[060907] ”Vi har”, skriver författarna till den lilla boken Åtta år med Reinfeldt. Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik, ”saknat en riktig politisk analys av vilket samhälle den ”nya” borgerliga politiken leder till.” Det torde man kunna instämma i, liksom i deras uppfattning att alliansens har gynnats i massmedia det senaste året.
Det här är med andra ord en skrift, eller tunnare och lättläst bok, endast 127 sidor, i vilken tre personer försöker klarlägga de faktiska, i massmedia sällan förklarade konsekvenserna av den politik som alliansens vill föra.
Vi, säger Reinfeldt, och ser vänligt omtänksam ut, är det nya arbetarpartiet. Högern har alltså frångått sin tidigare princip, att tala klartext om vart man syftar. Många tycks de journalister vara som på allvar tror att moderaterna verkligen har förändrats i grunden, vilket ingalunda är fallet. Det vi har upplevt från den borgerliga alliansens sida det senaste året är inte en verklig förändring av de borgerliga partiernas målsättningar utan vi har bara fått uppleva ett totalt skifte vad gäller borgerlig retorik.
Moderaternas har hämtat inspiration i Bushs taktik när han gick till val, den att framställa sig som en ”compassionate conservative”, en de små människornas värnare, ett, av reklammakare och spin doctors, väl genomtänkt PR-trick (fast Bush vann valet på grund av valfusk förstås, återstår alltså att se om samma valslogan kan vinna ett val utan valfusk). Nu försöker man sig alltså på de ”små försåtliga stegens politik”, att lura allt fler människor att bit för bit rösta Sverige bort från välfärdstaten. Hur de här stegen ser ut visar man i den här boken.
Författarna till Åtta år med Reinfeldt har en facklig, vänsterinriktad utgångspunkt och menar att de växande problemen med ojämnlikhet har orsakats av att marknadskrafterna fått för stort utrymme. En borgerlig politik, skriver de, kommer att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, eftersom alliansen vill överföra allt mer av samhällets nuvarande åtaganden till marknaden, det vill säga man vill gå från offentligt och solidariskt finansierade samhällstjänster till privatfinansierade, avgiftsbelagda sådana.
De tre författarna håller alltså inte med massmedia om att Reinfeldt leder ett nytt arbetarparti. Tvärtom påvisar de hur samtliga partiers, inom den borgerliga alliansen, program är gravt arbetarfientliga, ja ödesdigra för alla som inte står på de övre stegpinnarna i samhällshierarkin.
Tre olika välfärdsmodeller
I inledningen av boken presenteras läsaren tre välfärdsmodeller, den liberala modellen, som återfinns i de anglosaxiska länderna, den korporativa modellen, som praktiseras i Frankrike och Tyskland, och den nordiska modellen som vi sett i de skandinaviska länderna.
Den liberala modellen kännetecknas av att man strävar efter låg facklig organisationsgrad, att endast en liten del av befolkningen ska täckas av de allmänna välfärdsprogrammen, att ersättningsnivåerna i de sociala försäkringar ska vara låga, att offentligt stöd ska vara behovsprövat, att i huvudsak familjen ska garantera individernas trygghet, att de samhälleligt bekostade välfärdstjänsterna ska vara få liksom statens sociala utgifter och att omfördelningseffekten av dessa ska vara liten. Det är uppenbarligen denna modell som de borgerliga partierna i praktiken talar för.
Denna modell ställs mot och jämförs med den nordiska modellen, med den korporativa modellen däremellan. Den nordiska (svenska bl.a.) modellen går ut på att ha hög grad av facklig anslutning, att alla ska omfattas av de allmänna, sociala försäkringarna, att ersättningsnivåerna i dessa ska vara sådana att människor inte riskerar att förlora allt de äger vid eventuell sjukdom, eller arbetslöshet, att välfärdstjänsterna ska vara offentligt finansierade och att de sociala utgifterna därför ska vara stora liksom omfördelningseffekten av dessa.
Den nordiska modellen, menar författarna, har varit bäst på att leverera jämlikhet. Sämst på att leverera jämlikhet är USA och Storbritannien.
Den svenska modellens tre hörnpelare
Den svenska modellen, menar författarna, bygger på tre hörnpelare. Den första innebär att vi har en hög facklig organisationsnivå, den andra att socialförsäkringssystemet bygger på principen om inkomstbortfall och att det finansieras med arbetsgivaravgifter. Om man blir sjuk eller arbetslös garanteras man ersättning i proportion till den förlorade inkomsten. Det tredje hörnpelaren består i de grundläggande välfärdstjänsterna, som barnomsorg, skola, äldrevård och sjukvård, som i hög utsträckning betalas via våra skatter.
Knäckande av facken
Författarna går vidare och diskuterar hur alliansen tänker rasera den svenska modellen, men försiktigt och utan att människor inser vad de ämnar göra: De skriver:
Det går inte att byta välfärdsmodell över en natt och argumentera direkt för det. Då skulle genast motståndet växa. Istället måste man genom list nöta ner det folkliga stödet för modellen genom att lägga politiska förslag som siktar in sig på de tre hörnpelarna – samtidigt.
För att bryta ner facken och minska dessas inflytande, något man lyckades med i ex. Storbritannien redan för 25 år sedan, förespråkar man alltså sänkta ersättningar i socialförsäkringarna liksom kraftigt höjda fackliga avgifter och avgifter till A-kassan. Med detta, säger författarna, åstadkommer man två ting, dels minskar man människors vilja att vara med i facken, dels tvingar man ner lönenivåerna, fast det deklarerar man förstås inte offentligt.
Dessutom vill man så småningom slopa de lagar som reglerar arbetsmarknaden så att det blir lättare att avskeda folk, vilket man inte heller talar så högt om just nu (bortsett från centerns förslag vad gäller ungdomarna). Alltfler får alltså i ett framtida alliansstyrt Sverige finna sig i att arbeta som lågavlönade pigor. I förlängningen hotar det amerikanska systemet med ett rättslöst arbetarproletariat som tvingas sköta två jobb för kunna äta och ha tak över huvudena.
Raserande av de allmänna socialförsäkringarna
Genom att se till att allt färre känner sig trygga med socialförsäkringarna, då ersättningsnivåerna sänks, och så att även medelklassen får allt mindre av den och allt sämre trygghet genom denna, kommer man att så småningom undergräva stödet hos medelklassen för de offentliga trygghetsförsäkringarna. Medelklassen kommer då att söka sig till egna lösningar, köpa sig privata försäkringar, vilket i sin tur undergräver deras vilja att vara med och betala för de allmänna försäkringarna via skatterna. Detta leder till att de borgerliga partierna kan få mer utdelning för fiskandet av röster bland medelklassen. När allt fler i denna grupp tycker att eftersom man ändå måste betala en massa extra, och ovanpå skatterna, för att tillförsäkra sig en grundläggande ekonomisk och social trygghet, varför ska man då betala höga skatter till försäkringar som man i praktiken inte har någon nytta av själ? Därmed kommer allt fler i denna grupp att rösta för sänkta skatter för sig själva, istället för för den allmänna välfärden.
Rivandet av den jämlika bostadspolitiken
Läsaren av den här skriften får också en inblick i hur den borgerliga bostadspolitiken slår.
Den traditionella svenska bostadspolitiken, åtminstone fram till den förra borgerliga perioden, har varit en del av välfärdsmodellen – tanken att alla ska ha möjlighet och råd att bo anständigt (den s.k. bruksvärdesmodellen). De borgerliga vill istället införa en strikt marknadsmodell även på det här området. De med lägre inkomster får då allt färre valmöjligheter i och med att större delen av allmännyttans bostäder privatiseras och människor tvingas köpa sig sina lägenheter. Många kommer därmed att tvingas bo i sämre bostäder, liksom de får svårigheter att byta upp sig till bättre eller större bostäder.
I de länder där marknadsprincipen för hyror och privat inköp av lägenheter gäller, har man fått stora områden av kommunalt ägda bostadsområden dit man hänvisar de fattiga, en växande slum med andra ord (som vi visserligen redan sett växa fram i Sverige de senaste 12-15 åren: min anmärkning).
Privatisering av skola, vård och omsorg
I förlängningen av en borgerlig politik ser vi också allt mer av privatfinansierad sjukvård. De rikare kommer att kunna köpa sig förbi sjukvårdsköerna, som blir längre om man drar ner på skatteintäkterna då man därmed bäddar för sämre möjligheter att finansiera den allmänna sjukvården.
Skolorna blir också alltmer segregerade och vi får snart skolor med god utbildning – för de rikares barn, och skolor med sämre sådan – för dem vars föräldrar har lägre inkomster.
Skattesänkningarna gynnar de rika
Man visar också hur de av den borgerliga alliansen föreslagna skattesänkningarna framför allt gynnar de rikare. Vanligt folk kan visserligen få en märkbar skattesänkning men denna äts, för deras del, upp, och mer därtill, av ökningen av avgifter för olika samhälleliga tjänster och nyttigheter.
Inte minst kvinnorna, säger man också, kommer att förlora på en borgerlig politik. Dels kommer kvinnorna att drabbas av avsevärt mycket lägre löner inom de traditionellt kvinnliga sektorerna, dels kommer de att få det mycket svårt om de blir arbetslösa eller sjuka.
Avslutningsvis kan väl sägas att de som är väl insatta i inrikespolitiken och i nationens ekonomi, och som har de värderingar som författarna till den här boken har, att ett jämlikt samhälle är ett bättre samhälle att bo i – för alla, som anser att alla människor är lika mycket värda, kanske inte finner så mycket nytt i den här skriften, men för alla dem som inte satt sig in vad de olika partiernas ageranden innebär och vad alliansens partier syftar till, som kanske är tveksamma hur de ska rösta, är detta en viktig bok som jag rekommenderar till läsning innan man går och lägger sin röst i september.
Det är mycket mer som står på spel i det här valet än vi fått besked om i massmedia, eller genom de politiska partiernas propaganda. Förändringen med en borgerlig allians i regeringsställning kommer att bli mycket större och mycket mer genomgripande än de flesta inser, trots att alliansen försöker låtsas som om man inte vill förändra något i grunden så är det ändå det totala sysmetskiftet man vill förverkliga. Det värsta är att om man får en chans till detta rivande, så är det oåterkalleligt. Det finns sedan ingen väg tillbaka.
Låt dig inte luras, är alltså det underliggande budskapet i den här boken, vilket gör den mycket viktig.
