[060523] Av Thomas Bernhard
Översättning: Susanne Widén
Uppläsning på Teaterbaren, Atalante, 22 maj 2006
Regi och produktion: Svante Aulis Löwenborg och Anna Forsell (från Teater Cinnober)
Scenidé: Roger Johansson
Ljus: Studio Oscuro
På scenen: Harry Goldstein, Maria Grahn, Hans Brorson, Sara Estling, Pelle Bolander och Moa Mathilda Sahlin
Är det bara teaterfreaks som hittar till Teaterbaren? Synd, i så fall. För det är häftigt med dessa snabbrepeterade improvisatoriska engångsföreställningar där skådespelarna inför en engagerad publik läser och spelar och upptäcker intressanta texter.
Den sista Teaterbaren för säsongen (22/5) lästes Teatermakaren, av den rolige och bittre österrikaren Thomas Bernhard. Harry Goldstein spelade den storhetsvansinnige skådespelaren som skrivit en egen komedi där alla världshistoriens berömdheter uppträder. Med detta mastodontverk turnerar han i österrikiska byar där gödseldoften ligger tung, krigets olyckor ännu präglar människornas själar och ett och annat Hitlerporträtt ännu dröjer sig kvar under flugskiten på väggarna i värdshussalarna. Teatersällskapet består enbart av honom själv och hans förtryckta familj. Den evigt hostande hustrun och två plågade ofrigjorda barn – en son och en dotter (spelade av Maria Grahn , Hans Brorson och Sara Estling).
Det är en rolig och livfull föreställning på en dryg timme. Trots att skådespelarna läser innantill, med ena handen fängslad av ett manuskript. Harry Goldsteins uppvisning av ondska, svaghet och beräkning är formidabel. Han regisserar och förnedrar hela sina omgivning, och håller samtidigt föreläsningar om historien och om skådespelarkonstens storhet och vansinne. Varje genomläst manuskriptblad kastar han ifrån sig på scenen. Maria Grahn är hans spöklikt bleka hustru som hostar istället för att prata. Och vilken konst hon gör av sitt rytmiska hostande! Hennes hemska man har faktiskt rätt i att hon måste hosta av beräkning, bara för att skada och plåga honom. Det förstår man i sista akten: när hon hostar triumferande! Men hur skall det gå för de tilltryckta barnen? Och för den vidöppet neutrala värdshusvärden och hans skugglika dotter?
Efteråt blir det paneldebatt med en rad djupt engagerade teaterproffs med koppling till fria grupper. Vad är aktuell teater? – mitt i en mild dispyt om denna fråga smyger jag mig ut.
/Kajsa Öberg Lindsten
Jag gick i pausen efter föreställningen som jag gillade fullt och helt. Regissören Svante Aulis Löwenborg kan sina österrikare. Det visade han häromåret med hyllade uppsättningen av Presidentskorna. Maria Grahn var en av dem och nu hostar hon sig igenom Teatermakaren med den äran. Jag kom att tänka på fältsjukhuset i romanen om Den tappra soldaten Svejk där simulanterna avlider på löpande band.
Annars är Teatermakaren snarast en monolog som gestaltas med beundransvärd effektivitet av Harry Goldstein, trots minimala förberedelser. Nothing beats routine, som de säjer utomlands.
”Varför teater?” var rubriken på den diskussion som jag tyvärr missade. Frågan tycker jag känns nästan överflödig och den besvaras av Lars Norén som han citeras i programmet till Rumänerna på Backateatern: ”Teaterns uppgift är även att utveckla människans inlevelseförmåga, för utan empati återstår endast det kalla, råa.”
/Åke S Pettersson
