[060731] För några år sedan blev en ung kvinna som höll på att tvätta sin bil en söndagsförmiddag bortförd av två män som torterade, våldtog och mördade henne. En av männen kunde så småningom gripas och blev avrättad. Enligt vad han själv uppger i efterordet till Den amerikanska flickans söndagar blev Lars Gustafsson omedelbart när han läste om händelsen i tidningen så gripen av kvinnans öde när hon ”så brutalt och resonanslöst” försvann ur världen att han kände att han på något sätt måste ge henne en röst.
Den röst som Gustafsson ger den unga kvinnan kommer till uttryck i en versberättelse som i nio delar, var och en knuten till en söndag i kvinnans liv, i tvåradiga strofer reflekterar tankar, drömmar, vardagliga händelser, som skulle kunna vara upplevda av just den unga biblioteksanställda kvinna som mördades en söndag då hon tvättade bilen.
Självbelåten arrogans och politisk naivitet kan mycket väl förenas med ett framstående författarskap, det är Lars Gustafsson ett bra exempel på. Som akademisk filosof har han också en självklar och i hans fall litterärt produktiv närhet till såväl etiska spörsmål som till den kosmiska situation som är människans och den undran över tillvaron som är den vackraste drivkraften för det naturvetenskapliga sökandet efter vår världs beskaffenhet. Att skriva en dikt som genom det fiktiva gestaltandet av en särskild människas liv och tankar låter det gemensamma mänskliga träda fram är han alltså väl ämnad att göra och lyckas med. Då skulle det kunna handla om den ”botten i mig som är botten också i andra”, för att tala ekelöfska, och som är ett av den bestående diktens mest centrala ledmotiv.
Gustafssons säkra lyriska handlag sviker honom inte heller i den här boken, och ur verserna träder en människa fram, undrande, vemodig, osäker. Förhållningssättet är prövande och eftersinnande, och hela berättelsen känns tillkommen ur en social och existentiell ensamhet som också väcker medkänsla, det är det samband som hos den unga människan ofta finns mellan tunga tankar och begränsad erfarenhet som gestaltas.
I mitt liv finns inslag av något
fullständigt meningslöst, min tid
har ett stort grått ansikte som inte
vill se tillbaka när jag ser på den.
Det är ju inte självklart att stanna i åratal
i en skog av böcker, bland tusentals meter
som man inte kan läsa. Och som bara väntar
på att någon skall komma, någon som
nosar lite på titelblad och innehållsförteckning
och läser läser läser…
Nu måste ändå frågan ställas om vilken människa det faktiskt är som boken ger röst. Är det rimligt att tänka sig att den övre medelålders svenske författaren och filosofen Gustafsson kan ge just den amerikanska unga kvinna som mördades en av dessa söndagar en röst, som kan vara rimlig att hålla för hennes? Jag tycker inte det, och då blir det här som jag ser det ett mycket kontroversiellt projekt, ja, frågan är om det inte blir så att kvinnan utsätts för ännu ett övergrepp. I en mycket träffsäker och elegant bild fångar Gustafsson ett tragiskt mänskligt predikament, förhållandet mellan vår kunskapssträvan, våra vetenskapliga ambitioner, vårt tekniska framstegstänk och den natur som vi försöker inordna i allt detta, aningslöst välmenande men i strid med själva livets villkor:
/…/
Och hur jag satt på trappan, doftande av solvarm
tjära, och ordade upp flygmyrans delar i små
prydliga högar. Inte alls av grymhet.
Men för att öka ordningen i världen.
Som jag ser det blir detta också en bild för vad Gustafsson gör i boken, han ger nio välordnade fragment ur ett fiktivt liv, men när han gör gällande att han med detta ”ger röst” åt den särskilda människa som han valt som huvudperson så känns det fel, han kan inte ge henne en röst utan att beröva henne hennes egen. Vi får aldrig höra den och just denna människas tankar får vi aldrig ta del av. Livet har flytt, till vad tröst och hjälp är då en aldrig så vacker ordning?
