[060822] Fransk nycirkus
Cirkustältet, Haga Kyrkoplan, 19-25/8
Göteborg Dans och Teaterfestival 2006
Akrobater: Remy Balague, Miriam Desala, Manuel Buttner, Delphine Fazan
Musiker: Antoine Manceau, Servane Guittier
Producent: Patrick Masset
Ljuddesign: Arnaud Bertrand
Ljusdesign: Bernard Revel
Scenograf: Olivier Gauducheau
Kostym: Emanuelle Grobet
Nycirkus är bra för vuxna och allergiker. För det är en cirkus utan djur, ett slags känslosam varieté med moraliskt ansvar. Sådan brukar nycirkus vara. Vanlig cirkus som vänder sig både till barn och vuxna är däremot av någon anledning snarare omoralisk. Åtminstone framstår den så för oss svenskar – som tycker synd om djur och värnar om att man inte får göra narr av människor med lyten – till exempel sådana där clowner som hela tiden gör sig själva och varandra illa och är allmänt märkliga, hysteriska och avvikande.
Den franska nycirkusen Vent d’autan är hjärtevarm. Tältbänkarna är fullknödda med vuxna göteborgare. Mest medelålders. Vi sitter tryckta mot varandra och är barnsligt förväntansfulla. Åtminstone jag.
Föreställningen handlar om tre unga par och deras relationer till varandra. Det är två kvinnliga och två manliga akrobater och en manlig och en kvinnlig musiker.
Det är mest heterosexuell kärlek, och svek och övergivenhet och tröst och återförening. Enkelt och elementärt. Barnsligt och sensuellt. Det vackraste är deras samspel och mjukhet, och så ansiktsuttrycken. Det är ansiktsuttrycken som gör dem till nycirkusartister. Ansiktsuttrycken är inte alls sådär stela, koncentrerade eller flinande, som på vanlig cirkus. Istället skiftar de: en flicka kommer in på scenen och ser allvarlig och ensam ut. Men plötsligt ingår hon i ett akrobatnummer. De ena mannen står på den andres axlar – och plötsligt står hon också där och kysser honom passionerat. Den undre mannen ser sorgsen och svartsjuk ut… Pyramiden monteras ner, han gör en volt och så är flickan hans. Den tidigare rivalen söker tröst hos den andra flickan – hon som är så liten, mörk och nätt. Publiken myser, ler, skrattar och applåderar.
Musikerna är också bra: en mager man som spelar klarinett och saxofon och så en kraftig ung kvinna som spelar härligt dragspel. Och plötsligt får också hon lust att ta ett väldigt skutt – trots att hon inte är akrobat. Det är vackert, kraftfullt, härligt och skrattlystet. Mer behövs det inte.
I parken utanför tältet regnar det. En gubbe med rött och blött ansikte tittar in genom en glipa i tältduken. En lång stund står han där och glor missbelåtet på alla skrattare.
/Kajsa Öberg Lindsten
