[060907] Vilken roll spelar staten för ekologiskt hållbar utveckling? Vår kunskap är ännu bristfällig, men vissa tecken kan skönjas. Yale University och World Economic Forums mäter staters miljöprestationer i ett globalt Environmental Performance Index EPI. Där rankas länderna enligt 16 miljöaspekter, som ordnas i sex större kategorier och sedan slås ihop till två huvudområden, miljö/hälsa och ekosystemens livskraft.
EPI visar hur viktiga staten och dess institutioner är för ekologiskt hållbar utveckling. De 10 länderna med bästa miljöprestanda är väl fungerande demokratier med starka medborgerliga fri- och rättigheter. Stater med höga miljöprestanda har samtidigt hög ekonomisk konkurrenskraft.
Ländernas ekologiska prestationer hänger också ihop med vad EPI kallar ”environmental governance”, d v s aktiv statlig politik för att resurshushållning och miljövård. De länder som rankas allra högst – däribland Sverige – utmärks av hög rättssäkerhet, låg eller ingen korruption, effektiva statliga miljöåtgärder samt livlig miljöpolitisk debatt.
I botten av EPI-skalan ligger främst fattiga stater med svaga eller outvecklade sociala välfärdssystem. En stor andel har tvivelhaltig demokratisk status. Men här finns också stater som behärskar en oerhört stor del av jordens landareal och som härbärgerar en överväldigande del av jordens befolkning, som Brasilien, Indien, Indonesien, Kina, Nigeria, Pakistan, Ryssland och USA. Dessa stater söker snabb ekonomisk tillväxt och några klättrar fort uppåt i global konkurrenskraft. Men flera drar fötterna efter sig i försöken att möta jordens ekologiska kris och ger få positiva avtryck i det globala miljöarbetet.
Ställs dessa länders svaga miljöprofil mot Transparency Internationals index för korruption framträder ett tydligt mönster. Indien och Indonesien ligger över Asien-genomsnittet för människors uppfattning om hur utbredd korruptionen är. Nigeria ligger över Afrika-genomsittet medan Ryssland visar samma värden som hela det forna Östeuropa. Freedom House-rapporten för 2006 om politiska fri- och rättigheter klassar Kina, Pakistan och Ryssland som ”icke fria”, samt Nigeria som bara ”delvis fritt”. Brasilien och Indonesien klassas som ”fria”, men får sämre indexvärden än demokratierna i Nordamerika och Europa. I Kina förefaller korruptionen öka med övergången till ohöljd kapitalism och materialism.
WTO:s regler överlåter till varje land att avgöra hur varor och tjänster produceras. Men när den principen hävdas fullt ut, och i synnerhet om den kombineras med svag demokrati och korruption, uppkommer svåra konsekvenser för miljö/hälsa och ekosystemens livskraft, både i producentlandet och globalt.
Se på Kina! Dess strävan efter snabb ekonomisk tillväxt sätter andra stater under enorm press att tillgodose jättelandets ofantliga aptit på resurser och råvaror. Sedan 1995 har Kina volymmässigt tredubblat sin skogsråvarubaserade export. Kinas export av förädlade skogsprodukter till EU och USA har åttafaldigats. Exportvärdet har fyrdubblats, främst genom att Kina blivit världens möbelverkstad, med 1/3 av världens hela möbelexport.
Men expansionen har ett pris. Kina har inte skog nog, och importerar 40 procent av allt timmer som avverkas i Ryssland och hälften av det som huggs ner i Burma, Indonesien och Papua Nya Guinea. Naturresurserna föröds. I Burma uppges ett 5 till 15 mil brett bälte vara helt kalhugget längs gränsen mot Kina. I Burma, Indonesien och på Papua Nya Guinea beräknas naturskogarna vara helt förödda inom 12 till 15 år.
Kinas glupande aptit på skog för med sig korruption och illegal avverkning. På Papua Nya Guinea har kinesiska bolag ”köpt” regeringen och partierna, vilket lett till att planerade 40 års vilopaus mellan avverkningarna krympt till 11 år. I Indonesien är 80 procent av timret tjuvhugget. Ryska skogvaktare “hyggesrensar” och svartsäljer timmer till kineserna, medan ryska tullare ”friserar” exportdokumenten mot betalning.
Slutsatsen är klar: Kvaliteten på statens politiska och rättsliga institutioner avgör ett lands miljöprestanda. Den beror på hur väl utvecklad demokratin är. Med bristande demokrati och ohejdad korruption förstörs naturresurserna. Människors hälsa offras för ekonomisk tillväxt: Kinas stenexport till Sverige är ett talande exempel. Men med demokratisk öppenhet för miljöopinionen kommer svaret i form av lagar och institutioner. Den demokratiska staten visar sig bäst på att göra miljön hälsosam och förvalta naturresurserna.
Kan då kraven på ekologiskt hållbar utveckling alls vinna framgång där staten ockuperas av korrupta eliter utan demokratisk förankring som berikar sig och sina kumpaner, eller där en totalitär ekonomisk planering söker ekonomisk tillväxt utan ekologiska hänsyn?
En väg är ökat samarbete mellan de ekologiskt avancerade staterna för att ändra WTO:s regler och inskränka enskilda länders suveränitet över produktionssätt och -villkor. Vi vet att de miljömässigt avancerade demokratierna agerar normbildande på det globala planet. Det samlade EU är en maktfaktor att räkna med i miljöfrågor. EU kan pressa stater som miljömässigt befinner sig i en gråzon att godta internationella och europeiska miljöregler.
De utvecklade demokratierna måste långsiktigt arbeta för att sprida den demokratiska staten med väl fungerande institutioner som effektivt förmår ta ansvar för de livsavgörande miljö- och resursfrågorna. Här har miljöopinionen en nyckelroll. Men samtidigt hastar det: Hinner den “gröna” demokratiska staten få övertaget innan de ekologiska gråzonsstaterna fullbordat sitt förstörelseverk?
