[060521] Ett sagolikt skugg- och dockspel för barn 2 till 5 år på Dockteater Sesam
Manus & Regi: Nasrin Barati
Farfar: Christer Fjällström
Mira: Sara Ahlberg
Scenografi: Råger Johansson
Skuggdocksmakare: Eva von Hofsten
Skuggdockmålning: Eva von Hofsten
Illustratör: Henning Cedmar Brandstedt
Ljus: Oskar Ekstrand
Kompositör & Ljud: Patrick Rydman
Jag blev lite besviken för jag hade trott att det skulle handla om ”morfar” Åke, eftersom jag själv heter Åke och är morfar till sju stycken. Fast de mina är äldre än den glada publik som jag delade lokal med på teater Sesam.
Och föreställningen gjorde mig inte besviken. Det var sagan om de tre grisarna, där sens moralen är att man ska bygga stadigt så att man håller den hungriga vargen ute, och sagan om prinsessan på ärten om den stora känsligheten som skiljer de kungliga från oss vanliga. Och det ska man vara glad för. Som undersåte kan man sova med en ärta i sängen.
Det är ett högst förtjusande sätt som Dockteater Sesam berättar sina sagor på. Mycket fantasi och uppfinningsrikedom ligger bakom den skenbara enkelheten. Det som jag inte tyckte om var att man spelade så nära golvet så att publiken som inte är så väldresserad som den på operan reste sig upp för att se bättre. Då var blev ännu fler som inte såg och ännu fler som reste sig och då ingrep fröknarna och kom rusande in från sidorna och då var det snart ingen alls som såg. Men roligt hade vi.
/Åke S Pettersson
Mira och farfar Åke är en alldeles ovanligt innehållsrik föreställning för den allra yngsta publiken (2-5 år). Den handlar om hur den lilla flickan Mira lyckas engagera sin trötte och oengagerade farfar i en rolig lek som för dem närmare varandra.
Det börjar med att farfar Åke, spelad av Christer Fjällström, sitter ensam i sin gungstol och glor på teve i ett rum med bruna medaljongtapeter. Han är en butter enstöring som helst inte ens svarar i telefon. Men när hans jäktade svärdotter vill lämna in barnbarnet för några timmars passning kan han inte säga nej.
Lilla Mira spelas av en docka. Och dockspelaren Sara Ahlberg går bredvid och styr henne och talar med hennes röst. Först tänker jag: Måste hon låta så pipig? Är det inte lite överdrivet? Men redan efter ett par minuter har undret skett: Dockan har blivit en alldeles levande liten flicka. Det är härligt. De små barnen i publiken följer koncentrerat och tyst allt som händer. Deras ännu yngre syskon jollrar och grymtar i mörkret. Och Mira och farfar Åke spänner upp en duk över scenen och spelar två utsökt roliga små skuggspelsteaterföreställningar: om Vargen och de tre små grisarna och om Prinsessan på ärten.
Jag blir rörd och glad av den generösa kvalitet och proffsighet som Dockteater Sesam bjuder publiken på. För seriös konst är något som alla åldrar kan uppskatta och förstå.
/Kajsa Öberg Lindsten
