[060419] Jag kommer aldrig glömma veckan som följde på juldagen 2003. Sömndrucken av ett alltför sent julaftonsfirande packade jag tidig morgon den 25:e december väskan för att ta mig ner till en studieresa i Israel och Palestina. Jag kommer aldrig att glömma hur jag till natten mot annandagen hittar en taxiservice utanför Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv och hur den palestinske chauffören log när jag sa att jag ville åka till Damaskusporten. ”Faisal?” frågade han. Jag nickar. Han ler. Faisal är namnet på aktivisternas hostel i Jerusalem.
Trots en medresenärs ivriga diskussion på italienska med en mobiltelefon somnar jag in under den nattliga färden och vaknar inte upp förrän jag är framme vid Faisal. Där möter jag Frederick, svensk samordnare för aktivisterna från fredsrörelsen International Solidarity Movement, som planerat min resa. Tre veckor i området var planen, tre veckor med möten med fredskämpar, bönder och vanliga israeler och palestinier som lever under ockupationer. Det blev bara en vecka. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
En av de första fredsaktivisterna jag mötte på min resa var Fuad, en medelålders man som är engagerad som guide inom en tämligen annorlunda turistgrupp. Tillsammans med sina likar söker Fuad upp turister vid det heliga landets stränder och sevärdheter för att erbjuda en dagsresa till de ockuperade områdena. Tanken är att den som semestrat i Israel i syftet att flyta i Döda Havet eller snorkla i Eilat med sig hem ska bära mer än minnen av frustande rockor eller smaken av saltvatten. Man ska ha känt av ockupationens verklighet och genom den upplevelsen engagera sig i sina länder för en rättvis fred.
Till skillnad från de turister som följer med Fuad och de andra i en eller en halv dag har jag bara en halvtimme med honom. Han tittar lite förbryllat på mig när han förstår hur begränsad vår tid är. ”Men på en halvtimme kan jag i vart fall illustrera en av de grundläggande orsakerna till konflikten som lätt glöms bakom alla historiska och religiösa konflikter som tyckare, parter och allvetare så gärna lägger som enda förklaringar till vår bistra verklighet”.
Vi tar hans röda pickup, märkt med logotypen för hans rörmokarföretag, genom östra Jerusalem, den palestinska delen, upp till bosättningen Adam, ett välordnat samhälle, främst för ekonomiska bosättare, med raka och städade vägar, springande hundar och lekande barn. Jag får en kort pratstund med en bosättare, ursprungligen från Kroatien. Jag frågar om hans problem och han klagar kort över säkerhetssituationen, men ler och säger att han är uppväxt i krig. ”Det är vardag.” Jag frågar om han tycker sig ha rätt att bo på palestinsk mark. Han förstår inte frågan. Jag frågar igen. Då vill han inte förstå. I bilen, på väg ut ur bosättningen, säger Fuad. ”Det här är ett vanligt område, som vilken europeisk förstad som helst, om man vrider på kranen sprutar vattnet trots att vi är mitt i öknen.”
Vi kör tillbaka till västra Jerusalem, till några palestinska kvarter mitt i den israeliska delen. Det börjar skymma. Slummen är påtaglig. Vi stannar till utanför ett litet palestinskt flyktingläger. Urbaniseringen av Israels palestinska invånare är påtaglig. Man hoppas på jobb och överlevnad i storstäderna. Slummen växer och det är fattiga människor jag ser genom bilrutan. Området går inte att jämföra vid de europeiska slumområden jag sett och upplevt, snarare tänker jag på fattiga kvarter på den afrikanska landsbygden.
Skillnaden i levnadsstandard mellan USA och Mexico är 1 till 4, skillnaden mellan israeler och palestinier 1 till 30 (mätt i köpkraftskorrigerad BNP). Fuad vågar inte gå ur bilen. ”Det är inte värt det. Vi är i farliga, fattiga kvarter. Om man vrider på kranen här bör man vara glad att man hittat en kran, något vatten får man nog inte se.”, säger Fuad. De ekonomiska orättvisorna, de enorma skillnaderna i möjligheter mellan två folk som förväntas leva sida vid sida är givetvis en av kärnorna i konflikten. Den som inte ser det är antingen blind eller religiös extremist.
Men det är trots allt inte skillnaderna i levnadsstandard som framträder allra tydligast när jag dagen efter står med några människor från Världskyrkorådet utanför Qallqiliya. Det är skillnaderna i makt. Runt Qallqiliya, en stad med runt 50000 invånare, är muren redan färdigbyggd. 8 meter hög – dubbelt upp mot vad Berlinmuren en gång var – fångar den invånarna i staden i ett getto. Enda sättet att ta sig in är genom en vägspärr som kontrolleras av israeliska soldater. Just denna dag släpper soldaterna inte genom någon. Bussen med de ekumeniska grupperna jag rest med får höra att de tillhör en ”potentiellt farlig grupp” och tvingas vända. Jag och Frederick kliver ut i vägdammet för att föra ett samtal med kontrollanterna. Efter en halvtimme går man med på att låta mig själv gå igenom de femtio meterna av kontroll, det är första men inte sista gången under min resa jag har nytta av den legitimation som bevisar att jag är parlamentariker.
Inne i Qallqiliya träffar jag Muhammed, en av ISM:s lokala kämpar som också kommer att följa mig och Frederick under resten av resan. Muhammed försörjer sig på att erbjuda tolkhjälp åt utländska journalister och tillresande och som tolk har han, kommer vi att märka, utomordentligt stor nytta av det långa, svarta, vågiga hår han delvis döljer under en baseballkeps. Muhammed har precis som de flesta andra palestinska män en fängelsehistoria att berätta. Bara några veckor efter att den svenske utrikesministern Sten Andersson väckt omväxlande support och omväxlande upprördhet genom att räcka segertecken åt ett palestinskt flyktingläger greps Muhammed efter att ha kastat sten i en demonstration.
Året är 1988 och den första intifadan har startat. Muhammed är en ung tonåring, ändå fick han lång tid i fängelse. När han berättar om hur det var att vara instängd med femton-tjugo andra i en minimal cell, hur man stod på varandra eller hur man blev slagen måste han vända bort ansiktet. Under lång tid utsattes han för den värsta behandling. Idag tror han hårdnackat på icke-våldet och det civila motståndet och säger att det är vägen framåt. När man enbart ser konflikten genom media och hör om attentat och hämnd kan det vara svårt att förstå men hela Palestina är fyllt av män och kvinnor som blivit trakasserade, hånade och förtrampade men som ändå vägrar att hata.
En annan sådan man möter jag samma kväll. På väg från en träff med ett av de lokala facken stöter vi ihop med två män som njuter av den stillhet vissa delar av Qallqiliya bjuder på när det börjar skymma. Männen hälsar glatt på Frederick som förklarar att de två är läkare som tillsammans driver ett privat sjukhus i staden. Medan vi tillsammans går mot deras mottagning beskriver de situationen. De kan aldrig vara säkra på att de läkare som råkar bo utanför muren kan komma till arbetet. Läkemedelstransporter har svårt att ta sig in och stängs ibland ute helt.
Inte ens ambulanser kan röra sig fritt och de har båda haft patienter som dött i sjuktransporter som stoppats vid vägspärrar. Jag erbjuds titta runt på sjukhuset och ser en nedgången verksamhet med gammal apparatur och få möjligheter att erbjuda verklig vård. Den ena läkaren visar upp ett papper från FN som stadgar att sjukhuset har ansvar om att sörja för 17000 palestinska flyktingars hälsotillstånd. ”Hur ska vi kunna göra det?” frågar han. ”Flyktinglägren ligger utanför muren, ingen flykting har rätt att ta sig in eller tas in via ambulans till sjukhuset. Vi försöker åka ut i lägren någon gång men i praktiken står de utan ens den mest basala vård”. ”Jag förstår faktiskt inte ens hur kvinnorna föder” fyller kollegan i. De påbörjar ett samtal mellan varandra om en kvinna som hade dött vid förlossningen eftersom hon inte fick hjälp vid komplikationer och jag känner att jag fått nog för dagen.
Jag ska just till att gå då den tystare av de två tittar på mig. ”Jag är barnpsykolog. Det är min profession.” säger han och börjar berätta om den uppsats som ligger i grunden för hans läkarlegitimation. ”Jag undersökte vilka som var de vanligaste lekarna och leksakerna bland palestinska barn. Den vanligaste leken var ’araber och judar’ – ungefär som ni i er värld leker ’indianer och cowboys’ men mycket brutalare och mer realistiskt – och den vanligaste leksaken var leksaksvapen. Barnen flyr från ett helvete till ett annat. De gestaltar i sin lek sina torftiga liv.” Jag har svårt att finna ord för frågor men läkaren fortsätter: ”Ändå förvånade mina egna barn mig. Min son på tre år kom till mig igår och bad om att få låna pengar. Jag skrattade bara lite och frågade vad han skulle med pengarna till. Det han svarade gjorde mig stel”. Läkaren tittar ner i marken, liksom skamset. ”Han ville ha pengar för att kunna köpa en pistol eller en bomb.” Pojken hade sedan uttryckt sitt hat mot judar. ”Jag försökte förklara för honom att inte alla judar är som de vi träffar, de som han ser bevakar muren eller de som då och då åker runt i Qallqiliya och skjuter vilt. Jag vet inte om han förstod, han svarade bara med sin systers namn.”
Tidigare på dagen har jag åkt förbi en flickskola precis intill muren och Muhammed berättade då att man några månader tidigare besvarat en demonstration mot muren med att skjuta tårgas ner mot olika delar av staden. Bland annat sköt man tårgas och skarpa skott ner mot flickskolan. ”Min dotter, min sons syster, gick på skolan som blev beskjuten” berättar läkaren. ”Mirakulöst nog klarade sig alla barnen som var på skolgården. Fysiskt alltså. Men fortfarande har min dotter inte sagt ett ord sedan den dagen och när det kommer tunga fordon på vägen gömmer hon sig under en stol eller ett bord.” Jag ser att han har nära till gråten. Desperationen kan inte vara närmare än så här. Med ens blir han professionell psykolog igen. Han bedömer att 85 procent av barnen på den palestinska sidan behöver akut psykisk vård. ”Barn startar inga krig”; säger han. ”Men de blir alltid de första offren.”
Mannen jag mötte i byn Barqa Sharqiya utanför Tulkarm hade andra problem. Barqa Sharqiya klyvs sedan 1967 av den gröna linjen, som alla av män ritade gränser alltid klyver byar, städer och samhällen itu. Och som i de allra flesta sådana fall ledde inte klyvningen till särskilt mycket i praktiken. Livet i byn har fortsatt som innan, familjer har bott på båda sidor om den gröna linjen, köpmän har prånglat varor till kunder på andra sidan, livet har gått sin ordinära gång alltmedan krig, terror och ritade gränser pågått i regionen. Tills nu. Bulldozrar arbetar aktivt på att manifestera gränsen i cement och betong. En mur sätts upp på den gröna linjen. En hysterisk man, som visar sig vara byns borgmästare, övervakar högljutt att inga vattenrör går av vid bygget. Det faktum att 35000 meter vattenrör redan förstörts av murbygget (källa: ”I murens skugga” av Anders Nilsson) får honom att likna Don Qijoute och bulldozrarna de berömda väderkvarnarna.
Muren i Barqa Sharqiya är ett bevis för hur komplext det israeliska mursystemet egentligen är. Just här byggs muren rätt på den gröna linjen men ett par kilometer in i landet dyker nästa mur upp. Byn inte bara klyvs itu av det pågående murbygget, den stängs in i en enklav tillsammans med ett par andra byar där rörelsefriheten blir i stort sett noll. Vägspärrarna in mot landet är svåra att ta sig genom och historierna är många om människor som fått vända när de planerat åka vidare in i Västbanken. Om Qalqillya i sin instängdhet är ett getto och ett fängelse, är Barqa Sharqiya och grannbyarna en avskärmad enklav.
Låt oss konstatera att det inte är en mur som byggs på västbanken. Det är inte ett land som bygger en mur mot ett annat land. Det är ett land som bygger mur inne på ett territorium som är tänkt att i en framtid tillhöra ett annat land. Och man bygger inte en mur, utan en labyrintliknande infrastruktur av murar som stänger in olika delar av ”det oönskade folket” i olika stora enklaver, fängelser, getton. Enligt planen ska byn Budrus tillsammans med två andra byar utgöra nästa stängda enklav. Efter besöket i Barqa Sharqiya blev det naturligt för mig och Frederick att ändra resplanerna för att också få besöka Budrus. Särskilt intressant verkade detta när rapporter nådde oss om att bulldozrarna kommit till staden, men tvingats vända. Man hade inte, som tänkt, lyckats rycka upp en olivlund med rötterna helt enkelt därför att byns befolkning vandrat ner i olivlunden. Från de allra yngsta till de allra äldsta, de rullstolsbundna, gamlingarna och skolbarnen hade helt sonika ställt sig bland de olivträd deras familjer odlat i generationer och schaktmaskinerna hade tvingats till reträtt.
När minibussen svänger genom Budrus möter vi ett tomt, öde samhälle. Klockan är sju och byn borde precis vakna, men inga barnskrik hörs, inga skolbarn syns på gatorna, inga män är ute för att se efter fåren. Ett ensamt bräkande på avstånd är det enda vi hör när vi åker genom byn. Chauffören stannar och ber oss hoppa av. Han vågar inte köra längre. Vi fortsätter till fots genom byn och kommer till slut till olivlunden som ligger på ena toppen av en dalsluttning. Vi letar oss ner genom de snirklande träden och möter här hela byn. Vi samtalar med några personer som upphetsat ber oss gå neråt, man har lärt sig att det aldrig blir lika brutalt när militären vet att det finns internationell närvaro på plats.
Nere i dalen ser vi hur de gula Caterpiller-maskinerna blänker i solljuset. En amerikansk röst hörs. När vi kommer närmare ser vi hur en judisk fredsaktivist från USA samtalar med den man som för befälet över ett sjuttiotal israeliska soldater. Samtalet förs i lugn och saklig ton, men ämnet är laddat. Det handlar om soldatens rätt att vägra lyda order, den underlydnades skyldighet att ta ett personligt ansvar för sina handlingar – ”så som det fastslogs i rättegångarna i Nürnberg”. Befälet, en pojke några få år äldre än mig, tittar klentroget på den gamle amerikanska mannen som talar med honom. ”Protestera inte mot oss”, upprepar han gång på gång. ”Muren är inte vår politik, det är Sharons. Protestera mot Sharon. Åk till Jerusalem och säg din mening. Lämna mig och mina mannar i fred.”
Så tystnar diskussionen, den gamle mannen inser att det inte är lönt att argumentera mot någon som är lärd att inte lyssna. Jag löser av honom och håller upp mitt ID-kort i solen, jag berättar att jag är svensk parlamentariker som är i området för att övervaka och granska vad som sker. Befälet svarar med en nickning innan han börjar samtala med sina mannar på hebreiska. Ett bedrägligt lugn sprider sig bland de samlade soldaterna. Varje tilltal möts av tystnad. Spänningen bland de församlade palestinierna, ett par hundra – återigen från de allra yngsta till de allra äldsta –, och det halva dussinet fredsaktivister blir spänd.
Som på en given signal börjar det ryka ur några av soldaternas granatrör. Öronbedövande smällar från ljudgranater blandas med det smattrande ljudet från gummihöljda stålkulor och den stickande doften av tårgas. Väggen av soldater rör sig samlat och organiserat framåt. Ett par av de unga männen börjar slå vilt omkring sig. En gravid palestinsk kvinna faller omkull och får en stålhättad känga i ryggen. Frederick får ett tungt slag över axlarna och faller omkull. Han tilldelas flera slag med batong och sparkar. Jag försöker ta mig framåt och får ett slag över ryggen. Jag tittar mot Muhammed och ser att han lyckats ta sig därifrån. En hand rycker tag i min arm samtidigt som Frederick tvingas upp på benen.
Vi leds bort ett par meter. Med oss är två amerikanska kvinnor, en från en kvinnoorganisation för fred, en från en judisk församling i Mellanamerika. Smattrandet från automatvapnen har fortfarande inte upphört och vi ser hur en och annan sten flyger över våra huvuden. Vi blir ställda mitt i skottelden. Under oss tungt beväpnad israelisk militär som skjuter gummihöljda kulor, över oss desperata unga palestinier som inte kan något annat än att försvara sitt land med landets egna byggstenar. Vi ber om att få flytta på oss. ”Araberna kastar sten”, säger soldaten som håller i min arm hånfullt, ”så överraskande”. Jag pekar ner mot hans beväpnade kollegor. Han säger inget mer.
Vi förs ner i dalen. Tårgasen sticker i ansiktets hålor. Ögonen rinner oavbrutet och näsan känns som en öppen krater. Jag spottar och fräser samtidigt som jag försöker se vilka de andra arresterade är. Vi är sammanlagt åtta stycken. Fyra israeliska aktivister, de två amerikanskorna, jag och Frederick. Vi tas upp till polis och militär en bit upp mot dalens andra sida. En polis kommer snabbt fram med ett papper på hebreiska som de ber oss skriva under. ”Ni ska intyga att ni inte blivit skadade”, säger en av de israeliska aktivisterna som varit med förr. En av amerikanskorna ger av ett fränt skratt, men skriker till när greppet om hennes arm blir hårdare. Polisen tar bort pappren och vi blir satta att vänta. Jag får intyga att jag är parlamentariker. Krypskyttar övervakar oss från toppen av dalgången. Mot olivlunden till ser och hör vi hur skottlossningen fortsätter. Männen som eskorterat oss laddar om sina vapen. En av de israeliska aktivisterna hör hur de ber om skarp ammunition och återvänder mot striderna. Logiken är hårresande, man rensar först olivlunden på internationella och israeliska aktivister för att sedan kunna gå åt hårdare mot de palestinier som är ensamma kvar.
Vi får nu vänta en lång stund och vi kan se vad som händer på andra sidan dalgången. En rad beslöjade kvinnor ställer sig på led i lunden och blir snart attackerade och beskjutna. Kvinnorna försöker stå kvar. Det är först här rädslan hinner gripa tag i mig. ”Vad händer med de som står på andra sidan? Hur går det egentligen för Muhammed? För den gamla amerikanska mannen?”. Vi tvingas stå kvar i en dryg timme, troligtvis medan man inväntar poliseskort och bekräftar min parlamentariska status. Under den tiden står byn Budrus kvar i sin olivlund. Skott, tårgas och ljudgranater skrämmer inte iväg dem. Det är först då man förstår hur lite de här människorna har kvar att förlora. Olivträden som de brukat i generationer är det sista de har kvar. Det är detta de nu vägrar förlora. Efter en timme blir vi inknuffade i en liten polisjeep. Frederick pekar upp mot palestinierna i olivlunden och frågar lakoniskt varför man bara arresterade oss. ”Why only you?” svarar en kvinnlig polis, ”because they’re only animals”.
***
Den amerikanska tidskriften Time kröner varje år någon med utnämningen årets person. Förra året förärades ”den amerikanske soldaten” med denna ärofyllda titulatur. I motiveringen skriver man att “De svepte över Irak och besegrade det på 21 dagar. De stod pall i ett område indränkt i skepticism och agg. De fångade Saddam Hussein. De är Amerikas ansikte, styrka och goda vilja, i en region ovant vid demokrati.” Den chauvinistiska hyllningen till kriget som problemlösare besitter i sitt självsäkra och patriotiska uttryck förmågan att få med sig den mest inbitne fredsvän. Bilden av den amerikanske soldaten som välgöraren och demokratins militante förkämpe är lättsåld till en värld som indränkt i hat, terror och blod törstar efter ett enkelt sätt att beskriva verkligheten. Och efter goda nyheter. Det är så mycket enklare att måla Saddams fall i ljusa färger än att se vad ockupationen av Irak egentligen leder till.
När jag en månad efter det att Bush första gången deklarerat att kriget var slut besökte Irak såg jag ett annat land än det Time talar om. Irak är sönderslaget, infrastrukturen har raserats och svält och nöd breder ut sig. Det rika landets oljetillgångar används till allt annat än det svältande folkets behov. Redan tre dagar efter de amerikanska truppernas intåg i Bagdad fastställde G8-länderna statsskulden för Irak till ofattbara 380 miljarder dollar, varav 200 miljarder ska utgöra ett skadestånd efter invasionen av Kuwait. Brottslighet och rättslöshet präglar det dagliga livet för miljoner irakier. Ockupationstrupperna skjuter dagligen mot demonstrerande folkmassor och förnedrar och kränker de ockuperade. Tortyr är ett ordinärt redskap i ockupanternas händer. De irakiska kvinnorna upplever ökande inskränkningar av sina rättigheter.
Ockupationsmakten rear ut naturtillgångarna till sina egna bolag. Grundläggande rättigheter som självbestämmande och demokrati, just det Time menar att den amerikanske soldaten inkarnerar, existerar inte. Det sägs att amerikanska befäl besvarade kritiken mot oförmågan att i Irak ens tillgodose de mest grundläggande kraven på en ockupant att upprätthålla ordning och skydda civilbefolkningen, med att åka på studieresa till Israel. Även om sanningshalten i detta rykte kan betvivlas säger det en del om situationen i Mellanöstern. Den historielösa naivitet gränsande till idioti som Time ger uttryck för när man i sin hyllning av den amerikanske soldaten framhåller krig och ockupation som förstadier till försoning och demokrati överträffas möjligen bara av det officiella Israels tro att en mur inne på de palestinska områdena ska få självmordsbombningar att upphöra, palestinierna att älska sina banemän och fredsduvorna att picka smulor vid Damaskusporten.
Den israeliska staten är inte ensamma, vare sig i historien eller nutiden, att se en mur mot de oönskade människorna som en lösning på sina problem. Privilegier för en grupp människor fordrar murar och stängsel gentemot de som inte delar privilegierna. Så var det när DDR en gång ville stänga sina medborgare ute från demokratin och rättigheterna. Så gör EU i de nordmarockanska enklaverna Ceuta och Meilla. Men precis på samma sätt som i historien när utestängande system manifesterats i betong, eller taggtråd, kommer det bara göda frihetstörsten och viljan att bryta igenom murarna.
Det sägs att vi lever i den globala byn. Det påstås att det faktum att vi kan konversera med varandra i realtid över hela världen, utbyta tankar och texter på Internet, ha konferenser i cyberrymden och surfa på kinesisk porr fast vi sitter i Svedala har revolutionerat världen. Det finns en from förhoppning om en globalisering där alla tillsammans lyfts uppåt och där vi blir till ett folk. Världsmedborgare. Måhända är den nya tekniken revolutionerande och kan tänkas har vi förts varandra närmare av möjligheten att ha globala tankeutbyten. Den internationella fredsrörelsen i Palestina manifesterar med största säkerhet just det. Men det murbygge som trots protester och kritik får fortsätta manifesterar något helt annat. De som har den yttersta makten över världen är inte intresserade av en global by om det innebär att deras privilegier ifrågasätts av de fattigare delarna i världen. Utestängning håller på att bli framtidens melodi snarare än möten. Att slå vakt om sin egen ställning är viktigare än visionen om den globala byn. Framtiden verkar inte handla om hur glada vi blir över de människor vi kommer att möta i den globala byn, utan hur mycket murar vi ska bygga gentemot resten. Och det var väl inte det som var tanken.
***
Ett par månader efter vår resa sitter jag och Frederick i Fosie stadsdel i Malmö. Under glada tillrop avnjuter vi falafel, couscous och homos tillsammans med en palestinsk familj som flytt från Budrus redan decennier innan vi besökte byn. De hade ringt upp oss för att de hade nyheter. Efter att vi lämnade området fortsatte motståndet. Varje morgon slöt byborna och aktivister upp i olivlunden och varje kväll tvingades bulldozerförfarana konstatera att de inte lyckats rycka upp några träd med rötterna än. Enligt ryktena i Palestina har man nu beslutat flytta sträckningen av muren ett par meter så olivlunden räddas. En liten seger, javisst. Fortfarande byggs muren. Fortfarande fortsätter ockupationen. Men samtidigt ett stort argument för det fredliga motståndet, för den civila intifadan. ”Om tio år sitter vi likadant” säger Mohammad som bjudit in till middagen, ”men då i Budrus, i ett fritt Palestina”.
”Inshalla.”, svarade vi. ”Inshalla”.
