[060910] Göteborgsoperan
Musik av Andrew Lloyd Webber
Text av T.S.Eliot med bidrag av Trevor Nunn och Robert Stilgood
Översättning Ingela ”Pling” Forsman
Regi Hans Berndtsson
Koreograf Gunilla Ohlsson Karlsson
Scenograf Mikael Varhelyi
Kostym Jaana Fomin
Dirigent Björn Dobbelaere
På scenen medverkade 37 katter och hundar med bland andra Niklas Andersson, Evelyn Jones, Patriuk Martinsson, Per Myrberg, Hans Joseffson, Lisette Pagler, Karolina Krigman, Nina Norblad, Glen Daniel Nilsson, Sten Pernmyr, Marianne Schell Alexander Larsson, Anna Werner med flera
Jag har svårt att sluta räkna upp rollinnehavarna i den här föreställningen av Cats därför att alla – fler än dem som jag har nämnt – så påtagligt bidrar till framgången.
Men låt mig börja från början. Tänk er att ni går förbi ett vinterstängt tivoli en händelselös dag som den i dag när kvällstidningarnas löpsedlar inte har annat att locka med än bästa bredband. Vad vet vi då om det som kommer att ske i kväll innanför de snötyngda grindarna i den alternativa verklighet där jelliclekatterna håller sin bal?
Nobelpristagaren T S Eliot skrev en lekfull diktsamling om detta och Andrew Lloyd Webber tonsatte den. Och vem har inte undgått att fascineras av katternas mångtydiga väsen: gåtfulla, smeksamma och tillbakadragna på samma gång, vackra, smidiga med hög svansföring, argsinta och lynniga, tillgivna och egensinniga och nästan omöjliga att tämja. Någon annan nytta än att knipa en och annan råtta har de inte gjort genom seklerna, ändå har de blivit våra följeslagare i, skulle jag tro, samma omfattning som hundarna.
Hundarna har vi sett morrande på affischerna runt stan. Som tur är så har de ingen fackförening, som kan protestera mot att de framställs i denna dålig dager. Kennelklubben har inte hört av sig, väl? De är med i ett nummer i Cats som kallas det stora slaget där Eliot berättar om ett hundslagsmål som i hans text mest består av ivrigt skällande. Det enda underliga är att pudlarna var utrustade med toppiga mössor á la stjärngosse. Men man får väl vara beredd på några missar bland katterna.
Det är en rolig scenbild med många möjligheter som scenografen Mikael Varhely har skapat av det sovande nöjesfältet, där katterna åker blå tåget, rasar in i roterande kaffekoppen och svänger sig gungor och linor som den formidabla lilla vita kattungen Victoria, Hanna Linné.
Jag hade vissa svårigheter att uppfatta vem som var vem, så häftigt utklädda och sminkade som de var. Texterna var på svenska och med tanke på hörbarheten önskade jag nästan att de hade varit på originalspråket med översättningen projicerad på texttavlan ovanför scenen.
Annars funderade jag faktiskt mest över vilken historia man ville berätta. Hela första akten grubblade jag, även om jag har sett musikalen förr, men det var längesedan och mitt minne är inte det allra bästa. Melodin till sången Memory genomsyrade akten, smög sig in och ut i olika tonarter, förkortat eller förlängd, gäcksam och kattlikt smidig för att till sist slå ut i blom när Grizabella, Evelyn Jones, gav röst åt den.
Ett höjdarnummer i första akten bjöd Alexander Larsson och Anna Werner på som rövarkatterna Mungojerrie och Rumpleteazer med bedövande spänst och precision i både sång och dans.
När det blev dags för andra akten, som var mera musikaliskt livlig, insåg jag att det inte fanns någon berättelse. Efter pausen framträdde Per Myrberg som teaterkatt, men också som sjörövare. Han stämma är fortfarande lika förunderligt klar och mjuk, medan Hans Josefsson som den urgamle katten Profetikus fick hämta sin röst ur de djupa källarvalven.
Det bjuds på en mängd av gestalter, av fantasifulla masker och fantastiska kostymer. Regissören Hans Berndtsson och koreografen Gunilla Ohlsson Karlsson har skapat en föreställning som är så rik på roliga och spännande detaljer att man omöjligt kan ta in dem under en föreställning. Generositeten i utbudet får ersätta bristen på handling.
/Åke S Pettersson
