[060418] Redan under tidiga tonåren intressserade jag mig för frågor som rörde orättvisor i samhället. Ständiga diskussioner i klassrummet med mer borgerligt sinnade klasskamraeter, oftast killar, utmynnade, inte sällan, i livliga diskussioner som fortsatte långt efter lektionstid. I Göteborg rådde på den tiden, 1970-talet, en livlig aktivitet inte minst inom musikrörelsen som lätt engagerade unga människor. En politisk text med häftig rockmusik hade stort genomslag.
Teatervärlden präglades av samhällskritiska pjäser med den tidens radikala förespråkare/skådespelare, en del av dem aktiva än idag. Andra företrädare förstelnade i en småborgerlighet som då hade betraktats som klassförräderi. Kvinnors rättigheter, rätten till barnsomsorg, internationell solidaritet och radikal kulturpolitik var den politiska vardagen.
Naturligtvis sveptes jag med i den. Åtskilliga var de demonstrationer och manifestationer jag deltog i. Då det gällde kvinnors rättigheter och rätten till barnomsorg var det naturligtvis i majoritet kvinnor, förutom de velourklädda, förlöjligade av andra män, pappor och dagispersonal, som deltog. Internationell solidaritet hade ju högre status och det var där männen skulle göra revolution. Ja, det var ofta män som förde fram de stora visionerna för de var mer abstrakta och krävde ju ingen omedelbar insats!
De långa diskussionerna på dåtidens inneställen för rödvinsvänstern präglades starkt av männens tuppfäktning i teoretiskt ”ordbajs”. Helst skulle det vara så intellektuellt obegripligt att det totalt stängde ute folk med en ganska vanlig enkel utbildning. En del av det var också för att imponera på tjejerna som förfördes av en häftig svada, som jag ibland misstänker att de inte ens själva begrep. Dessa numera vuxna män lade där i vissa fall grunden till en snobbism och elitism som idag präglar den ”konservativa” vänstern. De man företräder ska inte begripa vad man menar!
Jag har under alla år varit starkt engagerad i samhällsfrågor. Genom min arbetsplats kom jag i kontakt med partipolitiken och det fackliga engagemanget. Min dåvarande arbetskamrat frågade om jag ville bli partipolitiskt engagerad och på den vägen är det. Jag fortsatte dock mitt utomparlamentariska arbete, genom aktionsgrupper och liknande, utan band till partipiskan som många fogade sig under.
De senare årens utveckling i mitt tidigare parti gjorde att jag alltmer började ifrågasätta verklighetsförankringen. Många band inom det politiska, både ideologiska och personliga, började knaka i fogarna. Livlinan var då mitt utomparlamentariska intresse.
När partikamrater började kalla inomorganisatoriskt arbete för utomparlamentariskt så var det nog en av dropparna som kom bägaren att rinna över. Visst har det varit tufft många gånger, och är fortfarande. Din bästa vän kan utan tvekan sätta kniven i ryggen på dig för egna fördelar och personliga maktpositioner.
Otaliga är de emotionella störningar jag under åren sett hos personer i maktpositioner. De kan yttra sig genom att man undviker att svara ”vanligt” folk på deras frågor, endast anlitar sina närmaste kompisar till olika förtroendeuppdrag och hänsynslöst utnyttjar människor eller spelar på deras känslor för att vinna fördelar. Allt mycket mänskligt men ack så skadligt för dem som utsätts för det. Även här har det utomparlamenatriska engagemanget fungerat som en ventil och som överlevnad. Det är där du kan hämta näring, inspiration och kunskap till det parlamentariska arbetet och det är där du träffar människor som inte är emotionellt störda av sina maktpositioner.
Föremålen skiftar men passionen för politiken består, kan jag konstatera. Jag är nu ute på en ny lång resa mot okänt mål. Trots att det kostat mig både relationer och materiell välfärd så har det varit värt det. En passion till politiken är livslång och ger långsamt men säkert resultat.
