[060830] Om författare med rötter i arbetarklassen handlar denna essäbok. Om hur de på olika sätt angripit samhällsproblemen – antingen via identifikation med sin klass, eller – i andra fall – genom att ta språnget över klassgränserna.
Tony Samuelsson, själv uppvuxen med tre syskon i en trerummare i Farsta, identifierar sig som arbetarklass. Och det var mycket genom Ivar Lo-Johanssons böcker som hans väg till författarskapet började.
Ivar Los ande svävar därmed över många av resonemangen i boken. Flera citat av honom återges. Bland annat ”Det tar tid för en författare att hitta fram till sig själv. Det är längsta vägen att tillryggalägga” i inledningen till essän om Stig Dagerman.
Detta kanske som en blinkning till att Dagerman en gång läxade upp den äldre kollegan Ivar Lo-Johansson. Det var i Folket i Bild 1947, när Dagerman menade att det var viktigare att fortsätta som diktare efter att statarsystemet hade avskaffats. Ivar-Lo hade sagt att han såg sin uppgift som statarnas diktare fullföljd.
Men Stig Dagerman talade om att den nya proletärdiktens uppgift var ”att visa den halvvägs befriade människan vad friheten har för mening, för ansvar och mål.”
Ivar Lo-Johansson förlät aldrig Stig Dagerman för dessa ord.
Stig Dagermans enkla bakgrund; uppväxt hos farföräldrarna i ett småjordbruk samt hos sin far som var bergsprängare – kontrasterade helt mot diktarens klassresa, menar Tony Samuelsson. Hans dåliga självkänsla som klassresenär, parat med den genigloria han fick av samtiden, gjorde att han blev kluven. Han kunde inte leva i arbetarklassen men heller aldrig som ”stor hund” i den borgerliga intellektuella klass som han kom att tillhöra. Allt finns egentligen beskrivet i romanen ”Bränt barn” från 1947.
Den sociala rotlösheten alltså. Som kan ha orsakat den svåra skrivkrampen och till sist självmordet.
Essän om Birgitta Trotzig tar upp förhållningssätt och hur tidsandan verkar på författare. När Trotzig i slutet av trettiotalet fick höra talas om hur man behandlade judarna i Tyskland formade det hennes världsåskådning. Som en ödets ironi efterträdde Birgitta Trotzig Per-Olof Sundman i Svenska Akademien. Mer om honom och hans ”dolda” nazisympatier senare.
Vem är dagens Moa (Martinson) och morgondagens Ivar (Lo)? Frågar han sig i en annan essä. Och undrar vad den senare skulle ha tyckt om att arbetarförfattare har börjat skriva kriminalromaner idag. Deckaren haussas ofta som vår tids samhällskritiska litteratur, men gör den egentligen annat än legitimerar och konserverar samhällsproblemen. Några försök kan ses som uppiggande experiment, menar Tony Samuelsson – och kommer över på Liza Marklunds böcker där journalisthjälten Annika Bengtzon är en arbetarklasstjej med klockren socialdemokratisk bakgrund.
Att kriminalromaner påfallande ofta skrivs – och läses – av kvinnor är intressant. Och att en kvinnlig romanfigur som Annika Bengtzon innehar manliga hjälteegenskaper – men utövar en handlingskraftig praktisk form av feminism, kanske helt enkelt är avsett som förtäckta feministiska grundkurser för män.
Ulf Lundells författarskap räknas också in som sprunget ur arbetarklass. Men hans karaktärer, lätt förtäckt självbiografiska, har aldrig idealiserat eller riktigt förstått sig på den småborgerliga inskränkthet som han tycker arbetarklassen har stått för.
I bjärt kontrast mot Lundell står Torgny Karnstedt, som här benämns som den skrivande jobbaren: han har aldrig sett sig själv som författare utan som kroppsarbetare i första hand. Till skillnad mot Lundell som ville bli konstnär från början.
Essän om Per-Olof Sundman är kanske den mest spännande och intellektuellt drivna. Varför sa ingen något? Är den berättigade frågan. Flera av hans författarkolleger visste – och även flera andra inom politiken och officiella ämbeten. Att Per-Olof Sundman – centerpartistisk riksdagsman, akademieledamot och uppburen författare med bland annat Nordiska rådets bokpris för romanen om Ingenjör Andrées luftfärd – hade varit engagerad nazist i nordisk ungdom från trettiotalet till andra världskrigets slut då han försökte hjälpa nazister i nordiska länder att fly.
Tony Samuelsson har inget svar på frågan. Men han resonerar mycket kring den. Sundman debuterade först vid 35 års ålder som författare, eftersom han – som han skrev en gång – inte hade några ”händelser” (han kursiverade själv) att berätta om i sitt tidigare liv i Stockholm. Det var först sedan han bosatt sig i Jämtland han fick stoff till att berätta. Ofta då om glesbygdens problematik inkapslat i hans grovhuggna manliga karaktärer med Hemingways stil som förebild.
Jan Myrdal skrev i en vänstertidskrift på 70-talet om Sundmans nazisympatier, men allt tegs ihjäl av parnassen. Förvisso hade Sundman berättat om det i ett brev till akademiesekreteraren Lars Gyllensten 1971 men denne säger sig inte minnas brevet.
Intressant är också att Per-Olof Sundman och Stig Dagerman var klasskamrater under gymnasietiden. Dagerman bör ha vetat om sin väns hemlighet, menar Tony Samuelsson, men Sundman debuterade som författare först tre år efter Dagermans död.
En konklusion som Tony Samuelsson gör är denna:
”Vad man måste förstå är att de inkapslade åren med nazismen är Sundmans urberättelse. Varje författare måste ha en sådan. Den finns där djupt nere i medvetandet som maskerade ärligheter och helt autentiska lögner…Det outsagda var Sundmans motor, den dolda drivkraft som varje författare behöver för att kunna skriva en roman och utveckla ett författarskap…Jag tror inte Sundman skulle ha producerat många sidor god litteratur om han inte hade haft tillgång till denna surdeg ur det förflutna. Tvärtom gjorde det honom till den betydande författare han blev – och är.”
Ja, inte vet jag. Uppenbart är att Tony Samuelsson på något skräckartat sätt fascineras av Per-Olof Sundmans stora hemlighet.
Själv har jag dock svårt att kunna se försonande drag hos nazistsympatisörer – vare sig de var det då eller är det nu.
Visst, man kan ändra sig. Men nog hade det väl ändå känts bättre med en offentlig avbön.
Denna essäbok är vitaminiserande på flera plan. Mest intressant är resonemangen om arbetarförfattarnas villkor. Men titelns alltför ironiska anspelning (sorry, jag kan ej tolka den annorlunda – kanske för att jag är för lite ironisk själv) ger vid handen att detta skulle vara ett lättsamt och humoristiskt bokprojekt – när det istället är något av det mest seriösa och adekvata jag läst på länge.
