[060907] Om du slår upp sidan 1 din samhällskunskapsbok står det att den svenska demokratins främsta byggsten är folkrörelserna. I detta fall menar läroboksförfattarna de traditionella folkrörelserna dvs. arbetar-, fackförenings, frikyrko- och nykterhetsrörelserna. Dessa rörelser står fortfarande starka trots ett ibland skiftande engagemang och medlemsantal.
Utifrån sett vore detta den perfekta grogrunden för den globala freds- och rättviserörelsen. Men så är inte fallet. Vi är några tappra tusental personer som försöker göra vårt bästa för att inspirera och sprid vårt budskap om världens framtids och ödesfrågor. För oss är fallet enkelt. Vår “vackra” svenska historia av demokrati underifrån, med rörelserna som centrala aktörer, håller nu på att ske i global skala. Det är samma kamp med samma frågor som det var för 100 år sedan. Välfärd, medborgarskap och mänskliga rättigheter är frågor som idag måste vara globala till sin natur. Detta betyder att nationalstaten måste utmanas – så även den svenska.
Den svenska staten är I global jämförelse ett ganska så trevligt ställe att bo i. Det finns en väl utbyggd välfärd och en ganska så väl fungerande demokrati. Men den klarar inte riktigt av att stå emot trycket av den nya globala ordningen. Inte heller klarar den av att hantera eller tillmötesgå de krav som den globala freds- och rättviserörelsen ställer. Frågan må verka trivial men bör verkligen ställas, Varför är det så här? Jag ska försöka närma mig detta problem och visa på ett par lösningar. Vi måste återuppfinna det politiska I de sociala rörelserna och nätverkens era.
Många tankar, idéer och politiska teoretiker vi har presenterat I tidskriften Fronesis. Denna Aristoteliska term betyder, som vår grekiska vänner så väl känner till, blandningen av teoretisk och praktisk kunskap. Vi vill använda den politiska teorin som ett redskap för att förstå och utöva politiskt handlande. En central tanke I vårt temanummer “Det politiska” är följande fråga: Vad händer med politiken när politikerna förlorar tron på politiken som en frigörande kraft?
Vår politiker ägnar sig mest åt att hantera och minimera risker. Riskerna kan handla om att inte förlora nästa val, inte få sänkt kreditbetyg på den globala marknaden eller att ytterligare ett företag flyttar produktion och arbetstillfällen utan för landets gränser. Vi andra ska ägna sig åt individuella val av telefon eller el, köpa den senaste livsstilen eller modeflugan på fåfängans marknad – allt I en neråtgående spiral av oändlig konsumism.
Dagens politik fokuserar på och är en del av den allt växande marknadsföringsindustrin. Det enda politiska projektet som handlar om frigörelse är kriget mot terrorismen och för demokratin. Ett krig som ingen längre tror handlar om att återinföra demokratin utan om något helt annat, mycket mer cyniskt och ekonomiskt motiverat. Vi I den globala freds- och rättviserörelsen hävdar att det är vi som är och har alternativet för politikens framtid när vi pratar om verklig demokrati och rättvisa för alla.
Många av våra politiker agerar som om nationen Sverige var ett försäkringsbolag. I vår roll som medborgare är vi reducerade till konsumenter som har att välja mellan olika försäkringsbolag. När vi ställer politiska krav tror politikerna att de kan informera bort vår okunskap och vår dumhet med mer marknadsföring. Återigen handlar det om att reducera risker. Arbetslöshetsförsäkringen diskuteras inte längre I termer av politiska rättigheter utan ses mer som en kostnad för försäkringsbolaget Sverige. Välfärden må fortfarande vara kvar och en del av vår vardag – men ses inte längre som den frigörande kraften för mänsklig potential och mänskligt skapande.
De traditionella folkrörelserna har även de gått I den postpolitiska fällan. Medlemmarna ses som besvärliga och man anställer en ombudsman för att ta hand om deras krav. Kritik, diskussion och turbulens ses problem och inte något som tillhör det dagliga livet I en idéburen organisation. Folkrörelserna agerar som om de vore aktörer på en ekonomisk marknad. Istället för att tro på sig själva och sina idéer knäböjer de flitigt på det altare konsulterna har satt upp. Konsulter utbildade av marknaden med marknadslösningar som lösningen på allt. Så om folkrörelserna förlorar medlemmar beror det på att de inte är tillräckligt marknadsorienterade I sin verksamhet. Det handlar inte om att även folkrörelsen har börjat se sig själv som ett försäkringsbolag som måste hålla sin andel av marknaden. Den före detta utbildnings- och kulturministern Bengt Göransson brukar tala om att många folkrörelser är döda utanför den skull vara nedlagda.
Detta ger oss också en förklaring till varför den globala freds- och rättviserörelsen till och från har så svårt i sina kontakter med de traditionella folkrörelserna. Vi är den lilla flugan som surrar i deras öra och påminner dem om den tilltro till politiken de själva har förlorat. Ett engagemang som ses som ungdomligt, naivt och realpoliiskt omöjligt.
Men hur hjälper dessa ganska så dystopiska funderingar oss att rösta i valet 2006? Göran Persson delade ganska så klokt in den svenska politiken i två lag, det röda och det blå. Med en sådan indelning blir det hela lite enklare. Det blå laget är värre. Men med detta sagt så är problemet att båda lagen är smittade av det postpolitiska viruset. Politik är management och management är politik. Men det är en skillnad mellan postpolitik och nyliberalism. För att ta ett exempel så må socialdemokratin vara nyliberal i handling men inte i tanke. Det blå laget är nyliberaler både i tanke och handling, vilket på alla sätt är värre. Att beskriva socialdemokratin som postpolitisk tror jag är både närmare sanningen och mer fruktbart för att förstå vad som är på gång. Och valet mellan postpolitik och nyliberalism är enkelt. Postpolitik är bättre.
Men det postpolitiska viruset är smittsamt och har på vissa sätt även drabbat den rörelse jag tillhör. När den politiska rörelsen fokuserar mer på att bygga identiteter (som till sin natur är uteslutande) och dömer de som inte lyssnar på en viss musik, har en viss typ av kläder eller till fullo köper allt som ingår i paketet – ja då är den postpolitiska sjukan nära och politiken borta. Vi måste verkligen fundera på hur vi bygger vår identitet. Vi får inte bli kära i vår egen självrättfärdighet eller radikalitet och gå under i en röra av jesuskomplex. Vi måste ständigt påminna oss om att vi inte står utanför samhället i övrigt eller har ett magiskt skydd mot de postpolitiska sirenernas skönsång. Det kanske inte är just marknadstänkandet som vi går förlorade i, utan risken finns i att vi lämnar våra politiska mål för att fokusera på vår egen identitet av radikalitet och sanning. Annars kommer vårt politiska experiment allt mer att likna de backpackers som far runt i världen i jakt på kickar, revolution och upplevelser. Det vi måste påminna oss om är att det vi sysslar med är djupt allvarligt och handlar om politik.
För att sluta denna diskussion vill jag visa på ett alternativ till både självuppfyllande radikalitet och postpolitiskt snömos. Jag har fler gånger under det senaste hävdat att ”Flyktingamnestikampanjen” på många sätt symboliserar någonting nytt och mycket spännande i svensk politik och rörelsehistoria. I denna kampanj och mobilisering valde de deltagande organisationerna att kompromissa för att uppnå ett större politiskt mål de inte hade klarat av att själva. Man valde att lägga bort sina fördomar och politiska identiteter för under ett par månader arbeta tillsammans. Tänk bara på vilka som var de främsta aktörerna i denna mobilisering: Sveriges kristna råd (minst 10 olika tolkningar av kristendom bara där) och Ingen människa är illegal.
Man anordnade demonstrationer, kollektinsamlingar hiphopkonserter och bokbord på stan. Var och en bidrog med sin kunskap inom sitt specialområde och lyckades föra upp denna fråga överst på agendan. För att göra det hela än mer anmärkningsvärt bröt (MP) den svenska politiska konsensusen genom att kräva handling i denna fråga under budgetförhandlingarna. Kampanjens fulla målsättning uppnåddes inte i det slutgiltiga avtalet mellan (S) och (MP) men kampanjen hade skapat politik på riktigt. Politik som förändrade livet för ca 10.000 av vårt samhälles allra svagaste. För mig är politik just detta. En fredlig lösning på en allvarlig konflikt där kraven och motsättningarna är stora. Politik är ideologi och strävandet efter en frigörelse någonstans bortom bergen. Innan vi är där så måste vi kompromissa inom de förutsättningar som råder här och nu.
