[060907] En grundtanke med enhetsskolan var att bryta de klassbarriärer som fanns inom utbildningen. Efter principbeslutet 1950 att införa denna skolform, tog statsminister Tage Erlander till orda. Han lovade att man skulle ”försöka riva ner de klassbarriärer, vilka hindrade den fattige från att kunna ta del av det gemensamma kulturarvet”.
Erlander var en av få klassresenärer i sin tid. Modern var bonddotter och fadern folkskolelärare som i sin tur var son till en smed. Det intressanta med citatet ovan är det perspektiv Erlander lägger på sitt ursprung: arbetarklass är sämre än överklass. Arbetarklassens väg till befrielse går genom anammandet av överklassens kultur. Den synen har präglat arbetarrörelsen under större delen av 1900-talet.
Det hade kunnat vara annorlunda. Efter första världskriget utvecklade arbetarrörelserna i Europa en ny självmedvetenhet och den proletära kulturen bar på frön till något nytt och spännande. Men självmedvetenheten var inte tillräckligt stark. Samtidigt lotsade överklassaren Hjalmar Branting socialdemokraterna in i en borgerlig kultursyn.
En hel del av underlägsenhetssyndromet inom arbetarklassen återspeglas i antologin Tala om klass. Standardbiljetten till klassresan är utbildning, det är med den som man lösgör sig från sin ursprungliga kultur. Efter en tid i den fortsatta utbildningen läser man naturligtvis av skillnaderna mellan ”hög” och ”låg” kultur väldigt tydligt.
Men är proletärkulturen sämre, som Erlander antyder? Annorlunda, åtminstone. När studier blir biljetten till klassresan, blir den bokliga bildningens perspektiv det som präglar jämförelsen. Samtidigt ger utbildning ökade möjligheter att välja inriktning på yrkesvalet, förutom möjligheter till högre inkomster. Många klassresenärer har tolkat det som att medelklass är finare än arbetarklass och skämts över sin bakgrund.
Om man istället lyfter sig över sitt eget livsöde kan man se klassrelationerna som en maktrelation. Då blir det inte lika självklart hur man ska se på arbetarklassens kulturella potential i samhället. Historiskt har arbetarklassen tyvärr odlat ängslighetens förlamande jantementalitet. På den kollektiva nivån har den varit begriplig. Står man längst ner i samhällshierarkin skapar ett gemensamt agerande ökad politisk styrka. Men priset har varit svagt självmedvetande.
Mycket talar för att klassresandet kommer att minska i omfattning. Den engelske sociologen Ken Roberts menar att medelklassen nu har blivit så stor att den i fortsättningen kommer att generera sig själv. Möjligheterna att studera vidare i Sverige har stadigt försämrats under senare år i Sverige, inte minst när det gäller vuxenstudier.
Ändå finns det mycket som talar till klassresenärens förmån i samhället av idag. Klassresenären utvecklar oftast förmågan att kunna byta perspektiv och läsa av sociala positioner. Dessa egenskaper vinner i betydelse i den framväxande förhandlingskulturen. Etablerad medelklass och överklass däremot, försöker hävda sina positioner med mer symbolisk kultur, exempelvis folkpartiets försök att återskapa ett skolsystem som tidigt spärrar ut arbetarklassen från vidare studier.
I Tala om klass är det stor spännvidd på klassresenärernas ålder, men är ändå relaterade till de möjligheter som samhället erbjuder till vidare studier. Äldst är Elsie Johansson, född 1931. När hon var ung var möjligheterna sämre än trettio år senare. För Elsie räckte det med att ta realexamen för att kunna göra sin klassresa. Hon är samtidigt den mest analytiska av de medverkande i antologin. Hon reflekterar över sin härkomst:
För att uttrycka mig enkelt tycks problematiken stå att finna i det gamla snarare än i det nya. Och om jag uttrycker mig rått: Är det så att man i arbetarklassens djupa, lergrå lager generellt har hållit ett så stadigt grepp om de sina att framåtskridande och utveckling snarare har hindrats än uppmuntrats?
Antologin innehåller bara kvinnliga klassresenärer, som Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg. För egen del är det med dem runt min egen ålder, som dessa bägge, som jag känner mig mest hemmastadd. Till slut blir jag ändå lite nyfiken på om klassresandet har en könsaspekt? Skiljer sig resandet åt mellan män och kvinnor och i så fall varför?
