av mitt liv också; frälst till obotligt Beatlesfan som jag blev, för evigt glädjesmittad av deras musik och allt som hörde 60-talseran till. Och lika förtvivlad – och chockad – som miljoner andra beundrare blev jag i december 1980 när John Lennon mördades utanför sitt hem i New York av en förvirrad och avundsjuk tillbedjare i 25-årsåldern.
Naturligtvis kände jag inte samma smärta som hans närmaste gjorde. Så därför läser jag den här boken med vördnad.
Får jag veta så mycket mer då? Både ja och nej.
Jag får historien i kronologisk ordning och jag känner igen vissa formuleringar och uttryck. Denna gång läser jag en översatt bok, förra gången läste jag på engelska som jag ivrigt höll på att förkovra mig i. Men de två språken är ju till stor grad rätt lika.
Cynthia Powell blev John Lennons flickvän när de träffades på konstskolan hemma i Liverpool 1958. Hon var nitton och han ett år yngre. Cyn bodde ”på andra sidan vattnet” av floden Mersey, där folk ansågs vara snobbiga av övriga Liverpoolbor. Men Cyn och hennes mamma och två bröder hade fyra elektrikerlärlingar inneboende för att klara ekonomin sedan pappan dött i lungcancer när Cyn var 17 år.
John hade växt upp hos sin moster Mimi i medelklassområdet Woolton. Han var en rebell, en teddyboy, och inte alls ”min typ” som hon skriver. Men hon föll handlöst för hans brutala charm och blev vansinnigt förälskad.
Sedan hände det mesta snabbt; giftermål i augusti 1962. Sonen Julian föddes i april 1963. John var borta större delen av tiden eftersom Beatles slog igenom precis i den vevan. Cyn var tvungen flytta hem till Mimi – som hon aldrig tyckte om (och Mimi inte heller henne, hon ville ha John för sig själv) och fortfarande uttrycker hon bitterhet mot Johns moster. Johns biologiske far försvann tidigt i hans liv och modern Julia – som hade ny familj med två döttrar – hade blivit ihjälkörd på sommaren 1958, precis när John lyckats komma henne nära igen.
Både Cynthia och John hade alltså mist en förälder i unga år och glädjen var stor när Beatles manager Brian Epstein ordnade en lägenhet åt dem.
Men störst var nog glädjen när de kunde köpa ett stort hus i Kenwood, Weybridge – i exklusiva förorten Surrey till London. Det finns bilder på paret i trädgården 1965 – och hon skriver själv att det nog var den lyckligaste tiden av deras äktenskap. De kärleksfulla åren – efter den första Beatleshysterin – när de kunde sitta tillsammans omslingrade i soffan på kvällarna med te och baconsmörgåsar framför TV:n sedan Julian somnat.
Hon bedyrar genom hela berättelsen hur mycket hon älskade John. Och hur han älskade henne. Det säger hon att hon kände. Att hon vet att han gjorde det. Nog för att han kunde vara oberäknelig med väldiga humörsvängningar men samtidigt oerhört kärleksfull. Han älskade att uppvakta henne med presenter och gav henne komplimanger. Några gamla brev vittnar om hans kärleksbetygelser till Cynthia.
Därför är hon ännu nästan oförstående till hans beteende vid skilsmässan 1968.
Fast bara nästan. Som hon skriver:
”Den största förändringen i vår tillvaro, och den största enskilda orsaken till att vi skildes, var Johns fördjupade intresse i droger…”
Första gången blev de lurade till det. John, Cyn och George Harrison och hans fru fick det i spetsade drinkar hos en tandläkare de var bjudna på middag hos. John – som hade rökt gräs tidigare, likt många musiker på 60-talet – blev fascinerad och fortsatte med LSD. Så småningom tog han det nästan dagligen. Han trodde det var vägen till större medvetenhet, kreativitet och lycka.
Cyn provade motvilligt två gånger till.
Som ersättare för drogerna kom meditation och yoga in i deras liv. Trodde och hoppades Cyn. Men en annan ersättare skulle snart förändra allt: Yoko Ono.
Cynthia Lennon kan inte förstå hur hennes man förändrade sig så totalt efter att den japanska konstnärinnan kommit in i hans liv. Att det hade pågått bakom hennes rygg ett tag förstod hon via de brev hon hittade som Yoko skrivit till John. Och när Beatles med fruar var i Indien på yogaläger förstod Cyn att nånting var väldigt fel. John fjärmade sig allt mer från henne.
Men trots att hon ertappade John med Yoko i deras hus efter att hon kom hem från en semesterresa i Grekland våren 1968 försäkrade John att det bara var en tillfällighet, en flirt.
”Det är ju dig jag älskar Cyn. Mer än nånsin” sa han och kramade om henne samtidigt som han erkände att han haft andra kvinnor även tidigare. Som inte betytt något.
Cyn slets mellan hopp och förtvivlan – fast innerst inne kände hon att hon förlorat honom. Men det är ändå det totala avskärmandet, att han vägrade prata med henne så lång tid efteråt – som hon inte förstår.
Det tog dessutom tre år – mellan 1971 och 74 – innan sonen Julian fick träffa sin far som då bodde i USA.
Ja, det finns mycket smärta i Cynthia Lennons berättelse. Smärta som aldrig fick chansen att värka ut. Både för henne själv och sonen Julian som uttrycker stöd för sin mors mod att skriva denna bok i ett eget förord. Bitterheten mot Yoko Ono är stor hos de båda, men kanske störst hos Julian.
”…Johns död hade varit så meningslös, och den svåraste förlusten för oss båda var att mista hoppet. Mitt hopp om att vi en dag skulle bli vänner igen, kunna skratta ihop, prata gamla minnen och diskutera den son som vi båda älskade. Julians hopp om att han och John skulle komma nära och förstå varandra och umgås…”
Det som bränner i denna bok är vad som finns under ytan. Och trots tragiken dras man ändå med av mycket glädje i ett liv som – hon skriver – blev ”den berg-och dalbana” det blev. Hon tackar sina föräldrar och bröder och sonen för att de hjälpt henne att överleva.
”…Någon frågade…om jag skulle ha gjort samma sak igen om jag hade vetat vad som väntade. Jag var tvungen att säga nej. Jag kan naturligtvis aldrig ångra att jag fick en underbar son. Men…om jag som tonåring hade vetat vad en förälskelse i John Lennon skulle medföra, så hade jag vänt på klacken och gått min väg.”
Den irriterande, charmfulle, grymme, slagfärdiga och begåvade man som Cynthia Lennon en gång var gift med har fått ännu en reflekterande pusselbit lagd i sitt historiska arv. Cynthia Lennons bikt till eftervärlden, hennes bearbetning av att vara en del av Lennonlegenden var nog främsta orsaken till denna bok.
