[060705] Niklas Rådström söker sig som teaterförfattare till de svåra frågorna. Svåra att gestalta och svåra att förstå. I pjäsen De onda, som spelats på Folketeatret i Köpenhamn och som nu finns i bokform, handlar det om ett svårtänkbart brott: två 10-åriga pojkar i Liverpool som dödade en tvååring.
Brottet väckte uppseende på olika håll i världen eftersom det var så grymt och föreföll så ytterligt meningslöst. Man började till och med tala om en metafysisk ”ondska”.
I pjäsen Lång tystnad, plötsligt mörker som visades på Stadsteatern i Göteborg 2002 försökte Rådström gestalta ett annat uttryck för ”ondska”, vem ska bestämma vilka regler som ska gälla i ett samhälle utan Gud.
Att döda är ingen okänd handling. Den finns mitt ibland oss, den är nödvändig för vår existens, vi måste döda för att äta, för att försvara oss. Att tvingas döda ett djur, om det så är en råtta, kräver stor självövervinnelse, det vet alla som har råkat ut för det.
Barnsoldater anses effektiva därför att de ännu inte utvecklat förmågan till empati, att känna sig in i hur andra känner det. Att döda är inget främmande för människan och barn har inte förstånd att inse konsekvensen av sin handling. Ondskan har en naturlig ehuru obehaglig förklaring.
Rådström har valt att ge sin pjäs en oratorieartad uppläggning med kör och körledare och solister och en neutral scen. Det ger stor frihet för dem som ska spela den, men också för läsaren som sitter med boken i handen och ska ”föreställa sig dramat i det ögonblick det gör sin entré på scenen, möter sin publik och blir en social faktor.” (Några ord av Agne Beijer om teaterhistorikerns uppgift som också borde målsättningen för den som läser dramatik.)
Om De onda trots formen och upplägget inte lyckas skaka om oss, kan det bero på att ämnet är så till ytterlighet svårt att gestalta. Det kräver en mycket stor diktare.
Det är ett lovvärt initiativ av förlaget Draken att ge ut ny dramatik, särskilt i denna tid när det inte längre är vanligt, ja, inte ens troligt, att en pjäs spelas på mer än en teater. Sådant gör det så svårt för den som vill hänga med i teaterns utveckling.
