[060907] Få böcker kan så väl som denna, så inifrån, beskriva rasismens – och människans – väsen. Némirovsky hann aldrig göra sitt livsverk klart, bara denna enda del skrev hon nästan klar ( hon hade planerat 5 delar) innan nazisterna grep henne. Hon råkade vara judinna. Ändå finns hela verket med i undertexten och i vetskapen om Irène Nemirovskys öde.
Berättelsen fokuserar inte på judeutrotningen under andra världskriget. I stället handlar den om vad författaren har sett och upplevt under den tyska offensiven under krigets första år. Människors flykt från Paris ut på lansbygden, bort från de avancerande tyskarna, skildras nära och osentimentalt; rakt på. I den ändlösa karavanen av bilar på väg bort skildras människoöden ur ett så objektivt klassperspektiv som man kan begära. Här finns de rika och snikna, de fattiga, de hederliga och de totalt moralbefriade. Här finns kaos liv och glädje blandat med det ständigt närvarande våldet där flygplan bombarderar flyktingströmmarna och rykten om fiendens framryckningar leder till spontant förändrade destinationer. Bilden av den rike som stjäl bensin från en fattig familj är svår att glömma.
Det är en brokig bok. Den väjer inte för något, inte ens det mest privata. Otaliga människoöden flätas samman lika ofta som de skiljs, ibland för alltid. Kriget var inte klasslöst; vissa klarade sig alltid, inställsamma och öppna för de möjligheter som öppnades med de nya herrarnas intåg. Ändå och trots allt elände lever ett motstånd som inte alltid är ideologiskt betingar utan lika gärna kan bero på svartsjuka eller egoism. Bland hjältarna finns familjen som aldrig kommer iväg, som måste återvända men aldrig tappar tron på en framtid och sina egna förmågor att överleva. Eller prästen som ska leda ett gäng ungdomsbrottslingar men inte har självinsikt nog att se hur pojksamlingen förvandlas till en vargflock; hur snabbt destruktiva krafter kan samlas och släppas lösa.
Boken följer ett väl utvalt galleri av familjer under flykten. Insprängda delar om författarens funderingar över hur berättelsen ska fortskrida vidgar perspektiven ytterligare. Bakom ligger en ambition att visa dels hur fredssamhällets statiska skiktningar i klasser och grupper faller samman under krigets tryck, dels den mångfald av strategier människan är kapabel att utforma i utsatta situationer. Det hela är grandiost. Den unge överklassonen som söker sig till kriget och ärans fält kontrasteras mot den verklighet han får uppleva när tyskarna anfaller en bro. Den unga kvinnan vars odräglige man blivit krigsfånge i Tyskland förälskar sig en ung tysk officer. Deras hemliga kärleks omöjlighet ? särskilt som kvinnan, Lucile, spelar ett dubbelspel – beskrivs nära och hudlöst.
Boken är inget annat än en ren och sann hyllning av livet i alla sina former och faser. Författarinnan moraliserar aldrig, verkligheten är moral nog att ta ställning till. Få läsningar flyter så lätt som denna; sidorna flyter förbi som en fjällbäck, stilen är ren och klar, komplikationerna begrips momentant. Boken kan sammanfattas som ett antal filmiska scener som när tyskarna håller fest i grevens slott med glada och berusade tyskar omgivna av åskådande byfolk, uppklädda som om de själva var inbjudna. Plötsligt ändras scenariot. Ett budskap om omgruppering ändrar allt. Eller när Lucile och Bruno (den tyske officeren) ska ta avsked i vad som kunde vara bokens romantiska höjdpunkt men blir till något helt annat. Begreppet laddad räcker inte för att beskriva denna resa in i människans inre, gestaltat i i yttre kaos. Inte heller stark. Det är helt enkelt en bok som alla borde läsa, en bok som kan hjälpa till att göra världen bättre och förståelsen av människans och hennes villkor större.
Avslutningsvis finns anteckningar och brevställningar till från arbetet med boken, vidgar perspektiven, kontrasterar berättelsens stora livsglädje mot verklighetens obeveklighet.
Irène Némirovsky arresterades och fördes till Auschwitz i juli 1942.
