[060419] Om man skulle försöka bedöma läget i nationen genom att gå igenom ett års utgivning av Expressen vore det inte otänkbart att den bild som framträder i stor utsträckning sammanfaller med den man får genom läsningen av Håkan Nessers Människa utan hund. Styckmord, incest, bisarra dokusåpiga sexerier, karriärism kontra dåligt familjesamvete, skam, skuld, ångest, hot, ensamhet.
Nessers begåvning som författare ligger i att kunna göra en alltigenom underhållande berättelse om hur allt detta berör en familj utan att det på minsta vis känns sökt eller ansträngt. Detta kommer utan tvekan att göra denna femhundratjugofemsidiga kloss till en av årets mest lästa svenska romaner, i synnerhet som den också är en deckare med en lagom trivsam polis i huvudrollen. Man får känslan av att Nesser haft allt detta mycket klart för sig medan han arbetat med boken, den formligen osar av författarens förtroende för den egna framställningens analytiska träffsäkerhet och underhållningsvärde. Närmare besett handlar det i stor utsträckning om att bekräfta fördomar, det kan gälla pensionerade lärare, akademiker, läkare, tv-producenter, småstäder, finare förorter och så vidare.
Det är smart av Nesser att ställa en familj i centrum, trots alla skilsmässor och singelhushåll är familjen än så länge navet kring vilket de allra flesta människors liv rör sig, familjerelationer upptar mycket av vår tid och där finns de flesta av de konflikter vi måste ta och de strider vi måste utkämpa. Där finns människor till vilka vi är ofrånkomligen knutna, och som mer än andra kan göra oss delaktiga i en skam vi inte har skuld till. När sonen i familjen Hermansson gör bort sig genom att masturbera i rutan i en dokusåpa kan familjen inte bortse från detta, det är en händelse som sätter normaliteten ur spel. Det kommer flera, och familjen bryter samman som – åtminstone skenbar – enhet. Och med de moraliska överträdelserna följer de kriminella, och så småningom, på hundraåttifjärde sidan, gör kriminalinspektör Gunnar Barbarotti entré.
Lika bra att lägga namnet på minnet, för det kommer flera böcker med honom i en huvudroll. Han är yngre och mer tillgänglig som person än den knarrige van Veeteren som varit Nessers polisiäre hjälte i en lång rad böcker, en väldigt medelsvensk medelålders kille med bra relationer till sina medarbetare men, förstås, försedd med ett ytterst känsligt polisiärt väderkorn. Givetvis rullar han med hjälp av denna synnerliga begåvning tillsammans med en del tillfälligheter och tur upp de mordiska förloppen.
Det hela börjar med en födelsedagsfest, där den pensionerade läraren Karl-Erik Hermansson fyller sextifem samtidigt som en av hans döttrar fyller fyrtio. Detta ger anledning till att familjen samlas i den lilla västsvenska ort som Nesser uppfunnit, Kymlinge. Det pyr under ytan i familjen, inte bara dokusåpafadäsen ger upphov till gnissel, och så småningom tillkommer andra överträdelser av moraliska normer av det där oerhörda slaget som i litterära sammanhang måste leda till ond bråd död. Medan handlingen förs framåt pågår, också helt enligt den underhållningslitterära kokbokens standardrecept, en upprullning av det förflutna, som förser gestalter och förlopp med motiv och sammanhang.
Det finns en del personporträtt i boken som kan vara minnesvärda, framför allt kanske av Rose-Marie Hermansson, gift med Karl-Erik, och som efter i ett liv av eftergifter, försoningsgester och självutplåning drömmer om att mörda antingen honom eller sig själv. Vilket förstås inte blir av, i stället fortsätter allt som förut, och hon finner sig uppryckt från den hemort där hon trivs till en miserabel ensamhet i ett pensionärsgetto i Spanien. Med hennes tragik öppnar sig boken, och om den sluter den sig. Människa utan hund lär bli sommarens semesterläsning för många, och det är just för det ändamålet den verkar vara skriven.
