[060615] Vi har lärt oss tala om det framväxande kunskapssamhället, som är på väg att ersätta det gamla patriarkala industrisamhället. Den bilden förstärks av Manuel Castells digra trebandsverket om informationsåldern. Men mot denna bild har Richard Florida en del invändningar. Man måste inte vara forskare för att kunna bidra med något väsentligt till samhällsutvecklingen. Men man måste vara kreativ.
Richard Florida är en amerikansk forskare som når utanför akademins mentala murar. I Göteborg framträdde han inför tusentalet åhörare bestående av företagare, administratörer, politiker, akademiker och kuturarbetare. Betydligt intressantare än den jovialiske kristne fundamentalisten Ulf Ekman i Livets Ord. Varför man nu skulle komma på den absurda tanken att jämföra dessa herrar med varandra. Kanske för att bägge intar scenen som vore de popstjärnor.
Florida vill beskriva framväxten av en ny samhällsklass, lika fast förankrad i den ekonomiska verkligheten som arbetarklassen var under industrikapitalismen i Karl Marx analys av kapitalet. Det finns dock en viktig skillnad mellan dessa bägge samhällsklasser. När arbetarklassens medvetande väl var väckt, blev den ett mäktigt subjekt i samhällsutvecklingen. Arbetets struktur bidrog till den kollektiva kulturen. Den kreativa klassen däremot kännetecknas av stark individualism som luktar självgod medelklass lång väg. Denna klass är därför en slumrande maktfaktor i den ekonomiska maktstrukturen. Några är forskare, andra entreprenörer, till synes utan sammanhållande länkar till varandra. Den kreativa klassen upplever sig därför inte som en klass, vilket enligt Richard Florida är en förutsättning för att den kreativa kraften ska få sitt potentiella genomslag i samhället.
Det är framför allt mentala processer som står inför förvandlingar i samhället. Florida ger ett exempel som träffar utvecklingen som huvudet på spiken. Jämför samhällsutvecklingen med femtio års mellanrum. Ta en person från år 1900 och släpp ner henne år 1950. Gör sedan motsvarande med en person femtio år senare. Vem skulle uppleva den största skillnaden?
Svaret kan tyckas enkelt. En person från förra sekelskiftet skulle förstås bli både hänförd och förskräckt av de tekniska förändringarna. Hästarna har ersatts av bilar, lastbilar och bussar. Städerna drunknar i konstljus och förvånat skulle man lyssna till och betrakta utsändningar av radio och TV. I hemmen finns maskiner som drivs via två hål i väggen.
En person från 50-talet skulle känna igen de flesta av de tekniska landvinningarna. Bilarna har bara blivit snabbare, flygplanen fler. Men ett kylskåp är fortfarande ett kylskåp. En mobiltelefon begriper man sig snabbt på, även om man naturligtvis fascineras över befrielsen från sladden till väggen. Så om man utgår ifrån den teknologiska förändringen är svaret givet. Men ju längre tidsresenären stannar femtio år framåt i tiden, desto oroligare blir den som kommer från 1950-talet. Hon skulle inte känna igen sig lika väl som kamraten femtio år tidigare. Normer och värderingar har ändrats betydligt mer. Hierarkierna har blivit mer uppluckrade, kvinnorna på arbetsplatserna betydligt fler, familjestrukturerna mer varierade, individualismen starkare. Förvirringen skulle drabba en person från 1950-talet betydligt starkare. Hur ska man umgås med andra?
Men vad är det för stora saker som har hänt som förklarar den utveckling som här beskrivs? Går man till Karl Marx får man nog inte så god vägledning. Hans genialitet ligger inte just här. Jag tror att analysen av kapitalets drivkrafter har blivit mer komplexa än under den klassiska produktionskapitalismens dagar. Manuel Castells ger heller inga ledtrådar till varför just kreativitet skulle vara en strategisk resurs. Tyvärr tycker jag inte heller att Richard Florida har tillräckligt övertygande svar, även om han sympatiskt nog kopplar den kreativa kraften till demokrati och tolerans. Han har bland annat upprättat indextabeller över samhällsfenomen som kan kopplas till kreativa inslag i samhället. Florida anser sig exempelvis kunna visa att en hög andel av homosexuella och tolerans för dessa är en gynnsam faktor.
Och jag tror att han har rätt här. Det kreativa samhället manifesterar att vi befinner oss i en växling från klassisk kapitalism till något annat. Klassisk kapitalism har vilat på en ganska statisk maktstruktur. De manliga hierarkierna har varit en realitet, vilket den för all del fortfarande bär stark prägel av. Produktiviteten har varit given av ägandeförhållandena och organiseringen av produktionen. Jag minns särskilt propagandateckningar från de fackliga kamperna på 70-talet. I en seriestrip beskrivs hur arbetarna på en bilfabrik i Frankrike saboterar produktionen på olika sätt. Det var deras sätt att reagera på övermaktens rätt att detaljstyra arbetet. Samtidigt blottar kampformerna svagheterna i produktionsförhållandena. Men i ett samhälle där alla slipsbärare går i takt, slickar uppåt och sparkar nedåt, har det inte så stor betydelse för systemet. Kortsiktiga vinster går före långsiktig utveckling.
Ur marknadssynpunkt finns dock mer att hämta, det börjar bli uppenbart i dessa brytningstider. En medarbetare som får ökat utrymme för eget skapande är helt enkelt mer produktiv än en som inte vågar ta egna initiativ utan inväntar order från högre ort. Den ängslighet som detta ger uttryck för finns inte bara inom näringslivet utan även inom offentlig förvaltning. Den hierarkiska samhällsmodellen har varit ett samhällsgift som passiviserat oss alla. Men nu har marknadslogiken börjat skifta paradigm. Och den säger att demokrati är en viktig förutsättning för att kunna göra bra affärer.
Visst låter det bra, nästan oroväckande bra. Men i verkligheten är det ovisst hur det ska gå med demokratin i framtiden. För kapitalet har många ansikten, precis som makten. Ta bara gentrifieringen (privatiseringen av det offentliga rummet) av städerna som exempel. Richard Florida beskriver oklart och samtidigt lite aningslöst att städerna hotas av gentrifiering när den kreativa klassen söker sig till de intressanta delarna av staden. Se bara på alla medelklassghetton som vuxit upp de senaste tio åren. Dessa inåtvända stadsrum är i sig själva ett hot mot utvecklandet av den kreativa staden.
I jämförelse med Castells tre band på svenska, är denna bok om den kreativa klassens framväxt synnerligen lättläst. Vid sitt besök i Göteborg, beskrev Florida självkritiskt hur illa han skriver. Det stämmer i alla fall inte med mina erfarenheter av facklitteratur. Översättaren Anna Sörmark hade förmodligen ett kul arbete. Och boken tar upp många spännande aspekter på samhällsutvecklingen, som inte nämnts här. Det kommer säkert att bli anledning att återkomma till dem längre fram i tiden.
