[060907] Läsaren blir inte ledd eller uppfordrad, man samtalar med honom som med en jämlike, skriver poeten Gennadij Ajgi i sin essä Sömn-och-poesi (översatt från ryskan av Annika Bäckström) som finns med i tidskriften Ariel nr 3-4 2006. Ytterligare essäer, samtal och artiklar av Ajgi kommer i svensk översättning (av Annika Bäckström och Mikael Nydahl) till vintern, i boken Samtal på avstånd.
Att samtala med läsaren som med en jämlike, genom poesin, är en konst som Ajgi till fullo behärskade; hans dikter talar till en, med en, i en. Ajgis poesi lever, även sedan Ajgi själv lämnat livet – han avled den 21 februari i år, sjuttiotvå år gammal. Ariel ger ut ett dubbelnummer om Ajgi – till minne av honom men samtidigt med en riktning vidare; Ajgis poesi som alltjämt lever – innehållandes minnesbilder och farväl, ovan nämnda essä samt texter på temat ’Poesin och landskapet’, skrivna av poeter som kommer att delta i årets skandinavisk-volgiska poesifestival i Tjeboksary, Tjuvasjien. Den första festivalen arrangerades i april 2005, på initiativ av bland andra just Gennadij Ajgi och Ariel, och följs alltså upp i höst; i samband med festivalen utkommer en flerspråkig antologi.
Att samtala med läsaren lyckas även Ariel med, i det gedigna Ajgi-numret. En ingång till Gennadij Ajgi, hans liv och verk, ger Mikael Nydahl (redaktör Ariel) i den inledande texten, men redan från början och genom hela tidskriften löper samtalet som en röd tråd, eller kanske snarare samspelet, mellan vännernas minnen och farväl, Ajgis essä och texterna till poesifestivalen. Tillsammans blir det inte bara ett porträtt av Gennadij Ajgi utan även en slags fortsättning på hans poesi – poesin som med Ajgis egna ord är just ett ”samtal på avstånd”. Att omslaget till detta nummer av Ariel är helt vitt känns rätt; snö är något ständigt återkommande i Ajgis dikter, liksom sömnen och tystnaden. Tystnaden som kommer fram inte bara genom dikten, orden, utan kanske allra tydligast genom hans flitiga användande av tankestrecket. En tystnad som också är ett lyssnande, och som pekar vidare – inåt, utåt.
Gennadij Ajgi föddes 1934 i en liten by i Tjuvasjien, en delrepublik i Ryssland, cirka femtio mil öster om Moskva, vid floden Volga. Hans modersmål var tjuvasjiskan, ett slags turkspråk, men när han på 50-talet kom till Moskva uppmuntrades han av poeten Boris Pasternak att börja skriva på ryska. Det dröjde dock ända till 1991 innan han publicerades i Ryssland – under Sovjettiden var Ajgi länge förlagd med publiceringsförbud. Istället kom hans första diktsamling på ryska ut i München 1972, en andra kom ut i Paris 1982; när Ajgi väl gavs ut i Ryssland var han redan väletablerad i västvärlden. Gennadij Ajgi finns översatt till en rad andra språk och han har själv översatt en mängd poesi, exempelvis gav han 1968 ut en antologi med franska poeter från Villon till vår tid, översatta till tjuvasjiska. Det tjuvasjiska kulturarvet har han fört vidare, exempelvis gnom den antologi med tjuvasjisk poesi som han ägnade tio år åt att sammanställda och som numera även finns översatt till svenska.
Som barn flyttade Gennadij Ajgi och hans familj mellan olika byar i Tjuvasjien, Tatarien, Mordvinien och Karelen – där han upptäckte det nordiska ljuset – och dessa landskap är ständigt närvarande i Ajgis poesi, liksom hans rötter i de uråldriga folktraditionerna, tydliga inte minst i diktsamlingen Bugning för sången: hundra variationer på teman från volgaregionens folksånger. I korsbefruktningen mellan dessa folktraditioner och avantgardet, modernismen – Ajgi intresserade sig bland annat för Majajkovskij och hans formexeperiment – uppstår en poesi som är på samma gång fast förankrad och gränsöverskridande, eller om man så vill: gränslös. Gränslösheten kommer ständigt till uttryck i Ajgis dikter, genom ord som evighet, sömn och tystnad; Ajgis poesi kan på ett sätt beskrivas som metafysisk. Lika tydlig är gränslösheten – eller snarare utvidgandet, en slags expansion – i hans sätt att inte använda skiljetecken; tankstrecket är vanligt förekommande, men punkter förekommer oftast bara tillsammans, tre punkter efter varandra, liksom i det att en dikt ofta inleds med ett ’och’ eller ett ’men’.
Gennadij Ajgi lever alltjämt genom sin poesi, som är ett slags bevis för det han själv formulerar i essän Sömn-och-poesi, som finns med i Ariel nr 3-4 2006:
”I Poesien finns inget återtåg eller anfall. Den är och förblir. /…/
Det viktiga är: den överlever. Kör ut den genom dörren så tar den sig in genom fönstret.”
Ariel byter nu skepnad och blir Kritiker – Ajgi-numret är det sista numret av Ariel, ett nummer rikt på stimulerande, tänkvärd och intressant läsning, inte bara för redan inbitna ’ajgister’ utan för alla poesinyfikna, med öppningar och ingångar till Gennadij Ajgi och hans poesi, som i sig visar på möjliga öppningar och ingångar… Hur man kan påminna sig själv om ”att man alltid kan vara ljus – ack om så blott av smärta!” (I decembernatten) och med dessa ord som en slags ledstjärna lättare stå ut med livet och dess smärta, med att ”Livet är att uthärda detta mörker” (Sömn-och-poesi). Ja, Ajgis poesi är och förblir. Den överlever.
