[060615] Västsverige och Skåne har en sak gemensamt: De är gränsregioner och därmed viktiga för kunskapsöverföringen till och från utlandet, portar för handel och kontakter med omvärlden. Ändå ägnas de minimalt intresse på nationell nivå.
Den 17 september är det riksdagsval i Sverige. För danska Öresundspendlare boende på den svenska sidan Öresund eller norska inflyttare till Västsverige väntar därmed några patetiska månader. Inte nog med att de fattiga grannarna med den svaga valutan, den höga ungdomsarbetslösheten, den höga sjukfrånvaron och de billiga bilarna och husen än en gång skall få höra hur välmående landet är. Därtill kommer en rad omständigheter som sätter stora frågetecken kring den nationella politiken. Vi beger oss till Öresund.
Som dansk boende i Sverige påminner en valrörelse om statslösheten, att vara varken eller. Passet är danskt, men som boende i Sverige berövas rösträtten till folketinget. Danska staten vill bara ha utlandsdanskarnas skattepengar, inte deras åsikter. Och riksdagen kan de glömma. De är ju danskar. De är till och med så att de båda nationalstaterna inte vill medräkna dem statistiskt. I den officiella nationella statistiken hos SCB eller Danmarks Statistik ingår de inte i arbetskraften. De räknas inte som sysselsatta, inte som arbetslösa, enbart som boende neutrum (ett förhållande som återfinns vid svensk-norska gränsen).
Regionala företrädare i Skåne har i ett brev påtalat detta för den ansvariga svenska ministern Ulrica Messing. Hennes linje är att det är ett regionalt, inte ett nationellt intresse att medräkna Öresundspendlarna i statistiken och att regionen måste skjuta till pengar för att den nationella statistiken skall bli korrekt. Möjligen kan intresset öka när hon får reda på att sysselsättningsgraden i Malmö och Skåne skulle stiga om Öresundspendlarna medräknades i statistiken med följd att regionen skulle få mindre pengar från det kommunala skatteutjämningssystemet.
Intresset för Öresundspendlarna nådde en topp i oktober 2003 då det dansk-svenska skatteavtalet slöts och fördelningen av deras inkomster mellan Danmark och Sverige skulle avgöras. Danmarks och Sveriges regeringar tycks med detta anse att allt är frid och fröjd.
De borde de inte. Öresundsregionens bostads- och arbetsmarknad präglas av allvarliga snedvridningseffekter som ger invånarna incitament att planera sitt boende och arbete utifrån en nationsgräns (ett förhållande som återfinns vid svensk-norska gränsen). Det går att spara tiotusentals, ibland hundratusentals kronor på en flytt över nationsgränsen. Ett antal skatter i Danmark och Sverige ger sammantaget ett entydigt budskap: Flytta från Sjælland till Skåne! Flyttarna får en billigare bil, ett billigare hus för vilket de i praktiken slipper betala fastighetsskatt (om de arbetar kvar i Danmark) och de slipper betala reavinstskatt på den värdestegring som gjorts på huset eller ejerlejligheden i Danmark.
När de sedan har flyttat till Skåne bör de inte flytta tillbaka. I varje fall inte om huset eller lägenheten de köpte har stigit i värde, annars åker de på svensk reavinstskatt – som inte kan skjutas upp vid utlandsflytt – och den billiga bilen de köpte i Sverige får de inte ta med tillbaka utan att straffbeskattas med de skyhöga danska registreringsavgifterna. Som om detta inte vore nog måste danskar som blivit förälskade under utlandssemestern planera sitt liv utifrån nationsgränsen. När dörren stängs till Danmark väljer många par att flytta till Malmö och Skåne, som erbjuder en fristad nära hemlandet.
Även den jobbsökande bör informera sig väl. För boende i Skåne är det lönsamt om den ena partnern i ett samboförhållande börjar arbeta i Danmark. Dels kan ægtefælles fradrag erhållas för maken/makan också, dels reduceras den svenska fastighetsskatten om inkomsterna i Sverige sjunker.
De danska och svenska regelverken harmoniserar inte, de kolliderar. Politikens grundläggande uppgift är att förenkla och förbättra livet för medborgarna, som givit dem det parlamentariska mandatet. Så sker inte i Öresundsregionen. Istället styrs invånarnas beteenden av skatteincitament, beslutade av samma nationella nivå som berövat delar av Öresundsregionens invånare rösträtten och som behandlar dem som neutrum. Danmark och Sverige diskriminerar. Länderna är stämda eller riskerar att bli det av EG-domstolen för sitt sätt att beskatta bilar (Danmark), pensioner (Danmark och Sverige) och reavinsten på bostäder (Sverige).
Men detta är inte det enda som påverkar Öresundsmarknaden. Skillnaderna i alkoholbeskattning är av gammalt datum. Skillnaderna i hotell- och restaurangmoms gör det billigare att konferera i Sverige och den lägre svenska matmomsen gör livsmedel billigare i Sverige. Aktuellt är likaså flygskatterna, som tas bort i Danmark, men som införs i Sverige, med följd att Sturup lär tappa passagerare till Kastrup. Fastighetsmäklare och taxichaufförer hindras i sin yrkesutövning när de passerar Öresund. Särskilda hinder finns för gränsöverskridande reklam. Bemanningsföretagen har svårt att verka över Öresund. Kommuner får bilda kommunalförbund eller §60 fællesskaber inom landet, men inte över nationsgränsen. I Danmark anställs svenska fotbollsspelare som lågbeskattade experter, i Sverige anställs boende i Danmark med SINK och beskattas med 25 procent av inkomsten. Skillnaderna i arbetsgivaravgift är ett återkommande problem.
Øresundsinstituttet visade i rapporten ”Glokalisering 2006: Internationella koncerner i Norden” att näringslivet nordiserar, men att politiken förblir nationell. Näringslivet vill ha regelförenklingar som sänker kostnaderna och gör det möjligt att utnyttja Norden såsom en marknad. Det skulle göra de nordiska länderna mer intressanta för fler företag. Men inte heller här lyssnar de nationella politikerna.
De nordiska nationalstaterna har svårt att anpassa gamla nationella strukturer till en ny tid då gränsöverskridande aktiviteter tillhör vardagen. De nordiska länderna är små i en globaliserad värld och behöver samarbeta mera, harmonisera för att förenkla för medborgarna och näringslivet. Det behövs nordiska institutioner, såsom en nordisk finansinspektion och en nordisk post- och telestyrelse. Det behövs institutioner som förenklar vardagslivet i hela Norden och regler som inte snedvrider individers beteenden. Globaliseringen har inte nått vare sig riksdagen, folketinget, stortinget eller suomen eduskunta. Att hänvisa alla former av harmonisering till EU är att göra det lätt för sig. Värre är att det gör det svårare för medborgare och företag att leva och verka i Norden.
