[060917] Teater Tamauer på Hagateatern
fritt efter Shakespeare
Översättning C A Hagberg
Regi och bearbetning Anders Friberg
Scenografi och ljus Torben Kulin
Kostym Tove Berglund
Musik Karl Wassholm
På scenen: Jan Ericson, Sara Klingvall och Karl Wassholm
Teater Tamauer fortsätter att brottas med klassikerna. Shakespeare tillhör husgudarna och nu har turen kommit Kung Lear, en av författarens ”stora tragedier”, som man spelar med endast tre personer på scenen.
Den stackars Shakespeare är känd för att överleva de mest hisnande tolkningsförsök. Det går liksom inte att undkomma honom. Den poesi och den djupa mänskliga visdom som finns i hans texter tar tag i oss, antingen de framförs i kavajkostym som när jag senast såg Kung Lear på Stadsteatern eller i ett bombastiskt vikingaspel från den gråaste forntiden som Old Vic gästade oss med, när jag första gången såg pjäsen 1952.
Den budgetversion som Anders Friberg frilagt och regisserat har något mycket sympatiskt över sig. Det är som alltid när det gäller Tamauer en tankemässig reda i föreställningen. Den känns modern, fri från metafysik och annat billigt tankegods. Människan är en fluga som ett elakt barn leker med. Gör er inga illusioner. Ripeness is all. Komma till mognad, det är allt.
Fribergs uppsättning är, som så ofta på dagens scener (alltför ofta, kan man tycka ibland) meta-teater, teater om teater. Vad vi påstås bevittna är den nionde repetitionen av Kung Lear, det avbryts, klädbyts, omtuggas, allt för att genom humor och jordnärhet invagga oss i vardagstrygghet för att till slut överraska oss med det djupa psykologiska allvar som finns i texten.
Titelrollen spelas av den mångkunnige Jan Ericson som gjort flera framträdanden på de bräder som föreställer Tamauers scen. Jag tycker att han är ovanligt till sin fördel, bland annat därför att det hos honom som man kan uppleva som överspel och manér nu faller på plats som ännu inte färdigt agerande, sådant som växer bort och mognar tillsammans med rollfiguren.
Sara Klingvall assisterar i en mängd roller, som hon ger karaktär och pregnans. Eftersom det är teater om teater så köper vi det mesta och finner till vår förvåning att det håller. Hon har halva delen i segern.
Utan att vilja kvantifiera vill jag också ge blommor till Karl Wassholm som spelar på orgel och dragspel och andra instrument en musik som han skrivit själv och som jag tyckte var enkel och kongenial. Dessutom medverkar han i fyra av pjäsens sjutton roller.
Det finns saker i den här uppsättningen som jag ställer mig frågande inför, som till exempel den torterade nallebjörnen. Men strunt i det! Låt inte det hindra er att besöka Hagateatern!
/Åke S Pettersson
