[060907] Efter en sommar med både fotbolls-VM och valupptakt blir det ganska tydligt hur det demokratiska system vi har i Sverige fungerar precis som reglerna i fotboll. De inblandade partierna (eller lagen) känner till förutsättningarna och anpassar sina strategier efter det. Att få så många röster (eller göra så många mål) som möjligt, och i slutändan vinna, är det gemensamma målet. När man en gång har slagit fast de grundläggande reglerna så påverkar det hur alla inblandade aktörer agerar. Och förändringar i reglerna får konsekvenser för både spelsätt och resultat.
I politiken kan vi se hur demokratiska institutioner påverkar både partiernas strategier och enskilda medborgares beteende. Ett exempel är det valsystem vi har i Sverige med proportionell mandatfördelning på kommun, landstings- och riksdagsnivå, och en fyraprocentspärr till riksdagen. Om ett parti som jag sympatiserar med ligger en bra bit under fyra procent i opinionsmätningarna kanske jag avstår att rösta för att inte riskera att min röst ska bli bortkastad om partiet inte kommer in. Det är också syftet med varför en sådan spärr finns, eftersom många små partier anses försvåra samarbetet och den politiska styrningen. Å andra sidan kan partier som ligger nära fyra procent få fler röster än de annars skulle få eftersom en del väljare taktikröstar på små partier som stöder den koalition man vill ska vinna.
En vanlig kritik mot proportionella valsystem, särskilt när det inte finns en spärr (som på lokal och regional nivå), är att mängden partier gör att det är ovanligt att något parti får en egen majoritet. Istället är det vanligt med koalitioner eller situationer där ett parti styr trots att de är i minoritet och därmed är beroende av stöd från andra partier för att kunna genomföra sin politik. I jämförelse har majoritetssystem, där en person vinner en hel valkrets, lättare att få tydliga majoriteter som styr. Det beror på att det i sådana system bara brukar uppstå två egentliga politiska alternativ (som t.ex. Labour och Tories i Storbritannien).
De här invändningarna mot proportionella valsystem är mer påtagliga på lokal och regional nivå eftersom blockpolitiken oftast inte är så tydlig där. På lokal och regional nivå är det vanligt att de politiska partierna är konsensusinriktade, och det är heller inte ovanligt med breda koalitioner eller udda samarbeten över blockgränserna, som i Vårgårda där samarbetet i kommunstyrelsen spänner från vänsterpartiet till moderaterna, eller regionstyrelsen i Västra Götaland där socialdemokraterna samarbetar med centerpartiet och folkpartiet. Problemet med breda koalitioner är bristen på politiska alternativ. Om jag som väljare är missnöjd med den politik som förs i min kommun eller region, vad ska jag då rösta på?
Det finns flera förslag i debatten om hur det demokratiska systemet i Sverige skulle kunna reformeras. Ett förslag är att satsa mer på lokala folkomröstningar, som t.ex. i frågor som de nu så aktuella trängselavgifterna. Men folkomröstningar är i sig inte oproblematiska. Vilka personer ska få rösta, bara de som bor i en viss kommun(del), eller alla som berörs, eller alla som är med och finansierar? En annan invändning mot folkomröstningar är de oftast bara handlar om en sak i taget, medan den moderna representativa demokratins grund handlar om att göra avvägningar och prioriteringar mellan olika viljor och olika behjärtansvärda mål utifrån knappa resurser.
Separata valdagar är ett annat förslag som tros kunna öka intresset och kvaliteten på den lokala och regionala demokratin. Om inte rikspolitiken dominerar vid valtillfället antas de lokala och regionala frågorna få större utrymme och betydelse. Men ett ökat antal valtillfällen har också det sina risker. Det val som redan idag ligger på en annan dag, Europaparlamentsvalet, utklassas lätt av melodifestivalen i antalet som röstar, och studier av andra länder i Europa som har separata valdagar för lokala och regionala val visar att dessa val har lägre valdeltagande. Dessutom får ofta regionala val ändå en funktion som ”andra klassens val” där rikspolitiska överväganden ändå påverkar röstningen, exempelvis genom missnöjesröstning mot sittande regeringsparti i halvtid.
Sedan ett par åt tillbaka förekommer det även ibland förslag om att övergå till ett majoritetsvalsystem i Sverige, med motivation att det skulle ge handlingskraftiga regeringar. För lokala nivåer har tanken om att rösta på en borgmästare lyfts fram. Dessa förslag innebär mer grundläggande reformer av de demokratiska institutioner som vi har idag, och har därmed en annan uppsättning av för- och nackdelar. En ökad handlingskraft innebär exempelvis inte att besluten automatiskt blir bättre, att de i större utsträckning representerar folkets åsikter, eller att de har större stöd hos befolkningen.
Internationell forskning visar också att majoritetssystem ofta satsar mindre på välfärdspolitik än proportionella system (oavsett ideologi). Och på den lokala nivån visar undersökningar från amerikanska städer att invånare i städer som styrs av ett fullmäktige med samförståndslösningar är mer nöjda med, och har större förtroende för, demokratin, än de som bor i städer med borgmästare.
Precis som speltid, planstorlek och antal spelare påverkar spelstil och mängden mål i fotboll, så påverkar våra demokratiska institutioner hur de politiska valen och den demokratiska styrningen fungerar. Och precis som rörande fotboll finns det många kreativa förslag i debatten om hur reglerna kan förändras för att förbättra resultaten. Det är viktigt att ge utrymme och diskutera sådana förslag, men, precis som för fotboll gäller det att samtidigt vara medveten om konsekvenserna.
Om vi ändrar reglerna alltför drastiskt – i stil med vissa fotbollsförslag om färre antal spelare, mindre planer och plexiglas runt målet, eller demokratireformer som utlottning av pengar och resor till de som röstar – så riskerar vi att reformera bort grunderna för det som utmärker just demokrati (eller fotboll) från andra regelsystem.
