[060615] För några år sedan hörde jag Thomas Bodström säga att det måste göras något åt slaveriet i Europa. Det var innan den stora terroristjakten tagit sin början och Bodströms bisarra affirmation till den amerikanska synen på vilka kränkningar av frihet och integritet som kan accepteras i dess namn blivit tydlig.
Det var inte Bodströms vällovliga vilja att ingripa mot slaveriet som fick mig att reagera och fortfarande bära med mig minnet av uttalandet. Det var i stället det alldeles oerhörda i att det i 1900-talets slut fortfarande kunde vara möjligt att i självklart konstaterande ton utgå ifrån att slaveri förekommer i Europa. Givetvis är det framför allt sexhandel med barn och unga kvinnor som avses, men man behöver bara se på vilka panikreaktioner som uppstod när Claes Borgström i sin egenskap av jämställdhetsombudsman föreslog att Sverige skulle bojkotta fotbolls-VM för att också få helt klart för sig att i vissa lägen finns en mer utbredd acceptans för slaveri än vad många förment upplysta och demokratiskt och humanistiskt sinnade i såväl Sverige som andra länder skulle medge på förfrågan.
Ser man sig om i världen kan man också konstatera att även i länder där slaveri formellt inte förekommer sker en stor del av den industriella produktionen under slaveriliknande förhållanden, både när det gäller lönen för arbetet och de livsvillkor med bundenhet till platser och tider som gäller. För att inte tala om likgiltigheten för arbetarnas hälsa. Det förekommer ju reaktioner mot dessa förhållanden då och då, men de kunde ju vara mer kraftfulla, oavsett om de gäller kläder och sportskor eller gatsten och gjutjärnsmöbler.
Slaveriet är alltså inte ett i historien avslutat kapitel, och det finns heller ingen historisk automatik som gör att utvecklingen går från det entydigt sämre till det entydigt bättre, man kan ju se på hur t ex mänskliga rättigheter hanteras i det postsovjetiska Ryssland. Ändå är det väl så att i dagligt tal associerar ordet slaveri fortfarande framför allt till de svartas slaveri i Amerika och den cirkulation av handel som forsiggick i den beryktade triangelrutten mellan England, Afrikas västkust och Amerika. Och då faller det sig naturligt att se på slaveriet som något som upphörde när det amerikanska inbördeskriget var slut på 1860-talet. Det är också just detta slaveri som står i fokus i Adam Hochschilds bok Spräng bojorna. Kampen mot slavhandeln. Framför allt behandlas hur den engelska abolitioniströrelsen växte fram och agerade från mitten av 1700-talet och fram till att England helt avskaffade slaveriet år 1838.
Hochschild är amerikan och lärare i litterär gestaltning, han är alltså inte fackhistoriker. Han stödjer sig dock på ett omfattande och klart redovisat källmaterial, och så vitt jag kan bedöma så är hans källvärdering också mycket trovärdig. Hans mest uppmärksammade och högst värderade bok är Kung Leopolds vålnad från 1999, där han skriver om det mordiska terrorregemente som belgarna utövade i det som kom att kallas Belgiska Kongo, och som var det belgiska kungahusets privategendom. Det skräckvälde man anar att elfenbensjägaren Kurtz bedriver i Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta syftar på vad som utspelade sig i den belgiska kungafamiljens intresse. Belgiernas terror fann väl inte sin motsvarighet förrän nazisterna inledde utrotningen av judarna, och ännu har den väl inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, så att t ex det belgiska kungahuset kan tvingas betala tillbaka det rov man tagit. För alla liv som släckts och förötts är ju ingen återbetalning möjlig, men skammen över förövarna och deras efterkommande finns kvar.
Initiativen till att motarbeta och få till stånd ett förbud mot slaveriet i England kom från många olika håll, men framför allt utmärker sig en rad mer eller mindre excentriska personer, som av humanitära skäl fann slavhandeln och slaveriet vedervärdiga. En av de första, John Newton, hade själv varit sjöman och så småningom kapten på slavskepp. Det dröjde därefter trettio år innan han kom fram till att detta hade varit i strid med vad han då tolkade som Guds avsikt med människan och började skriva mot slaveriet. Flera av dem som i England agerade mot slavhandeln hade själva varit slavar.
En av dem, Olauda Equiano, fick som slav det ödestyngda namnet Gustavus Vasa. Han lyckades arbeta ihop pengar så att han kunde köpa sig fri, vilket inte hindrade att han senare åter fångades in och förslavades för att åter igen ta sig ur slaveriet, denna gång med hjälp av vänner inom abolitioniströrelsen med pengar och inflytande. Hochschild berättarglädje är stor, och ibland kan man väl tycka att han blir en aning omständlig när han åter fördjupar sig i sina gestalters otroligt osannolika och – det måste också medges – spännande levnadsöden.
När man i dag vill framhålla det som något idealiserat modernt eller rentav postmodernt och postmaterialistiskt fräscht att byta sysselsättning och vara rörlig geografiskt och virtuellt kan man bara se tillbaka på dessa 1700-talsmänniskor som for fram och tillbaka mellan kontinenter och reste runt i skramliga diligenser medan de oupphörligt skrev: böcker, brev, pamfletter, petitioner, för att inse att sökande och kreativa människor varit rörliga både i tanke och kropp långt innan det livslånga lärandet och det IT-baserade arbetslivet.
Det fanns ett religiöst baserat motstånd mot slaveriet, grundat på de föreställningar inom kristendomen som hävdar alla människors lika värde. Dessa idéer är som bekant inte alls allenarådande inom kristenheten, då eller nu, åtminstone inte om man vill se de reala konsekvenserna av ett sådant synsätt materialiserade här på jorden. Kväkarsamfundet som vid denna tid hade ett ganska stort antal anhängare i England motsatte sig kategoriskt slaveriet, och genom en respekt man tillvann sig genom enkla levnadssätt och praktisk rättvisa påverkade man också opinionen en del. Dock inte i nämnvärd mån bland de högre stånden i samhället, männen bland kväkarna vägrade ta av sig hatten för någon annan än Gud, vilket gjorde att de fick adelsmän och andra uppsatta personer emot sig. Att vägra lyfta på hatten den ena dagen kunde ju tänkas leda till långt värre uppror längre fram. Så småningom kom ju också många kväkare att utvandra undan den religiösa intoleransen och bosätts sig i USA.
Det finns ett par omständigheter som kan förvåna när det gäller möjligheten till opinionsbildning och vilka opinioner som bildades i 1700-talets England. Friheten att ge uttryck för kontroversiella åsikter var mycket stor, abolitionisterna kunde tala och trycka utan att staten ingrep emot dem. Det blev sedan inte bland upplysta eliter eller ståndseliter tanken på slaveriets avskaffande vann störst anklang, utan bland vanligt folk, hantverkare och bönder och de tidiga industriarbetarna. Och det tycks inte ha varit av ekonomiska skäl som denna anslutning motiverades, utan framför allt av humanitära. Detta gällde även i städer som Liverpool och Bristol, som levde på slavhandeln och den övriga handel som följde med den.
Den enligt min uppfattning mest intressanta delen av boken handlar om motståndet mot slaveriet på olika håll i Amerika, framför allt på de karibiska öarna. Jag tycker att Hochschilds berättelse här blir mer stringent och mindre anekdotisk, förloppet har också en tydligare och mer episkt effektiv dramaturgi. De mest omfattande upproren ägde rum på Haiti som var franskt, och dit skickade den revolutionära franska regeringen trupper under fanor med orden Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Orden byttes ut, men fransmännen led stora förluster.
Det blev genom falsk diplomati och brutna löften man lyckades behålla ön och slaveriet, men inte länge, år 1804 utropades den fria republiken Haiti, som blev en inspirationskälla för slavar på andra håll i Karibien och i USA. På Jamaica slog britterna ner liknande slavuppror, men priset för sådana segrar i människoliv var stort på båda sidor, samtidigt som den envetna opinionen i hemlandet försvagade beslutskraften när det gällde att skicka ut ännu fler soldater, inte minst mot bakgrund av krigen i Europa, som också krävde sin tribut av soldater. Förlustsiffrorna för den engelska armén var enorma, och skulle om förhållandet mellan antalet soldater och folkmängd räknades om till dagens tal motsvara miljoner stupade och omkomna i diverse sjukdomar.
I 1700-talets England kunde en bojkott mot med slavarbete framställt socker vinna hundratusentals deltagare. Jag tycker det är ett hoppfullt budskap som historien här sänder till oss: det fungerar att sluta sig samman och vägra köpa varor som tillverkats under omständigheter som inte är acceptabla med tanke på människovärde och mänskliga rättigheter. Och för den som vill veta allt, bokstavligen allt, om kampen mot slaveriet i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet är givetvis Adam Hochschilds bok oumbärlig.
