[060605] Om skönhet handlar lika mycket om motsatsernas spel som om just skönhet; kampen mellan det vackra och det mindre vackra, mellan ett strålande yttre och ett sönderfallande inre. Allting är inte alltid vad det ser ut att vara.
Kampen återfinns vad det gäller familjerna Belsey och Kipps, med Howard Berlsey – konstvetare med Rembrandt, som han hatar, som specialitet – å ena sidan och Monty Kipps – även han akademiker men med en högervriden, konservativ inställning, motsatt Howards – å andra sidan.
Dramat tar sin början då Jerome, en av sönerna Belsey, förälskar sig i Monty Kipps dotter, Victoria. På den korta romansen – Jerome hade hoppats på mer men Victoria är inte intresserad – följer ett invecklat spel mellan familjerna. Ett spel som blir än mer invecklat då familjen Kipps flyttar från England till Wellington, den lilla stad på den amerikanska östkusten som familjen Belsey bor i, och på vars college Howard, och nu även Monty, undervisar. De båda mödrarna Belsey och Kipps, Kiki och Carlene, finner däremot varandra och börjar umgås så smått.
Ur allt detta löper många olika trådar, med de flesta familjemedlemmarna Belsey respektive Kipps inblandade, på ett eller annat sätt. Romanen blir till en fantastisk väv av alla dessa trådar, med oväntade möten och tillfälligheter som leder in på nya spår, de många olika personerna och händelserna som trots allt går ihop, tack vare den skicklighet som Smith väver fram historien med.
Läsningen är underhållande och ganska så lättsam, trots – eller kanske just på grund av – myckenheten. Det är många personer, många incidenter och framförallt en myckenhet rent språkmässigt, med nyskapade adjektiv och en enorm ordrikedom; den väv som Smith skriver fram skimrar i all världens färger. Det kan nästan bli lite för mycket av det goda ibland, men kanske fungerar det bättre i originaltexten – det kan sannerligen inte ha varit lätt att översätta Smiths prosa.
Underhållsvärdet till trots blir det inte ytligt, fast inte heller på djupet berörande. Genom hela romanen löper en politisk medvetenhet om än på ett ganska så subtilt sätt, genom den komplexitet som Smith lyckas visa på. Här ges inga pekpinnar eller moralpredikningar från författarens håll, men man kan ana en strävan att belysa såväl klasskillnader och rasdiskriminering som inskränkthet och allt för konservativa attityder. Det handlar inte så mycket om politiken i makrokosmos, på en övergripande samhällelig nivå, utan mer om hur det politiska blir personligt och det personliga politiskt.
Jag gillar komplexiteten – det är människor det handlar om, och Smith verkar mer intresserad av att gestalta dem på ett så mångfasetterat sätt, än att peka på rätt och fel vad det gäller sakernas tillstånd. Jag jublar inombords när jag läser de små avsnitt som belyser ojämlikheten mellan män och kvinnor, som när Claire – en kvinna som Howard varit otrogen med – funderar över huruvida det är likadant för den yngre generationen kvinnor som för hennes egen generation, med viljan att behaga andra framför sig själv och att som kvinna mer betraktas som ett objekt än ett subjekt med en egen vilja:
”Nej, hon trodde inte att det hade skett någon avgörande förändring. De svälte sig fortfarande, de läste fortfarande damtidningar som uttryckligen hatade kvinnor, de skar sig fortfarande med små knivar på ställen där de trodde att ingen skulle se det, de låtsades fortfarande få orgasm tillsammans med män som de inte tyckte om, de ljög fortfarande för alla om allting.”
Fullträff.
I väven av relationer, personer, händelser och vägar som korsas är relationen mellan makarna Belsey, Howard och Kiki, något av den röda tråden. Efter trettio års äktenskap och med tre barn – Jerome, Zora och Levi – gör Howards otrohetsaffär, liksom hans lögner kring denna, att det redan hotande sönderfallandet eskalerar. Men Kiki fortsätter likväl att försöka hålla samman familjen, medan Howard försöker gottgöra sin otrohet, om än utan större framsteg.
På sitt sätt spelar skönheten en roll, liksom i många av de andra relationerna. Åren har satt sina spår, hos Kiki i form av många extra kilon och hos Howard i form av en slags personlig stagnation, som konkret tar sig uttryck i att han aldrig lyckas bli klar med sin avhandling om Rembrandt. Men även det som mist sin forna glans kan fortfarande vara av värde; Howard menar att han är Kiki och Kiki menar, med viss sorg och uppgivenhet, att hon vigt hela sitt liv åt Howard; kärleken tycks på något sätt finnas kvar, eller i alla fall minnet av den. Men trots att de kan varandra utan och innan står de till slut där som två främlingar inför varandra.
Återigen visar Smith exempel på komplexiteten, att allting inte alltid är vad det ser ut att vara, hur det vackra samtidigt kan vara oädelt. Eller hur ett oansenligt yttre kan trots allt kan dölja en kvarlevande värdighet, som hos Kiki, som kan blomma upp och göra förfallet vackert.
Men så är ju också skönhet ett komplext begrepp och Smith ger inte en bild av skönhet, hon ger många, och det är bilder i alla olika färger, som många, många små pixlar som tillsammans bildar en stor bild, bildar en helt klart läsvärd bok av en helt klart skicklig författare.
