[060615] Bara ett par timmar innan nedsläpp i den match som ska inleda Sweden Hockey Games hämtas tre män ur den svenska landslagstruppen till förhör hos polisen. Ärendet gäller en påstådd våldtäkt mot en kvinna i tjugoårsåldern. Förhören är snart avklarade och fallet blir redan efter en dag avskrivet i brist på bevis. Detta är upptakten på en tids intensiva skriverier om tillståndet i det svenska hockeylandslaget och om vilka värderingar som egentligen florerar på elit och pojklagsnivå. I denna artikel visas hur det gick till när ”hockeyskandalen” successivt kom att förskjutas i riktning mot mediernas och klubbarnas hanterande av spelarna, snarare än männens hanterande av kvinnan.
Först beskriver jag det yttre förloppet, därefter den roll som bekännelsen fick för dramats fortsatta utveckling, och sist de omkastningar som blev följden av att skandalen även kom att uppfattas som ett exempel på moralisk panik.
En kulturell förklaring
Efter några braskande rubriker tycks bilden av vad som hänt så smått klarna. De tre spelarna, vilka snart visar sig vara Kristian Huselius, Henrik Tallinder och Andreas Lilja, har avvikit under en samling med landslaget. Istället för att lägga sig och sova efter en förberedande landskamp har de alldeles innan den viktiga turneringen ska inledas valt att gå på lokal. I tidningarna läser vi att en har druckit fyra eller fem öl, någon har tagit två eller tre medan en annan bara drack två läsk. På en av nattklubbarna träffar de en kvinna som följer med till spelarhotellet och i ett av rummen har de tre männen sedan sex med henne. Nästa förmiddag lämnar kvinnan hotellet och dagen därpå besöker hon ett sjukhus. Läkaren som undersöker henne kontaktar polisen som tar upp en anmälan om våldtäktsbrott.
Det mediala drama som nu tickar igång kan beskrivas på flera olika vis. Det första som händer är att journalisterna presenterar vad som hänt. Modellen är inarbetad och följer en viss medial logik. Insprängda faktarutor redovisar skeendena dag för dag, ibland till och med timme för timme. Allt detta äger företrädesvis rum på tidningarnas sportsidor. Det är sportjournalister och inte allmän- eller kriminalreportrar som får i uppdrag att bevaka det inträffade. Hockeyskandalen är i detta skede framförallt en sporthändelse. Samtidigt med det noggranna dokumenterandet av det yttre skeendet intervjuas några nyckelpersoner om tillståndet i hockeysverige. Ledare, tränare och spelare talar i TV-soffor och på sportsidorna om hur illa, eller hur inte fullt så illa, läget egentligen är. Berättelser om hur det var förr ställs mot hur det är idag. Än sägs influenserna komma från den transatlantiska hockeyligan NHL, än påstås juniorhockeyn vara värst, och än står eliten för den mest upprörande spritromantiken och kvinnoföraktet. Tillsammans med de frågor som riktar sig till experter och forskare aktiveras därmed en andra meningshorisont som har att göra med hur vi ska förstå händelsen. Utfallet av frågorna och berättelserna varierar, det var både bättre och sämre förr, men den mediala dramaturgin går hela tiden tillbaka till samma fråga: ska vi vara förvånade eller är detta ’business as usual’?
Som vi kommer att se använde sig de allra första svaren ofta av begreppet ’kultur’ för att förstå vad som hänt, och varför det kunnat hända. Vanligen skedde detta genom hänvisningar till hockeyn som en machokultur, eller mer allmänt till en hockey- eller idrottskultur med negativa förtecken. Men efter bara en kort tid händer något. Den kulturella förklaringen faller isär längs med två så gott som motsatta axlar. Dels hävdas det att denna kultur inte alls existerar. Istället rör det sig om några enskilda rötägg som de idrottsliga instanserna inte kan ta något ansvar för. Alltså finns det heller ingen anledning till kollektiv självrannsakelse. Dels finns det de som håller med om att det finns en särpräglad kultur inom svensk hockey- eller idrottsrörelse. Men som gör detta utifrån en omtolkning av det som tidigare förståtts som skandalens kärna: händelsens karaktär av övergrepp och utnyttjande.
Ett mediedrama
De första löpen och artiklarna riktas mot männens förhållande till kvinnan, som förklaras vara först 21 och därefter 22 år gammal. De är präglade av ett starkt fördömande av spelarna och deras handlande. Kvinnan uppges ha varit höggradigt berusad och inte kunnat tala om vad som hänt på hotellet. Detta bekräftas ett par dag senare då hon i en exklusiv intervju på Aftonbladets sportsidor berättar om kvällen. Hennes enda minnesbild från hotellrummet är att hon vid ett tillfälle vaknar till och då ”ligger på rygg. Jag upplever att det är två stycken, den ena gör något sexuellt med mig, de skrattar, sen slocknar jag.” Nästa gång hon vaknar är det morgon och ljust i rummet, på golvet ligger två öppnade kondomförpackningar ”Då tänkte jag, vad fan är det som hänt”. De tre männen medger att de haft sex med kvinnan, men menar att hennes deltagande varit frivilligt.
I dessa tidiga reaktioner finns också, som en betydligt svagare underström, den rakt motsatta tendensen att ta avstånd från åklagarens och polisens snabba ingripande. Initialt har landslagsledningen av allt att döma försökt få åklagaren att skjuta upp förhöret med spelarna till efter den förestående matchen. Att spelarna hindrades att delta i den förestående landskampen jämförs också av deras försvarare, advokat Leif Silbersky, med när Ingmar Bergman under förödmjukande former hämtades från Dramaten för att höras i ett skattemål. Silbersky gör också det i våldtäktssammanhang klassiska draget att tala om männen som ”pojkarna” och det flera år yngre föregivna offret som ”kvinnan”.
Anmälan om våldtäktsbrott blev alltså avskriven efter bara en dag, även om utredningen en vecka senare tas upp till granskning av en mer specialiserad grupp av sexualbrottsutredare. Men uppenbarligen är någon form av skada ändå skedd. Hockeyförbundet och flera av idrottssveriges officiella representanter framstår som skakade. Under en presskonferens dagen efter nedläggningsbeslutet ber spelarna sina familjer och ”hela Sverige” om ursäkt, men utan att nämna den berörda kvinnan. Kort därefter har landslagsledningen funderat färdigt. I samråd med spelarna, som alla spelar i den svenska elitserien på grund av den rådande strejken i NHL, meddelas att dessa ska lämna turneringen och landslagstruppen. Generalsekreteraren för det svenska hockeyförbundet antyder också att trion kan har gjort sin sista landskamp för Tre kronor.
Ett par dagar senare hålls en andra presskonferens där Lilja tydligt ber ”den unga kvinnan” om ursäkt. Huselius och Tallinder väljer att inte deltaga och gör sig även oanträffbara för pressen. Tallinder hinner dock med ett uttalande med innebörden att det enda fel de gjort är att de blivit ”uthängda” av media. Nu har även klubblagen tänkt färdigt. Lilja får behålla sitt kontrakt med Mora IK. Huselius och Tallinder sägs med omedelbar verkan upp från Linköping HC. I korthet kan detta sägas summera de första dagarna efter det påstådda övergreppet. Det har varit ett par hektiska dagar med många artiklar och kommentarer, men vad gör egentligen all denna bevakning?
Till bilden av journalisterna som redovisande och grävande bör också läggas medias förmåga att skapa och upprätthålla dramatik. Betraktar vi de första dagarnas skriverier ser vi hur det inträffade först tolkas som en skandal med avslöjandet och det offentliga tvättandet av den smutsiga byken som sitt främsta signum. Spelarnas relation till flickan står i centrum tillsammans med de värderingar som förmodas ligga bakom deras agerande. Därefter förskjuts fokus mot händelsens tragiska potential, unga hockeyliv i spillror, flickvänner och hustrur som ingenting anat, familjer i kris. Den tragiska ingången följs sedan av ett intresse för hur männen har hanterat den uppkomna situationen. I blickfånget står spelarnas förmåga till empati och det avgörande momentet är bekännelsen med ångern och ruelsen som sina särskilda kännetecken.
Redan när skandalen övergår i kris börjar bilden av kvinnan som ett odiskutabelt offer att lösas upp i konturerna. Tillfälligt kommer denna bild tillbaka när bekännelsen hamnar i fokus, bara för att återigen suddas ut när några skribenter nästan samtidigt lanserar tolkningen att skandalen egentligen bara är en moralpanik. I en för debatten karaktäristisk omsvängning riktas då återigen intresset mot kvinnan, men nu närmast som förövare. Men nu går vi händelserna i förväg.
Bekänna på rätt sätt
Med nästan övertydlig skärpa ser vi hur den av spelarna som i sin ursäkt inkluderar även kvinnan släpps in i den sociala gemenskapen, medan de båda andra tvingas stanna ute i kylan. Detta sker dessutom på flera olika arenor. Dels sägs spelarna upp från kontraktet med klubblaget och dels läser vi i tidningen att en av grannarna sagt att Huselius lämnat familjens gemensamma bostad: ”Jag tror inte han är hemma. Jag såg honom sticka och det såg ut som om han skulle vara borta ett tag”. På nästa rad hamras samma budskap in igen: ”Han är inte hemma och han vill inte prata, säger Huselius sambo”. Familjetragedin tillåts inte att försvinna ur sikte. Kränkningen av kvinnan smälter samman med kränkningen av hustrun och den egna familjen, vilket tidningen alltså är snar att påminna sin läsarkrets. Det är ett drama i miniformat där rollerna är låsta och där parterna nekas möjligheten av en lösning. Den felande sitter orubbligt fast i sitt dubbla fel.
Huselius har visserligen bett hela Sverige om ursäkt för sitt handlande, men oviljan att ge kvinnan ens den form av upprättelse som en ursäkt skulle innebära gör att bekännelsen inte riktigt fungerar. En bekännelse utan verklig ånger är bara en halv sådan, och kvittot på att den felande känner ånger är dennes förmåga att formulera en insikt om sin egen skuld. Det är därför som flera tidningar påpekar att Liljas ursäkt står nedtecknad på en lapp som han själv har skrivit. I en beskrivning över det intryck som denne gjort under sitt framträdande skildrar journalisten hur Lilja, samlad men ändå tagen, läser upp sina egna ord: ”Min ursäkt riktar sig mot min fru och mitt barn, min släkt och mina vänner, mot Mora Hockey och svensk ishockey och dess fans. Min ursäkt riktar sig naturligtvis också mot den unga kvinnan”.
Ursäkten till kvinnan är nödvändig för att spelarna ska kunna få sin skuld reducerad i det mediala drama som tidningarnas bevakning ser till att hålla vid liv. Erkännandet av det förkastliga i gärningen, moraliskt om än inte nödvändigtvis juridiskt, förändrar Lilja och transformerar honom till något kvalitativt annat än Huselius och Tallinder. Felet blir inte nödvändigtvis mindre, men den ångerfulle Lilja tillåts träda ur sitt entydigt negativa sammanhang. Det vi bevittnar är en övergångsrit med historiska rötter där ångern är själva förutsättningen för ett lyckat statusbyte.
Historikern Jonas Lilieqvist har med utgångspunkt i domboksmaterial från 16- och 1700-talet belyst bekännelsens betydelse för straffandet av tidelagsbrott. Vid denna tid var det ett faktum att den som inte bekänt och ångrat sitt brott inte kunde få syndernas förlåtelse av gud. Därför var rätten ovillig att döma ut de dödsstraff som lagen stipulerade för olovlig beblandelse med djur till någon som inte också erkänt sitt brott.
På samma sätt noterar Eva Palmblad att kvinnor som på 1940-talet ville få en abort beviljad på så kallad social indikation vanligen fick lära sig att ingreppet var villkorat med sterilisering. I ingående utredningar granskades och kommenterades kvinnornas sexualmoral. I praktiken handlade det dock mindre om att bilda sig en uppfattning om kvinnornas förmåga att fungera som mödrar, än att läkarna och kuratorerna försökte ta reda på om dessa verkligen ångrade sina felsteg eller ej. Förekomsten av en uppriktig bekännelse var central för om kvinnor skulle beviljas en abort med eller utan påföljande sterilisering.
Turerna i hockeyskandalen understryker ångerns betydelse för individens förutsättning att bli förlåten en olämplig handling. Talande är det uppslag som visar och kommenterar Liljas förändrade kroppsspråk under de två presskonferenserna. Två bilder från respektive presskonferens ställs här mot varandra. På den ena sitter Lilja med händerna i kors över bröstet. Blicken karaktäriseras som ”frånvarande” och hållningen ”nonchalant och avståndstagande”. Håret döljs av en svart keps som sitter djupt ner över pannan. Den likaledes svarta t-shirten lämnar armarna fria och avslöjar en kraftig blå tribetatuering. På den andra bilden beskrivs Lilja som propert och elegant klädd i mörk kostym. Framtoningen är seriös och ångerfull, borta är kepsen och det avvisande kroppsspråket.
Texten och bilderna skapar intrycket att något hänt med den ansatte spelaren under denna tidsrymd. Om så är fallet må vara osagt, men tydligt är att journalisten vet precis hur en sådan själslig förändring kan analyseras i termer av kläder, kropp och gester. Vad artikeln visar är därför knappast djupet i Liljas ånger, men väl den förändrade inställning till Liljas person som den kompletterande ursäkten förde med sig. Jämfört med de tidiga skriverierna är detta en välvillig text. Lilja går inte fri från klander, men i medias framställning tillåts han ändå gå med betydligt högre huvud än de båda andra. Texten andas just den vilja till försoning som saknas i de rubriker och citat som istället exploaterar skandalen som en pågående familjetragedi.
Den fostrande idrotten
Bekännelsen och ursäkten tydliggör samtidigt vad det är som utgör denna skandals speciella kännetecken. Det är som förebilder spelarna blir avkrävda förmågan att visa ånger. Spelarna agerar alltså inte endast i egenskap av privatpersoner. Ofrånkomligen är de också landslagsspelare med egna klubbadresser. Deras misslyckande är därför inte bara personligt utan färgar också av sig på de sammanhang där deras förebildlighet är tänkt att skapa positiva associationer. Dels rör det sig om reklampengar och sponsorkontakter, men också om fanan, nationen och idrottssverige i stort. Spelarnas agerande, brottsligt eller ej, hotar att rasera den image som såväl hockeyförbund, klubbar och enskilda företag vill sprida till allmänheten.
Det kan vara värt att stanna upp ett ögonblick för att tänka kring vilka outtalade värderingar det är som bär upp denna förebildlighet. Skulle reaktionerna ha blivit lika omfattande, fördömandena lika snabba, om det varit ett gäng musiker eller akvarellmålare som hade misstänkts för samma gärning. Jag tror inte det. Det som ger hockeyskandalen dess särskilda nimbus är just att den rör firade idrottsstjärnor, tre spelare som dessutom är stjärnor i en folkkär lagsport. Hockey, och lagidrott i gemen, kan fortfarande förstås som en verksamhet där unga människor fostras till kollektiva värderingar och demokratiska förmågor. Under de vuxnas överinseende förs ungdomarna varsamt in i den sociala verklighet där individen är beredd att underordna sig kollektivet, där vi i bästa fall lär oss att ta hänsyn till och respektera varandras olikhet.
Kort sagt förväntar vi oss, med rätt eller orätt, mer av människor som dessa. De har att leva upp till och efterlikna våra ideal om hur det borde vara. I fallet med musikerna är läget annorlunda. De är visserligen många gånger idoler för det uppväxande släktet även de, men det rör sig inte längre om vuxenvärldens, föräldrarnas och de mogna människornas förebilder. I en fostrande kontext är de så att säga förebilder underifrån, föremål för de ungas beundran, men lika ofta tillgängliga för de vuxnas avsky eller förfäran.
På sportsidorna
Sammantaget har männen alltså mycket att stå till svars för, vilket de också får göra. Men skillnaden mellan hur Lilja och de övriga behandlas av media kan bara förklaras av att den förra senare också ber kvinnan om ursäkt. Här skymtar också svårigheten med att separera det obekräftade övergreppet på kvinnan från den uppenbara överträdelsen av landslagets regelverk och hotet mot familjen. I en formell mening går det naturligtvis att hävda att kränkningen av kvinnan är obevisad och därför bör lämnas utanför diskussionen. Men i praktiken låter sig detta inte göras. De olika aspekterna glider ohjälpligt över i varandra.
Under de första dagarnas skriverier är det i första hand sportjournalisterna som är aktiva. Budskapet i krönikor och kommentarer är att så här går det till när hockeylandslaget har sina samlingar. Inte heller är detta något nytt, utan tvärtom en tradition med långa rötter. I flera texter kan vi ta del av hur hockey rent allmänt påstås förknippas med sex, sprit och en föråldrad kvinnosyn. Det är en ”machokultur” där unga män tidigt får alltför mycket pengar och uppmärksamhet. Spelarna sägs leva i en bubbla där de känner sig onåbara och stiftar egna lagar.
Expressens sportkrönikör Mats Olsson beskriver en sådan skenvärld med egna moraliska regler. Krönikan inleds med att det som vanligt i ”den här typen av fall” handlar om ord mot ord. Därefter följer en uppräkning av de tre spelarnas både för och efternamn – ett retoriskt grepp som i denna kontext markerar deras personliga ansvar för vad som hänt – och upplysningen att männen friades ”från misstankarna om våldtäkt, det gick förbluffande snabbt”. Lite längre fram utvecklar Olsson sitt resonemang om hur många spelare lever med flytande gränser mellan tillåtet och otillåtet.
Det är inte bara i NHL som dryckes- och den skeva sexualkulturen finns. Alla som växt upp i en liten ort i Sverige där hockeylaget är allt vet också vilken status spelarna har redan där. Man behöver inte vara NHL-proffs för att gå in på den lokala krogen, baren, klubben eller diskot och – bara peka.
Berömmelse, kändisskap, pengar är en kombination som kan få fel sorts män att tro att de är odödliga, står över alla lagar och – kan behandla kvinnor som de vill.
Vid detta skede ställer sig journalisterna så gott som mangrant på kvinnans sida. Visst har hon varit berusad, men det gör närmast saken så mycket värre, kopplingarna till våldtäkt och sexuellt utnyttjade ligger i öppen dag. Men texterna handlar också om behovet av att öppna upp och vädra ut. Självkritiskt skriver man att både de själva och den egna kåren bidragit till att hålla gamla mönster vid liv. Alla har de sett mellan fingrarna och underlåtit att berätta om kända missförhållanden. På Dagens Nyheter är det Johan Esk som tar bladet från munnen.
Svensk sportjournalistik har haft svårt att sätta gränserna. Lite flummigt har det sagts att vi skriver om det är något som påverkar idrottandet. I praktiken har vi ofta hittat orsaker att låta bli.
Genom skönmålande och alltför ytligt grävande har vi journalister vår del i att machokulturen, spritromantiken och det mögliga brödraskapet fått leva vidare.
Dagen innan har Esk skrivit en första kommentar där han ännu som starkare markerar sin inställning. Åklagaren har visserligen lagt ned ärendet ”men det är också allt vi vet”. Spelarna ”gömde sig” bakom stjärnadvokatens råd att hålla tyst. Men allra värst är, enligt Esk, ändå den roll som kvinnan fått ”hon behandlas som en bisak, ett bihang, ett stycke kött”. Känslan är stark av att flera välkända sportjournalister nu känt att måttet är rågat, att något är i grunden fel med de värderingar som präglar unga mäns fostran in i både professionella och mer amatöristiska hockeymiljöer.
Den tredje meningshorisont som aktiverats runt skandalen, tillsammans med försöken att presentera och förstå vad som hänt, beror därmed av den yttre likheten med andra händelser där unga, berusade kvinnor figurerat i sammanhang som blivit föremål för juridiska gränsdragningar. Ortnamn som Södertälje, Rissne, Tumba och Motala står numera även som påminnelser om övergrepp där domstolarna mötts av en stark kritik för sitt sätt att tolka lagen. En annan samtidsreferens utgörs av det manliga nätverk mot våld mot kvinnor som följde på ett brutalt yxmord i Piteå. Genom att ta avstånd från de avvarter som nu påstås frodas inom hockeyn kan såväl sportjournalister som andra visa att man tar avstånd också från vad som hänt på dessa platser.
Övergrepp eller moralpanik
Efter de inledande dagarna börjar skandalen dock tydligare diskuteras som två separata händelser. Å ena sidan att spelarna har överträtt de skrivna eller oskrivna regler som säger att man på landslagsuppdrag har ett personligt ansvar för att inte missköta sig. Å andra sidan den diskussion som gäller om männen också har begått något brottsligt mot kvinnan. Övertrampet av regelverket presenteras som otvetydigt medan den juridiska frågan lämnas öppen, kanske är det verkligen en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande, men det vet vi inget om.
Därmed öppnas också frågan om det alls har inträffat någon skandal. Är det inte tvärtom så att den verkliga skandalen är det sätt varpå spelarna har drabbats av omvärldens fördömanden? Kort sagt uppstår en kraftfull motreaktion där ”hockeyskandalen” blir föremål för en väsentlig omkodning. Debatten vandrar också ut från sportsidorna genom att händelsen också drar till sig uppmärksamhet från andra grupper av skribenter. Skandal eller inte, så är detta ändå något som tillmäts ett allmänintresse.
Avståndstagandena från spelarna sägs nu ha sin grund i en sammansmältning av de två delar som rätteligen borde hållas isär. Regelbrottet är en sak, den påstått brottsliga gärningen en annan. På både sportsidor, ledarplats och i debattinlägg talar man om demonisering, moralpanik och nymoralism. Journalister, sportfolk och, inte minst, sponsorer har hamnat i en gemensam soppa av sexualskräck och ’renhetsmani’. Klubbarna har lagt sig platta för sponsorernas krav på att skydda sina varumärken. Lagledare och tränare har fallit för frestelsen att bekräfta den egna idrottsliga verksamheten som ren och oskyldig.
De verkliga offren är med andra ord de tre spelarna som oförtjänt fått löpa gatlopp i pressen och där två av dem dessutom förlorat sina jobb. Att så har skett beror, enligt kritikerna, dock inte på att spelarna brutit mot något obskyrt och outtalat regelverk, och heller inte på att de har haft sex med en berusad kvinna. Orsaken är att de tre blivit paria i ett samhälle som inte står ut med vetskapen om att folk frivilligt har sex med varandra i de mest oväntade kombinationer. Minst av alla kan idrottsrörelsens egna representanter hantera insikten om att svenska utövare vare sig nu eller tidigare sover med händerna på täcket och bara dricker skummjölk, som en kolumnist raljerar i en krönika.
I denna tappning blir ”hockeyskandalen” en historia om syndabockstänkande, om katharsis och rituell rening. Spelarnas brott är inte av juridisk utan moralisk natur, vilket också visas av Liljas lyckade eftergift åt opinionen och de hycklande ledarna och klubbarna. Med ’moralpaniken’ som meningshorisont är problemet alltså inte längre att spelarna har förbrutit sig mot kravet på jämlikhet och respekt i sexuella relationer. Det som reaktionen egentligen handlar om, är att männen har brutit mot omhuldade förväntningar om sexuell måttfullhet, monogami och den heliga kärnfamiljen. Även om det förmodligen ligger en hel del sanning i ett sådant resonemang bör vi också uppmärksamma vad som nu händer med våra tidigare meningshorisonter.
Med talet om moralpanik sker nämligen något med den händelse som ”hockeyskandalen” än så länge handlat om. När moralpanikkortet spelas ut i debatten tystnar flertalet av de röster som tidigare så oreserverat ställt sig på kvinnans sida. Än en gång blir händelsen något annat än vad den var från början.
Offret blir förövare
På en ganska självklar nivå rör det sig naturligtvis om att ingen vill framstå som en moralens väktare. Men moralpaniken som diagnos gör också regelmässigt något med det samtal som etablerats. Definitionsmässigt utmålar begreppet motståndarsidan som naiv och med dålig verklighetsförankring. De är offer för en överreaktion. I ”hockeyskandalen” kombineras dessa båda teman till en effektiv munkavle. Vilken sportjournalist, eller för den delen någon annan, vill riskera att uppfattas som en sexualneurotisk moraltant.
För de manliga journalister som i diskussionen profilerat sig som ’bra grabbar’, med jämställda och sunda värderingar, är moralpaniken som tolkningsram förmodligen extra svår att hantera. Trots allt förknippas sportjournalisterna som yrkeskår med en del av den ’grabbighet’ som de här distanserar sig mot. Det blir inte lätt att få ihop bilden av rakryggade, moderna män med den av osakligt upprörda moraltanter. Det är också på sportsidorna som den aktuella omsvängningen blir tydligast. Enkelt uttryckt skriver de tongivande journalisterna inte längre några personliga betraktelser över sina intryck av hockey- eller sportvärldens avigsidor.
Att debatten rört sig ut från sportsidorna gör dock även att motreaktionen möter en reaktion. Flera välkända krönikörer ger sig nu in i debatten på ett sätt som har stora likheter med sportjournalisternas tidigare engagemang för kvinnan och fördömande av männen. Men som en ny meningshorisont skapar moralpaniken ändå medialt utrymme för en ny förståelse av vad det var som verkligen hände på spelarhotellet. Något som i sanning är en paradox eftersom förespråkarna för detta perspektiv samtidigt hela tiden framhåller att vi inget vet om den aktuella händelsen.
Vi har redan märkt hur kvinnan som offer efterträtts av männen som offer, detsamma händer nu med kränkningen. Liksom i försvararens första kommentarer noterar vi att det är männen som är kränkta av polisens hämtning, av medias rapportering och av klubbarnas avskedanden. Men övergreppet har inte bara skiftat natur, utan det tidigare offret görs också till förövare. Om vi inte får tala om händelsen på hotellrummet som något brottsligt, eftersom vi inte vet vad som skedde, återstår tydligen bara att tala om detta i termer av allas frivilliga inblandning. Och om alla har deltagit frivilligt är frågan givetvis varför kvinnan anmält männen för våldtäkt. Det är med andra ord kvinnan som är upphovet till att männen nu oförtjänt förlorar sina jobb och hängs ut i pressen som ’våldtäktsmän’. Ett citat från en av Expressens stående krönikörer visar på den interna logiken i denna både nya och mycket gamla tolkning.
En full kvinna hänger på tre biffiga killar till deras hotellrum. Inte för att dricka te och prata om meningen med livet utan för att ha sex. Killarna tror att de hjälper henne att frigöra sig. Hon kommer på, när hon nyktrat till, att hon inte känner sig särskilt frigjord, bara illa till mods och utnyttjad. Sorgligt och lite sjaskigt, men inget som någon bör straffas för. Hockeyspelarna bör väl be sina fruar om ursäkt både en och två gånger, men varför ska de be en tjej som de tycker falskeligen har anmält dem för våldtäkt om ursäkt?
Och varför ska de inte få spela hockey på grund av att de varit otrogna? Hade det rört sig om en våldtäkt hade det varit något helt annat. Men i detta fall vet vi, om vi fäster det minsta tilltro till rättssystemet, att det inte var det. Det var gruppsex.
Problemet med detta scenario är att lika lite som vi vet om det hände något brottsligt kan vi säga att det skedde något frivilligt. I all sin enkelhet är detta citat därför användbart för att illustrera en vanlig förståelse av kvinnors våldtäktsanklagelser. Till skillnad från många andra brott innebär våldtäktsbrotten för betraktaren påfallande svårigheter med att upprätthålla en neutral position. Antingen är männen eller kvinnan skyldig. I samma ögonblick som männen förklaras fria från ansvarighet flyttas skulden över på kvinnan. Den enes frikännande blir den andres stigma. Bakom denna beklämmande tankefigur döljer sig inte bara internaliserade känslor av skam och skuld, utan också segdragna antaganden om kvinnors falska anmälningar och påhittade anklagelser.
Detta är inte att säga att kvinnor inte kan ljuga om våldtäkter, utan ett påpekande om vad som riskerar att ske när en kvinnas anklagelse inte går att bevisa. Som journalisten Katarina Wennstam skriver i Kvinnan och skulden leder detta ofta till att omgivningen misstänker att anmälaren kommit med en falsk tillvitelse. Att detta verkligen sker visas också av flera senare inlägg i debatten. Journalisten Yrsa Stenius gör det ovanligt tydligt i en krönika.
Varför i hela fridens namn gick den tjugotvååriga kvinnan med tre brunstiga hannar upp på deras hotellrum i Stockholms city vid pass klockan två på natten? Vad inbillade hon sig att killarna ville och vad kan killarna rimligen ha trott om vad hon ville? ’Se på deras etsningar’ kanske? Kunde inte flickan ha tänkt sig för litet grann?
Inte heller Stenius säger sig veta vad som hände på hotellet. Men det hindrar henne inte från att misstänka att spelarna ”förmodligen utnyttjade sin stjärnstatus för utverkande av råknull med en berusad ung kvinna”. Inte heller avhåller det henne från att avsluta sin artikel med en mer generell konklusion om sambandet mellan alkohol, sexlust och falska anmälningar.
Alla som umgås med alkohol vet att sexlusten ökar i takt med att omdömet avtar under rusets inflytande. Många som umgås med alkohol har någon gång vaknat på något överraskande ställe och önskat sig långt, långt därifrån. Den moraliska baksmällan har väl kunnat mäta sig med den fysiska. Det är hemskt men det måste man nog genomlida utan att ropa på polis.
Skillnaden är stor mot de fall där åklagaren väljer att inte åtala exempelvis en förmodad inbrottstjuv. Få människor skulle härav sluta sig till att anmälaren troligen haft något dolt motiv bakom sitt utpekande. Svårigheten att som utomstående inta en neutral position hänger förmodligen också samman med att våldtäkt, och i mindre omfattning även sexuellt utnyttjande, ses som en så allvarlig kränkning att utpekandet uppfattas som nästan lika allvarligt. Påståenden om våldtäktsbrott lämnar ingen oberörd.
Från våldtäktsoffer till hockeyhora
När ”hockeyskandalen” briserade på tidningarnas löpsedlar och i landets TV-soffor såg det till en början ut att kunna leda till en diskussion om kvinnosyn i allmänhet och synen på våldtäkt och sexuella övergrepp i synnerhet. Dessutom ägde detta samtal mestadels rum på tidningarnas sportsidorna, vilket onekligen var något av en pedagogisk bonus. Gissningsvis innebar detta att flera lockades att läsa än de som vanligen tar del av medias våldtäktsdebatter. Men det fanns också annat som mitt i eländet ändå var positivt. Bara det att den mediala uppmärksamheten riktades mot tre unga, men inte väldigt unga, svenska och välanpassade idrottshjältar, kan ses som välgörande. Den här gången var de utpekade inte några som lätt kunde avfärdas som socialt eller psykologiskt avvikande individer.
Inte heller var det fråga om ”unga invandrarkillar” eller andra personer som lika motståndslöst kunde skrivas in i en kulturellt orienterad avvikelseförklaring. Detta synsätt har annars på senare tid vunnit ett visst inflytande över den gängse förståelsen av mäns problematiska attityder till, och våld mot, kvinnor. De kommer någon annanstans ifrån, de bär på patriarkala värderingar som vi i det jämställda Sverige har lämnat bakom oss, och de klarar inte av att rätt tolka svenska kvinnors signaler om sexuell otillgänglighet.
Visst förekom det som vi sett förklaringar som begagnade sig av kultur som ingång, men då i sammansättningar som machokultur, idrottskultur eller hockeykultur. Det som avsågs var således inte spridda och etablerade värderingar om kvinnor, sex och berusning, utan den kulturella förklaringen reserverades också nu för en begränsad grupp i samhället. Ändå vill jag påstå att det fanns en potentiell sprängkraft i argumenten. Om firade idrottsstjärnor bar sig åt på detta vis, visar det inte på något problematiskt med allas vår syn på när kvinnor är sexuellt tillgängliga?
Men under loppet av den fortsatta diskussionen blev två saker tydliga. Det första var att denna kultur uppenbarligen inte existerade. Idrottsvärlden slöt snabbt ledet kring uppfattningen att det bara var ett par enstaka rötägg som hade utmärkt sig. Det andra var att om det ändå finns fog för att tala om något sådant som en särpräglad kultur inom svensk hockey- eller idrottsrörelse, så försvinner istället det påstådda övergreppet. Liksom skandalen tidigare blivit omkodad skedde detsamma med kvinnan. Trots att det mesta tyder på att hon inte haft en aning om att de inblandade männen var firade hockeystjärnor jämställdes hon ändå med de ’sportgroupies’ som påstods hänga idrottsmän i hälarna.
Då spelade det mindre roll att hon inför polisen inte ens kunde peka ut männen som hockeyspelare. Att dessa så lätt kunde identifieras berodde istället på att spelarhotellet hade övervakningskameror i de offentliga utrymmena.
Den kulturella ram som aktiverades runt männen ringade alltså också in kvinnan, även hon blev en del av den kultur där spelarna är omsvärmade och attraktiva. Detta var en meningshorisont där det eventuella tvånget i praktiken löstes upp i en antagen frivillighet. I detta sammanhang blir det också relevant att i språkvetaren Margareta Svahns uppräkning över så kallade kvinnliga nid, ord och sammansättningar som är ägnade att fungera kränkande mot personer av kvinnokön, tas även upp begreppet ”hockeyhora”. Det fanns alltså en etablerad meningsprovins där kvinnan kunde placeras.
Av det som såg ut som en lovande början till en diskussion om centrala värderingar inom svensk hockey, idrottsrörelse, rättsapparat och allmänhet blev till slut inget mer än ett indignerat samtal om nymoralism och moralpanik. Med andra ord är detta inte bara historien om skandalen som försvann, kränkningen som bytte sida och offret som blev förövare. Det är också historien om ännu ett försuttet tillfälle att tala om sexuella övergrepp som något som angår oss alla och inte bara en liten grupp av rötägg eller avvikare.
