[060419] På omslaget finns Andy Warhols bild av en banan med texten Peel Slowly and See. På omslaget börjar också bokens text, och den börjar Göteborgshändelserna är en roman som är skriven av Jörgen Gassilewski och utgiven av Albert Bonniers Förlag och på tredje sidan fortsätter texten med två ord, och den, och på femte sidan följer fortsättningen, handlar om omständigheterna kring EU-toppmötet i Göteborg 2001 och huvudperson är T-Gul och biperson är Drakdödaren Buskage Mindre och andra biperson är (J) och… Här väljer jag att gå ur Gassilewskis text för att från min egen texts utsiktspunkter se på hans.
Och det är en helt underbar text, skiftande, nyansrik, rörlig och man får en känsla av att detta är det enda möjliga sättet att gå på djupet med händelserna i Göteborg de där junidagarna för fem år sedan, några månader innan planen flög in i de två tornen som störtade samman i damm och flammor och sedan kunde varje motståndare till varje regim stämplas som terrorist och det var som om alla göranperssonar, blairar, bushar, schrödrar, putinar och prodis plötsligt funnit en förankring för sitt förakt för alla de vegetarianer, miljövänner rättviseivrare och antikapitalister som med sina demonstrationer protesterade vid möten ägnade att befästa en världsordning där råkapitalismen fått en övergripande dominans av metafysiska dimensioner.
Förloppet i romanen är i huvudsak kronologiskt, men det förekommer hela tiden returer, rundvandringar, kringbelysningar, synvinkelskiften. Huvudpersonen, det kan man väl få säga, finns inte, men själva denna obefintlighet betyder mycket lite, för att inte säga ingenting alls, för det kan ju vara så att man finns när någon tror att man finns. Eller när man måste bli uppfunnen av någon och försedd med vissa egenskaper därför att vissa handlingar bara kan motiveras om de föranleds av att det finns just en sådan person som går att utpeka – eller ja, egentligen inte utpeka heller, men använda. Det påstods finnas en beväpnad tysk terrorist med gult hår inne på Schillerska gymnasiet. Vem påstod detta? Polisen förstås, men varifrån kom uppgiften från början? Spelar det någon roll när det inte är personen utan de aktioner som kan föranledas av hans existens som verkligen spelar roll. Också Göran Johansson visste att det fanns beväpnade aktivister på Schillerska, det vill säga, det visste han inte, men han trodde sig veta det. Därför gav han sitt fulla stöd till polisinsatsen på Schillerska, och den förnedring som svensk polis därmed utsatte sig själv för. Skadestånden och ursäkterna som offren borde få har givetvis uteblivit.
Göteborgshändelserna är en gestaltad anklagelseakt, men den blir aldrig kategorisk och larmande, med njutbar samordning av sinnlighet och saklighet tonar förloppet fram, berättargreppet är auktoritativt och behärskat och inlevelsen i de diktade gestalterna ur verkligheten övertygande. Sällan sätts samband mellan liv och dikt så på sin spets som här, det går inte att veta hur (J) (som i Jaldung) tänkte men det går att göra sig en trovärdig föreställning, det visar Gassilewski, och det ruggiga resultatet blir den utvända insidan av skallen på en rigid och enkelspårig personlighet som nått sin inkompetensnivå och hamnat i en situation där detta måste bli uppenbart på ett sätt som annars förmodligen aldrig blivit fallet.
Slaget om Avenyn, inringningen av Hvitfeldtska, de sammanbrytande förhandlingarna mellan Attac- och aktivistföreträdare och polis, rytterichockerna, de gatstenskastande poliserna, skotten mot Hannes Westberg, allt rullas upp igen, och det är närmast med klassisk tragisk fruktan man ser de ödesdigra felbesluten i polisledningen med mardrömslik ofelbarhet göra allting värre.
Det låter stort, men jag vill tro att när det här bokåret summeras så kommer Jörgen Gassilewskis bok att framstå som en av de både i litterär och sociologisk mening viktigaste och bästa. Hoppas Augustjuryn lyssnar.
