[060416] Vattenfrågan i Mellanöstern är en av de så kallade slutstatusfrågor som skall förhandlas om mellan Israel och Palestinierna. Utsikterna för förhandlingar ser i dagsläget inte särskilt lovande ut.
Emedan det rapporteras att den Palestinska myndigheten president Mahmoud Abbas vill förhandla med Israel är det sannolikt ändå så att förhandlingslösningar för närvarande inte har särskilt stora utsikter att bli sanktionerade av det av Hamas helt dominerade parlamentet. Att döma av den politik som Ariel Sharon och sedan Ehud Olmert (först genom Likud och sedan genom Kadima) drivit är det också snarare så att Israel är inriktade på ensidiga steg snarare än förhandlingar.
Ehud Olmert argumenterade också i den israeliska valrörelsen, som ledde till att Kadima tog över som största party i Knesset, för att han under kommande mandatperiod skulle verka för att etablera permanenta gränser gentemot Palestinierna och även nedmontera ett antal bosättningar på Västbanken, genom unilaterala initiativ om så krävs. En fråga man kan ställa sig är hur den israelisk-palestinska konflikten och de politiska förändringarna i regionen påverkar förutsättningarna för en hållbar vattensituation för Israeler och Palestinier. Och hur påverkar den av israelerna kallade säkerhetsbarriären (som av Palestinierna kallas mur) den framtida uppdelningen av vattenresurserna och förutsättningarna för fördjupat samarbete? Och kommer det vattensamarbete som trots allt existerar fortsätta även under de nuvarande regimerna?
Trots den intensiva politiska konflikten mellan Israeler och Palestinier har vattenfrågan generellt sett varit ett område kring vilket man samarbetat och koordinerat aktiviteter även under tidigare intifada. Det har även lyfts fram att vattenfrågan kan vara något som leder in parterna i ett djupare samarbete.
I dagsläget finns överenskommelser kring vattenfrågan. Dels principöverenskommelsen mellan Israel och PLO från 1993 (det s. k. Osloavtalet) och även en interimsöverenskommelse från 1995. Dessa överenskommelser är dock inte heltäckande på något sätt. I dessa avtal stipuleras bland annat att det skall finnas en s. k. Joint Water Committee (gemensam vattenkommitté) i vilken koordineringsfrågor skall hanteras. Den har fungerat och mötts genom hela konflikten. Dock finns i ovan nämnda avtal ingen klar uppdelning av vattenresurserna.
Det slogs fast i interimsöverenskommelsen att Palestinierna har s.k. ”vattenrättigheter” men hur stora dessa är tänkt att etableras i slutförhandlingarna. Vidare finns ett regionalt samarbete kring vattenfrågan. Under 2005 undertecknade Israel, den Palestinska myndigheten och Jordanien ett avtal om att genomföra en studie kring möjligheten att gräva en kanal mellan Röda havet och Döda havet för att förbättra tillgången på vatten samt vända trenden med en ständig sjunkande vattennivå i Döda Havet.
Samarbete och konflikt på en och samma gång?
Sedan Israel började bygga muren på Västbanken har många hävdat att muren dragning också är relaterad till var på Västbanken olika vattenresurser är belägna. Palestinska forskare menar att det finns en klar relation mellan hur muren är dragen och var vattenresurserna är belägna. Abdel Rahman Tammimi från Palestinian Hydrology Group menar att det inte är en tillfällighet hur muren är dragen och Elisabeth Sime, som är direktor för hjälporganisationen CARE International, menar också att muren är dragen så att flerparten av de viktiga grundvattenkällorna i närheten av murens dragning hamnar på den ”israeliska” sidan. Israel vidhåller dock att murens dragning inte har att göra med detta utan uteslutande skall ses som en metod att förbättra Israels säkerhetssituation.
Alldeles oavsett om murens dragning korrelerar med de vattenrikare delarna av grundvattenkällorna på Västbanken resulterar misstanken om att så är fallet och således själva muren i sig själv till en misstänksamhet och konflikt mellan Israeler och Palestinier. Detta till trots så har det gemensamma arbetet i olika regionala vattenprojekt samt det koordineringsarbete som sker i den gemensamma vattenkommittén fortsatt. Ett exempel på det regionala vattensamarbetet är den arbetsgrupp som arbetar med regionala vattenfrågor i regionen vilken är en del av fredsprocessen som startade i Madrid 1991. I en av vattengrupperna har det varit en hög nivå av aktivitet. EXACT (Executive Action Team) är en undergrupp till den multilaterala arbetsgruppen för vattenresursfrågor och består av höga företrädare för den Palestinska myndigheten, Israel och Jordanien är den grupp som är mest livaktig.
Sedan EXACT etablerades 1994 har den hållit två möten om året och fortsatt att fungera även under perioder av intensiv politisk konflikt. Gruppen har alltsedan 1994 fungerat dels som en slags projektkommitté men även som ett forum för utbyte av idéer och diskussion mellan parterna och även ett forum där förtroende har byggts upp mellan de som kontinuerligt arbetar med dessa frågor. Samtidigt skall det göras klart att det samarbete som äger rum inom detta och andra forum har stora problem. Exempelvis är Palestinierna missnöjda med att Israel blockerar de flesta av de palestinska förslagen till nya brunnar på Västbanken.
Det förefaller som sannolikheten att vattensamarbetet skulle kunna utgöra en grund för politiskt samarbete inom andra politiskt svårare frågor är begränsad. Ny forskning visar också på att det i Jordanflodsområdet finns små chanser till s. k. ”spill-over” effekter på grund av det stora fokus i området på säkerhetsfrågor vilket i realiteten kraftig begränsar möjligheterna till att sprida samarbetet.
Då man i mitten av 90-talet menade att delade vattenresurser var en källa till konflikt och även krig visade forskning under slutet av 90-talet och början av 2000-talet att stater som delar en vattenresurs snarare väljer att samarbete kring denna. Aktuell forskning idag visar att det finns ett behov av att närmare studera vilket slags samarbete respektive konflikt man talar om. Ett team av forskare vid Oregon State University har visat på att det finns olika nivåer av konflikt och samarbete.
Annan aktuell forskning lyfter också fram att samarbete i ett delat flodområde kan styras, manipuleras och vara ett resultat av den dominerade statens (den s. k. hegemonen) vilja och önskningar som den kan pådyvla den andre parten. Om man tittar närmare på den Israelisk-palestinska konflikten om vatten är det uppenbart att det samtidigt som det finns samarbetsmekanismer finns det också konfliktinslag. Det är viktigt att konfliktinslagen inte alls behöver vara våldsamma utan kan ta sig andra mer subtila uttryck. Exempel på samarbete är de fortsatta möten och koordineringsarbete som fortsätter mellan parterna.
Utifrån tanken om hegemoni förefaller det dock rimligt att hävda att samarbetet endast är ett resultat av att Israel önskar att ha ett sådant samarbete. Exempel på konflikten är de uttalanden som kommer dels från Palestinska NGO:s, forskare och även officiella företrädare om att Israel utnyttjar för mycket av den delade vattenresursen på Palestinierna bekostnad, att de drar muren efter hur vattenkällorna är placerade etc.
Det förefaller vara klart att parterna i regionen inser att det i princip är omöjligt att inte diskutera den för den gemensamma vattenfrågan. Samtidigt synes det uppenbart att det grundsamarbete som existerar kring det delade vattnet knappast utgör en stabil grund för vidare politiskt samarbete. I synnerhet inte när utsikterna för förhandlingar i dagens politiska situation med Hamas, som inte kan anses vara intresserade av förhandlingar i dagsläget, vid makten i Palestina, och Kadima med Ehud Olmert i ledningen för Israel som redan klargjort att den unilaterala väg att dra sig tillbaka från i Gaza sannolikt är den som kommer att prövas för Västbanken. Dock förefaller det rimligt att anta att den grundläggande koordinering kring vattenfrågorna kommer att fortsätta då den är en nödvändighet för framför allt det palestinska samhället.
