[060615] Den som intresserar sig för internationell idrottspolitik hittar i stort sett inga böcker om detta i Norden och generellt är sport en sidosatt forskning om internationella relationer. Denna antologi fyller därför ett stort behov.
I artikeln Sport, prestige and International Relations visar Lincoln Allison och Terry Monnington att det var först efter andra världskriget som stater medvetet och målinriktat började använda sporten för att uppnå internationell prestige.
Många har förklarat det som ett utslag av det kalla kriget och de kommunistiska staternas ansträngningar att nå internationellt erkännande, eller på de ”konstruerade” afrikanska staternas strävanden att bli kända i det internationella umgänget. Det intressanta är emellertid att flera länder, som England, först efter murens fall har ägnat ett starkt intresse åt elitidrott och försöken att nå fler medaljer i OS och världsmästerskap av olika slag. Samtidigt är det politiska intresset för sport dalande i Afrika.
Författarna menar att detta bland annat kan förklaras med att det är riskabelt för politiker att alltför starkt identifiera sig med sporten, eftersom utfallet är osäkert. Politikerna riskerar att få skulden för landslagens eventuella fiaskon. Det spelar också roll att många toppatleter i Afrika idag lever som professionella utövare i andra länder och därför inte finns till hands för politiker i samma utsträckning. Det visar samtidigt att det politikernas intresse främst har inrikespolitisk betydelse. Slutligen kan det också ha betydelse att större fokusering på sport i jämförelse med fattigdomen i många länder kan ge en negativ bild av landet. Författarna uppmärksammar också att prestige och god image inte automatiskt medför ökad makt och export.
I artikeln Not for the Good of the Game ser John Sugden och Alan Tomlinson kritiskt på FIFA, det internationella fotbollsförbundet. Organisationen klassas som en BINGO, Business International Non-Government Organisation, till skillnad från en INGO, International Non-Government Organisation.
Den centrala tesen är att FIFA inte lever upp till internationellt accepterade regler, som exempelvis FN bygger på. Författarna beskriver utvecklingen mot en ständigt mer profitdriven internationell organisation, baserad på ogenomträngliga regler och principer, samt odemokratiska val. De tror emellertid att de senaste åren av kriser inom FIFA kan leda till demokratiska reformer, bland annat därför att den ekonomiska krisen betyder att ledningen för organisationen annars får svårare att behålla makten. Dessutom tror författarna på en ökad politisk press på FIFA att följa internationella normer för öppenhet för att kunna bevara sportens ideella karaktär.
Alan Tomlinson analyserar i artikeln Olympic Survivals retoriken runt OS. I ansträngningarna att överbevisa IOC, den olympiska kommittén, om en stads och lands fördelar som arrangör av spelen, utnyttjar OS-kandidaterna en blandning av modern populism och pseudofilosofisk retorik. Samtidigt konstaterar Tomlinson att det varierar mycket vilken ekonomisk betydelse ett OS har för en arrangerande stad. Varken Seoul eller Atlanta blev några stora turistmål efter tävlingarna, i Sydney varade effekten under kort tid. Barcelona däremot fick en långvarig av arrangemanget 1992. Tomlinson redogör tyvärr inte tillräckligt bra vilka undersökningar han baserar sitt omdöme på.
En av bokens bästa artiklar är Ken Forsters Alternative Model for the Regulation of Global Sport. Artikeln jämför två olika sätt att se på den organiserade sporten. I de första aspekten betraktas sport som en kommersiell aktivitet och som därför inordnas i den vanliga marknadsregleringen. Denna aspekt kan appliceras på professionell sport i USA. Den andra aspekten hittar vi speciellt i Europa, där sport tillmäts ett speciellt kulturellt värde och därför gör anspråk på att inte behöva underkastas marknadens mekanismer.
Foster gör inget för att dölja att han föredrar den europeiska modellen. Denna normativa utgångspunkt blockerar dock hans analys av den europeiska modellen, där han lite naivt tycks anta att de europeiska sportorganisationerna insisterar på att sporten inte ska inordnas i marknadsekonomins regleringar. Det hade varit mer intressant om han mer öppet och fördomsfritt hade diskuterat fördelarna med att överföra den professionella elitidrotten till en rent marknadsmässig modell.
Undantaget en artikel handlar alla om elitidrott och professionell sport. Undantaget är Belinda Wheatons intressanta artikel Selling out, där hon analyserar vad hon betecknar som livsstilssport, exempelvis surfning och skateboard. Hon visar att många av dessa sportgrenar skiljer sig från den institutionaliserade sporten genom att deltagarna ofta har en mer hedonistisk (livsbejakande) och individualistisk livsstil, genom att de motsätter sig standardisering och reglering och genom att ha en mer kritisk och ambivalent hållning till kommersialisering. Men trots detta motstånd mot vissa sidor av sportens globalisering, så påverkas även dessa sportformer av globaliseringsprocesserna.
Det är synd att boken inte innehåller fler analyser av globaliseringens inflytande på motionsidrotten. Som hela fitness-industrins framväxt med stora multinationella företag, som tar upp kampen med den föreningsorganiserade idrotten och i ökande grad sätter press på den nationella favoriseringen av frivilliga idrottsorganisationer och -föreningar.
Boken refererar till den välkända skillnaden i internationell politik mellan ”idealister” och ”realister”. Boken ligger ståndpunktsmässigt närmare den första. De flesta artiklar tar sin utgångspunkt i de ideala föreställningen om sportens karaktär och värde och i uppfattningen om att utvecklingen i den internationella sporten ödelägger dessa värden. Kommersialiseringen och professionaliseringen är generellt något dåligt, den europeiska sportmodellen är bättre än den amerikanska och det var bättre förr. Författarna ska inte kritiseras för detta perspektiv, men det gör dem emellanåt blinda för andra perspektiv.
Som nämnts tar boken sin utgångspunkt i antagandet att det globala idrottssystemet i stigande grad bestämmer utvecklingen, medan statens roll minskar i betydelse. Flera alanyser i boen styrker denna tes, men mer nyanserat än boken ger intryck av. Exempelvis är den starkt ökande insatsen mot doping i högre grad mer ett resultat av initiativ från stater än från de internationella idrottsorganisationerna, som mer eller mindre har tvingats att gå med i antidopingbyrån WADA.
Artiklarna är av mycket varierande karaktär. Flera av dem håller hög nivå vad gäller argumentation och dokumentation. Andra har mer journalistisk prägel, med i huvudsak referenser till andra journalistiska artiklar. Exempelvis påstås, utan referenser, att internationell succé i elitidrott ger ökad nationalkänsla. Trots dessa kritiska anmärkningar är det samlade intrycket positivt.
