[060526] Av Tawfiq al Hakim
Gästspel på Stadsteatern av Dramaten i Stockholm, 17-24 maj 2006
Översättning Tetz Roke
Regi Eva Bergman
Assisterande regissör Morgan Alling
Scenbild Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Kapellmästare Bo Stenholm
Musiker: Bo Stenholm, Amir Tashin, Ahmet Tekbilek och Celso Paco.
Ljus Charlie Åström
Koreograf Åsa Danielsson
Dramaturg Lena Fridell
I rollerna: Fares Fares, Melinda Kinnaman, Tord Peterson, Gunnel Lindblom, Mats Bergman, Ingvar Kjellson, Björn Granath, Morgan Alling, Özz Nûjen, Sten Johan Hedman, Hassan Jafari, Åsa Danielsson, Sherayé Esfandyari
Tawfiq al Hakim är en av de mer kända egyptiska författarna, i klass med nobelpristagaren Mahfouz, om man får tro Lena Fridell. Hon och Eva Bergman som har satt upp hans pjäs Sultanens Hemlighet har för oss göteborgare demonstrerat sin förtrogenhet med teater från Egypten. På den senaste dans- och teaterfestivalen fick vi se en härlig Midsommarnattsdröm på Backateatern.
Nu är det en österländsk pjäs med västerländska skådespelare och det påminner en hel del om det där som vi såg på Backateatern och det är positivt. Komiken och sagan har inget hemland. Litet besynnerligt kan man tycka att sultanen skulle vara en slav som den gamla sultanen, som adopterat honom, hade glömt att frige. För att råda bot på detta (det är det som är hemligheten) ordnar man en auktion på sultanen, en ståtlig Fares Fares, en gammal bekant för oss göteborgare, så kan köparen sedan ge honom fri. Den som köper honom är damen med dåligt anseende, en slags egyptisk Kameliadam, eller kanske Aspasia, eftersom herrarna som samlas hos henne på kvällarna träffar henne endast för filosofiska samtal genom en slöja.
Damen ifråga, Melinda Kinnaman, vinner sultanens hjärta och tillsammans lämnar de Sören Brunes plywoodkuliss svävande på en orientalisk månskära.
Men under spelets gång har ett antal festliga egyptiska herrar roat oss, komiska figurer framställda av bödeln Mats Bergman, den verklige veteranen Ingvar Kjellson, som hans offer, Sten Johan Hedman, som vi här i stan kommer ihåg som Den Okände i den minnesvärda uppsättningen av Till Damaskus på Studion för några år sedan, spelar en vinhandlare som inte snålar med dropparna, Özz Nûjen är en inte påfallande punktlig böneutropare, Björn Granath en sträng domare. Hassan Jafari som toffelmakare sätter igång med att sälja sina alster till publiken och har framgång därmed hos damerna, och på tal om damer så är Tawfiq al Hakim lika otidsenlig som Shakespeare: han skriver få kvinnoroller. Tvingad av omständigheten hade man valt att satsa på kvalitet istället för på kvantitet och i den andra kvinnorollen (undantagandes två ordlösa danserskor) såg vi Gunnel Lindblom, som förr firat många triumfer på de bräder som utgör Göteborgs Stadsteaters scen.
Jag hade också sett fram emot att få återse Erland Josephson, som skulle vara sagoberättaren, men han var ersatt av Tord Peterson, ingen dålig ersättare, även om han inte är legendarisk före detta förste älskare på Göteborgs Stadsteater.
Pjäsen skulle enligt programmet vara skriven i avsikt att påverka Nasser, ifall ni kommer ihåg honom, i demokratisk riktning. Jag har för min personliga del svårt att fatta hur det skulle funka? Men dessa gåtfulla orientaler ser andra sammanhang bakom ord och händelser än dem som vi tycker oss ana. Och god konst gör oss ju till bättre människor? Det gäller väl också teatern? Så varför inte ta chansen när nu nationalscenen, som vi alla betalar till på våra skattsedlar, för en gång skulle gör staden äran av ett besök, och gå dit och bli lite bättre?
/Åke S Pettersson
En glad och generös stämning genomsyrar hela publiken när Dramaten gästspelar på Stadsteatern med en matinéföreställning av Sultanens hemlighet. Det är fullsatt.
När musikerna på allvar kör igång därframme med trummor, fiol, flöjt, saxofon och gitarr – då börjar publiken spontant klappa takten tillsammans med skådespelarna på scenen. Och sedan får vi en saga för vuxna. En saga med musik och magdans och sång, med ekivoka skämt och ett allvarligt budskap. Och en och annan replik på arabiska – som får halva publiken att skratta högt. Och så finns här en moral som låter kärlek och tolerans segra över lagrytteri, stelhet och makthunger. Jag blir varm om kinderna av glädje. Och allra, allra mest njuter jag av att se och höra Gunnel Lindblom som spelar den gamla tjänstekvinnan med en pondus, humor och scennärvaro som gör henne till skådespelets absoluta mittpunkt. Vilken fest! Vilken begåvning!
/Kajsa Öberg Lindsten
