[060907] Jag vill ta upp några problematiserade resonemang om demokratins förutsättningar och också diskutera det som ibland kallas för civilsamhälle, som tidigare kallades folkrörelsesamhälle. Men eftersom en väldigt stor del av civilsamhället inte är folkrörelser utan närmast företag som GreenPeace, så finns det anledning att vidga begreppet.
Samhället är för medborgarna ofta politik. Det är den ena ingången i mitt resonemang. Den andra handlar om civilsamhället. Också där är jag naturligtvis inte helt representativ för alla socialdemokrater – det finns ju inom arbetarrörelsen flera strömningar idémässigt. Den ena är folkrörelsesocialismen, som jag tillhör, den andra är statssocialismen. Inom dessa idéströmningar finns det en mycket stark skiljelinje i synen på hur samhället ska skötas. Inom folkrörelsegruppen har vi alltid förlorat och varit i mindretal i alla sammanhang, men vi finns kvar. Vi hävdar med viss bestämdhet att allt faktiskt inte är politik. Jag vet att detta är en styggelse för många av dem som ser samhällsapparaten som det enda viktiga.
Påståendet att allt inte är politik leder mig till att påpeka att geografi inte alltid är det som skapar störst gemenskap. Intresse skapar ofta mer gemenskap än geografi. Vi tror att så snart vi bryter ner allting i mindre och mindre geografiska enheter, så ökar gemenskapen mellan människor. Det finns människor som bor i samma trappuppgång men som ändå inte talar med varandra. De kan däremot åka två mil för att spela dragspel med en kompis som också gillar att spela dragspel. Underskatta därför inte intressets kraft!
Men när vi har gjort våra politiska reformer på senare år – strukturreformer – så har vi nästan alltid kastat oss över geografin. I Stockholm har vi skapat stadsdelsnämnder för att öka demokratin. Men stadsdelsnämnderna ökar inte alls demokratin i Stockholm. De har samma demokratiska dignitet som Nordiska Museets styrelse. Inte mer, inte mindre. Nordiska museets styrelse är inte odemokratisk, men den är tillsatt uppifrån för att svara för vissa bestämda uppgifter. Stadsdelsnämnden har samma funktion. Den är tillsatt uppifrån och det är symptomatiskt att när vi i Stockholm får en utredning som heter Stadens politiska organisation, står det i klartext i ingressen till den att syftet är att centralisera styrningen och decentralisera driften. Snacka om att bygga upp poliska kommissariat. Detta tror vi ökar närheten till medborgarna. Den politiska organisationen, medborgarkontoren, är ganska bra för dem som kan gå in på medborgarkontoren, men det ökar inte medborgarnas delaktighet och deltagande i den politiska processen.
Idag har demokratin blivit en slags besvärjelse. När vi inte funderar över vad det är som händer. Om vi tar stadsdelsnämnden i Stockholm som exempel, talar man om att i vissa nämnder öka demokratin genom att låta representanter för nämndmajoritet, opposition och tjänstemän möta företrädare för det som kallas brukare och med dem diskutera budgeten. I en nämnd har man ett förskoleforum, där föräldrar träffar gruppledare och stadsdelsdirektör. Här finns det faktiskt vissa demokratiska risker om man inte ser sig för. När dom som har de politiska uppdragen tar sig före att tillsammans med kommunens tjänstemän gå ut och möta enskilda brukargrupper var för sig, så får de i själva verket ett övertag över dom för de tar bara en grupp i sänder. Och medborgarna får färre möjligheter att ta ställning till den politiska helheten.
Det finns anledning för mig att påpeka det som Olof Palme en gång sa: ”Politik är att vilja”. Han sa inte att politik är att bestämma, vilket många tror. Jag vet inte hur många gånger jag som minister mött människor som kom och sa ”Ja men politik är att vilja så bestäm du”. Men han sa inte det, han sa att politik är att vilja. Hade han menat att politik är att bestämma då hade man ju kunnat upptäcka ett antal beslut som är Olof Palmes. Försök att hitta några. Jag frågar det ibland och folk tänker så det knakar, men de hittar aldrig några beslut. Han kanske inte fattade några beslut. Han kanske inte spelade någon roll. Han kanske inte ens fanns. Jo, han fanns och han spelade en mycket stor roll. Ta t.ex hans tal 1972 när de bombade Hanoi. Är det någon som tror att det talet var en instruktion till utrikesförvaltningen? Att det var en proposition? Att det var en åtgärdskatalog? Inte alls. Det var ett resonemang kring centrala värderingar, som i sin tur ledde till politiska åtgärder och handlingar. Men det var faktiskt ingen åtgärdskatalog. Det var ett resonemang om politiska värderingar. Och dem måste man lyfta fram.
Politisken måste alltså vara en intellektuell process snarare än ett beslutsfattande. Vi är idag alltmer fixerade vid att fatta beslut. Där kommer nästa hot mot demokratin som också lutar åt besvärjelser. Media, tycker jag, gillar inte längre att granska politiken. Media har fått vittring på att vara politiken. Dvs media vill gärna åstadkomma åtgärder. De vill kunna visa resultat av det man gör i tidningarna. Partierna som ser detta och söker sig till medierna. I första omgången blir det en slags antagonism – medierna bekämpar ofta partierna därför att man vill visa hur dåligt på fötterna de har. Men risken är ju att man så småningom kommer i en situation där en media och partier förenar sig för att man upptäcker att då kan man verkligen åstadkomma saker. Får vi en symbios mellan politiska partier och media, då är demokratin i fara.
Därför ar det viktigt att medborgarna återerövrar partierna om inte partierna själva ser till att respektera sina medlemmar. Jag kan se många exempel på detta hur partierna egentligen ser det viktigare att ta reda på vad folk tycker än att resonera med sina medlemmar. Och medlemmarna i partierna kanske ändå måste visas respekt för att de har tänkt igenom en del saker. Vi utgår alltid från att det gäller att vara åsiktsrepresentativ. Förre ärkebiskopen KG Hammar, blev intervjuad om sin roll här förleden, och de sa till honom att han har blivit illa åtgången för att han har varit så våghalsig, har gjort så kontroversiella uttalanden. Han svarade att ”ja men en ledare kan ju aldrig vara ledare genom att stå mitt i gruppen”. Ledaren kan aldrig åta sig att vara någon sorts Sifo-intervjuare.
Det politiska ledarskapet måste faktiskt bygga på att man för fram åsikter, värderingar och tankar utan att i förväg ha prövat om det är tillräckligt många som stödjer dem. Vi vill sätta igång en intellektuell process i politiken. Det måste vi göra. Där är det viktigt att vi utnyttjar det som är gemensamt.
