[060416] När Amir Peretz vann valet som ny ledare för Arbetarpartiet i november 2005 lyfte han med omedelbar verkan ut Arbetarpartiet ur samlingsregeringen med Likud. Han proklamerade för förhandlingar med palestinierna och kopplade ett tillbakadragande från de ockuperade områdena med mer pengar i statskassan och ökat stöd till socioekonomiskt marginaliserade grupper i det israeliska samhället.
Därefter lämnade Arbetarpartiet successivt sin linje och närmade sig det nyetablerade partiet Kadima i frågan om de ockuperade områdena (bl.a. som ett resultat av Hamas valframgång). Valets två stora partier, Kadima och Arbetarpartiet, vill bygga in de stora bosättningarna i anslutning till Jerusalem, genomföra ett unilateralt tillbakadragande och är eniga i sin vägran att förhandla med den palestinska myndigheten under Hamas styre (dvs. om Hamas inte erkänner Israels rätt att existera).
Det är svårt sätta fingret på skillnaden mellan de båda politiska alternativen, vilket inte minst det låga valdeltagandet och antalet osäkra väljare inför valet är ett tecken på. Istället framträder skillnaden tydligare inom andra politikområden, till exempel den ekonomiska politiken där Arbetarpartiet står för en socialdemokratisk politik (för första gången på mycket länge), medan Kadima står för en liberal ekonomisk politik.
Två trender kan således noteras i det senaste israeliska valet. För det första en ökad konsensus vad avser frågan om de ockuperade områdena, och för det andra de sociala och ekonomiska frågornas (åter)inträde på den politiska agendan. Hur ser utvecklingen av de två frågorna ut i ett historiskt perspektiv och vad kan vi vänta oss av framtiden?
Sexdagarskriget 1967, och den israeliska ockupationen av Västbanken, Gaza, Golan, Östra Jerusalem och Sinai, förändrade den israeliska politiska kartan. Arbetarpartiet förlorade initiativet över israelisk politik, det rådde helt enkelt oklarhet om vilken politisk linje partiet skulle driva i frågan angående de ockuperade områdena. Arbetarpartiet valde att bjuda in Herut och liberalerna (senare Likud) som regeringspart i en samlingsregering (1967-70) för att gemensamt styra landet under den nya situation som uppstått som ett resultat av ockupationen. Herut hade en sedan tidigare fastlagd politik med avseende på de ockuperade områdena. Partiledare Menachem Begin underströk vikten av att behålla de ockuperade områdena.
Samtidigt började en ny politisk maktfaktor ta form – de religiösa sionisterna – framför allt representerade av bosättarrörelsen Gush Emunim och partiet Mafdal. Gush Emunims och Mafdals främsta politiska fråga var fortsatt israeliskt styre över de ockuperade områdena, där etablerandet av bosättningar var en viktig strategi. Bosättningsprogrammen började relativt försiktigt under arbetarregeringen fram till 1977, men tog fart under Likudregeringen från 1977, utan att därefter genomgå några betydande förändringar under Arbetarpartiets senare styre fram till Oslo-avtalet 1993. Det torde stå klart att i och med Oslo-avtalet 1993 förlorade Likud och den israeliska högern tillfälligt sin ideologiska grund och tanken om ett Stor-Israel befann sig plötsligt långt borta. Men med mordet på Yitzhak Rabin och Likuds makttillträde 1996 började så kallade utposter etableras på de ockuperade områdena och under Ehud Baraks arbetarregering tilläts tidigare etablerade bosättningar att växa.
Arbetarpartiet och Likud närmade sig därmed varandra i frågan om de ockuperade områdena. Ett exempel är det dokument som togs fram efter valet 1996 av Yossi Beilin, då ledande vänsterpolitiker inom Arbetarpartiet och numera partiledare för Meretz-Yahad, och Michael Eytan, tillhörande högerfalangen inom Likud. Dokumentet visar på den gemensamma hållning som utmärker de båda partierna vad avser till exempel frågan om Jerusalems framtida status, bosättningarna, den palestinska flyktingfrågan och israeliska gränspositioner. Ytterligare exempel vittnar samlingsregeringarna under 2000-talet om, som bland annat resulterade i det israeliska tillbakadragandet från Gaza, där Likuds premiärminister Ariel Sharon tillsammans med Arbetarpartiet (trots internt motstånd från högern inom Likud) drev igenom tillbakadragandet. Som ett resultat av motståndet lämnade Sharon i november samma år partiledarposten i Likud för att forma ett nytt parti – Kadima. Arbetarpartiets vision om land mot fred har segrat (även om det aktuella området och förutsättningarna för en fungerande framtida palestinsk stat har förändrats). Medan Arbetarpartiet har accepterat att ett antal stora bosättningar i anslutning till Jerusalem inkorporeras inom Israel post-1967 års gränser och barriären.
Den främsta politiska utmaningen kommer istället från de religiösa sionisterna och den sekulära extremhögern, de så kallade neo-sionisterna som ingick i regeringskoalitionen 2003 men lämnade regeringen i protest i samband med tillbakadragandet från Gaza. Med Ariel Sharon till Kadima följde ett antal av de mer moderata krafterna inom Likud (13 av de 14 knessetledamöter som ingick i Kadima kom från Likud). Likud har därefter, under Benjamin Netanyahus ledarskap, valt en hårdare linje igen vad avser de ockuperade områdena, bosättningspolitiken och en framtida palestinsk stat. Ytterligare tecken på alliansen mellan den sekulära högern och de religiösa sionisterna är partikoalitionen inför valet mellan den högerextrema partibildningen Ihud Leumi och det religiös-sionistiska partiet Mafdal (som aldrig tidigare har ingått i en partikoalition).
Hur ska vi se på den socioekonomiska frågan och dess förnyade aktualitet i valet 2006. Vad handlar den israeliska fattigdomsdebatten om och varför har den politiserats just nu? I israelisk politik har arbetarklassen traditionellt utgjorts av mizrahim och medel- och överklass av ashkenazim. När Menachem Begin (Likud) på 1970-talet förtstod potentialen i att mobilisera mizrahims missnöje med den arbetarsionistiska och askenaziska politiska eliten innebar det att Begin och högerpartiet Likud, trots sin liberala ekonomiska politik, blev ett parti för mizrahim, det vill säga arbetarklassen. Sedan dess utmärks israelisk politik av att arbetarklassen röstar på höger och medel- överklassen röstar på vänster. Den inomjudiska etniska konflikten har således initialt legat till grunden för befolkningens positionering på vänster- och högerskalan.
I början av 2000-talet, under den nytillsatta Likud-regeringen, påbörjades omfattande nedskärningar i den israeliska välfärdspolitiken. Under fem olika politiska ekonomiska program som godkändes av Knesset introducerades omfattande strukturförändringar i välfärdssystemet, bland annat vad avser arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, socialbidrag och föräldraledighet. I samliga fall handlar det om en sänkning av ersättningsnivåerna, kortande av ersättningsperioderna och striktare regler för tillträde. Samtidigt är redan sedan tidigare en del av den israeliska befolkningen indirekt diskriminerad vad avser välfärdstjänster, till exempel de medborgare som inte gör militärtjänstgöring, framför allt israeliska palestinier, ultra-ortodoxa judar och nya invandrare.
Enligt det israeliska socialförsäkringsinstitutets egna uträkningar är det främst de redan socioekonomiskt marginaliserade grupperna som drabbats av omläggningarna i den israeliska välfärdspolitiken. Tydliga skiljelinjer går mellan icke-judar och judar, mizrahim och ashkenazim, samt nya invandrare och övriga befolkningen. Ungefär 20-30 procent av befolkningen i Bnei Brak (i Tel Aviv), Jerusalem och Ashdod, det vill säga områden och städer med en betydande andel invandrare, mizrahim och ultra-ortodoxa judar, lever under fattigdomsstrecket, vilket tyder på ökade inkomstskillnader i det israeliska samhället.
Medan Likud har varit en drivande kraft bakom den ekonomiska politiska utvecklingen, inte minst under 2000-talet, står det klart att Arbetarpartiet inte har utgjort en opposition. Istället har man som bland annat koalitionspartner i samlingsregeringen valt att sätta den israeliska utrymningen av Gaza före den inhemska ekonomiska politiska utvecklingen. Med valet av Amir Peretz såg många Arbetarpartiets möjligheten att agera för en mer omfördelande ekonomisk politik. Peretz var under 1990-talet en omstridd ledare för fackföreningen Histadrut och gick bland annat i bräschen för organiseringen av landsomfattande strejker i protest mot regeringspolitiken. Peretz är också mizrahim och därmed har Arbetarpartiet för första gången fått en politisk ledare som kan appellera till stora delar av den marginaliserade befolkningen (dvs. mizrahim).
Amir Peretz lyfte fram den israeliska (ny)fattigdomen som en för Arbetarpartiet viktig valfråga. Valresultatet tyder dock på en begränsad framgång vad avser mizrahim som väljargrupp, vilket om inte annat tyder på att Arbetarpartiet än idag för många mizrahim associeras med ashkenaziskt förtryck och dominans. Samtidigt råder det ingen tvekan om att den socioekonomiska frågan blev en av de dominerande frågorna på den politiska arenan i valet 2006, vilket det nyetablerade Pensionärspartiet stora framgång (7 mandat) är ett exempel på. Vidare kan Likuds tillbakagång delvis ses som en reaktion mot den nedskärningspolitik som Benjamin Netanyahu har fått personifiera under sin tid som finansminister.
Det israeliska politiska landskapet har därmed förändrats. En ökad enighet i frågan om de ockuperade områdena möjliggör för andra politiska frågar att vinna inträde på den politiska arenan. För den socioekonomiskt marginaliserade delen av den israeliska befolkningen kan detta få betydelsefulla konsekvenser, då omläggningen av den ekonomiska politiken och nedmonteringen av den israeliska välfärdsstaten kan etablera sig som en viktig politisk fråga i kommande val. För den palestinska befolkningen på de ockuperade områdena och de judar och palestinier som tror på en varaktig och ömsesidig fred tecknar den israeliska inrikespolitiska utvecklingen en mörk framtid. Det finns idag inget större israeliskt parti som med trovärdighet driver en politik som tar 1967-års gränser som utgångspunkt.
