[060907] Nu har det gått nio år sedan Göran Persson aviserade en ny makt- och demokratiutredningen på partikongressen i Sundsvall. Allas vår studiecirkelledare, Bengt Göransson, skulle leda den, sa han.
Det var ett svar på den omfattande kritik som framförts under nittiotalets sanering av de offentliga finanserna. Journalisten Björn Elmbrandts krav på att tillsätta en ny maktutredning åberopade också en intensifierad globalisering, EU-medlemskapet, en förändrad mediamarknad och försvagade folkrörelser och partier. På punkt för punkt återkom hans argumentation i det ymniga direktiv som utredningen fick.
I två och halvt år arbetade Demokratiutredningen. Genom webbaktiviteter, regionala seminarier och utgivning av debattorienterade småskrifter ville vi fånga in synpunkter kring ett antal knäckfrågor i arbetet men också utveckla formerna för utredningsarbetet. Inte minst efter valet 1998 fick vi möjlighet initiera särskilda studier om det sjunkande valdeltagandet. I övrigt beställde vi kunskapsöversikter. Sammantaget skapade vi ett nedladdningsbart demokratibibliotek av 13 forskarrapporter och 32 småskrifter. Vi skickade också ut en uppsättning till varje skolbibliotek, kommunbibliotek och folkhögskolebibliotek. På det sättet demonstrerade utredningen sin tilltro på de dynamiska och frigörande potentialer som kan skapas när medborgare ges kunskap och förtroende som kom att utmärka dess allmänna slutsatser.
Betänkandet En uthållig demokrati! Folkstyrelse för det nya seklet (SOU 2000:1) avvek från tidigare folkstyrelseutredningar. Det fokuserade på medborgarna. Det uppehöll sig vid riskerna i den offentliga sektorns maktutövning. Det lyfte fram medborgarandan. Det uppmärksammade mellanvalstiden. Det pläderade för en utveckling av deltagardemokratin. Den svenska demokratin borde fördjupas genom att lösgöra dess deliberativa potentialer genom nya deltagandeformer, folkomröstningar, direktvalda kommundelsnämnder, ett mer statsoberoende civilsamhälle, ett starkare rättighetsskydd etcetera. Även om betänkandet kunde konstatera en rad framgångar för svensk demokrati ifråga om politisk jämlikhet, konstaterades att den ökande ojämlikheten mellan medborgare utifrån deras etniska bakgrund utgör det största nederlaget för den svenska folkstyrelsen.
Kritikerna menade att kommitténs slutsatser inte bara var både mästrande och flummiga utan också kontra-produktiva. De hotade den politiska jämlikheten. De redan inflytelserika skulle sannolikt komma att använda och också belamra de nya vägarna för att hävda sina särintressen. Slutsatserna sades också vila på idylliserade föreställningar om såväl deltagardemokratins möjligheter att infria förväntningar om att utveckla dygder, färdigheter, föreställningar och nätverk.
Vad blev det av Demokratiutredningen? Ingen påstår något annat än att utredningen betydde något för diskussionen, undervisningen, folkbildningen och forskningen om demokratifrågor i Sverige. Just därför att den lanserade ett demokratiperspektiv som avvek från det gängse, fann exempelvis forskare anledning att opponera sig, ifrågasätta och ansöka om pengar för klargörande studier. Det empiriska kunskapsläget har redan blivit bättre på några punkter.
Idag måste vi alla yttra oss med en större försiktighet när vi kritiserar olika demokratiska idealmodeller. Det gäller både de som tidigare oreserverat skåpat ut deltagardemokratin och de som lika onyanserat menat att den har generella välsignelsebringande effekter. Idag måste vi vara mer nyanserade: under vissa förutsättningar tycks medborgare utveckla sin känsla för det gemensamma bästa när de deltar i deltagardemokratiska arrangemang. Men ibland tycks deltagardemokratiska former inte alls medföra kunskaper eller någon ökad tilltro till medborgarnas egna resurser eller spä på deras lust att vara aktiv. För att nämna några exempel.
Jag tror man kan hävda att även experimenterandet med nya demokratiformer fick vind i seglen. I det bakgrundsmaterial som kommuner och landsting, folkbildningsorganisationer och skolan använder när man vill pröva nya former för medborgarinflytande i samhällsplaneringen kan man spåra effekter av demokratiutredningens demokratiideal och argumentation.
I samma anda resonerade faktiskt Göteborgskommittén. Deras slutsatser om bakgrunden till de våldsamma konfrontationerna handlade om utanförskap, maktlöshet och nya former för dialog mellan två kulturer som inte förmår att föra dialog (SOU 2002:122, sid. 25). Men jag tror också att statsvetares kritik mot Demokratiutredningen hade det goda med sig att många tänkte sig för flera gånger innan de drog igång med någon försöksverksamhet, exempelvis genom att framhäva den representativa demokratins överhöghet. Några kanske till och med avblåste försöken.
På regeringsnivån fick vi både en demokratiminister och ”demokratipolitik” som ett särskilt politikområde med egna mål:
• Valdeltagandet ska öka väsentligt i de nationella och kommunala valen liksom i valet till Europaparlamentet.
• En ökad andel av medborgarna ska ha någon form av politiskt förtroendeuppdrag. Antalet personer som någon
gång i livet har haft ett politiskt förtroendeuppdrag ska öka.
• Medborgarna ska ha bättre möjligheter än i dag att delta i och påverka den politiska processen. Även andelen medborgare som deltar ska öka.
• Medborgarnas möjligheter att påverka processen ska bli mer jämlika än de är i dag. Andelen ungdomar, arbetslösa
och personer med utländsk bakgrund som deltar i den politiska processen ska öka.
Regeringen har också gjort särskilda satsningar kring valdeltagandet och tagit fram skrifter och finansierat särskilda studier, till exempel om deltagardemokratins effekter och nya sätt för politisk organisering. Nya utredningar har tillsatts, till exempel om förtroendevalda, funktionshindrade, finansieringen av partiarbetet och folkrörelserna. På nordisk nivå har regeringsföreträdarna utnyttjat att också Danmark och Norge genomfört demokratiutredningar ungefär samtidigt som Sverige genom att ge ut jämförande skrifter. Inom Europasamarbetet, såväl Europarådet som Europeiska unionen, har svensk demokratipolitik blivit en exportvara. Inom den nya globala utvecklingspolitiken har civilsamhällets demokrativärden hamnat i fokus, även om Demokratiutredningen knappast ska ha någon särskilt stor del av äran eller skulden för det.
Men lika anmärkningsvärt som vad som hänt är både vad som också har hänt och vad som inte hänt under samma tid. Om man vill förstå något av den faktiska demokratipolitiken, måste man naturligtvis se vilka andra åtgärder som vidtagits och som antingen har direkta eller direkta konsekvenser för medborgarnas möjligheter att på jämlika villkor göra sin röst hörd. Då blir det uppenbart att den mandatperiod som nu håller på avslutas mest av allt har utmärkts av en påfallande repressiv demokratipolitik.
Medan den bodströmska rättspolitiken producerat 36 nya lagförslag, har den orrbackska demokratipolitiken lagt två. På punkt efter punkt har samma Justitiedepartement som understödjer deliberativa initiativ, exempelvis användningen av ny teknologi för öppenhet och diskussion inför kommunala folkomröstningar, reducerat den svenska öppenheten genom små, till synes bagatellartade men konsekventa steg.
De särintressen som verkar för en ökad kontroll balanseras inte av något allmänintresse för öppenhet, vilket bland annat dokumenteras i Timbrorapporten ”Marschen mot bodströmsamhället”. Kanske tror många exempelvis att statens nya befogenheter att lyssna av tele- och Internetkommunikationen bara handlar om grovt kriminella; i själva verket hotar de ju allas vår medborgerliga integritet. IT-historikern Lars Ilshammar talar om en kontrollrevolution som startar en rädslospiral av mera övervakning, vilket paradoxalt nog ger mindre trygghet. Ytterst kan den bryta ned den tillit mellan människor, som är så utbredd i Norden och som vi har betraktat som en av förklaringarna bakom men också resultatet av vår relativt starka demokrati.
Vad som däremot inte hände efter Demokratiutredningen var en förändring av partierna. I allt väsentligt vägrar de att definiera sig som en del av problemen. Samtidigt fortsätter de sin utflyttning från civilsamhället in i statsapparaten. De definierar sig faktiskt självs som en del av staten. Demokratiutredningen påstod att partierna inte behöver sina medlemmar, ja allt folkrörelse-Sverige (låter sig) koloniseras av stat och kommun. Det är svårt att idag se några tecken i motsatt riktning. Och i sin nya skepnad har partierna inte heller något att vinna på en deliberativ demokratiutveckling. Det förklarar deras både intellektuella och organisatoriska passivitet i demokratifrågor som tillsammans skapar ett så bastant strukturellt motstånd. Är då någon förvånad över att de själva blir alltmer ointressanta som vägar för samhällsengagemang? Eller att det vakuum deras utflyttning skapat i civilsamhället delvis fylls ut av andra.
Förvisso växer andra delar av civilsamhället steg för steg ihop med statsapparaten. Men andra delar ser ut att återskapa civilsamhällets kvaliteter som oberoende kritisk samhällskraft. Alltså inte bara som en serviceproducerande underleverantörer som kan erbjuda konkurrenskraftiga offerter i kraft av sin tillgång till obetald, kvinnlig arbetskraft. Utan som en deliberativ arena för att skapa politik.
