[060319] Teaterhögskolan slutproduktion 2006
Premiär på Artisten 10/3 2006
Författare: August Strindberg resp. Sarah Kane (översatt av Jacob Hirdwall)
Regi: Göran Parkrud
Scenografi och kostym: Linda Wallgren
I rollerna: Ola Hedén, Lars Mellfors, Nadja Mirmiran, Nicolas Silfverskiöld, Rikard Södersten, Johanna Thor, Johan Örjefelt.
I en bassäng fylld av sand ligger en massa människor nedgrävda. Bara huvudena och någon enstaka arm sticker upp. Ljuset tänds över scenen, och människorna reser sig sakta ur sanden och börjar spela Strindbergs obehagliga komedi Leka med elden, från 1893.
Det unga paret Knut och Kerstin firar sysslolös semester på en badort, i huset som de fått av Knuts far, grosshandlaren. Grosshandlarparet har en villa intill. Mellan de båda husen rör sig Kusinen – en bitter och sorgsen ung kvinna som spelar rollen av förförerska och hjälpreda. Både grosshandlaren och hans son har något slags förhållande med henne. Och när det unga paret får besök av vännen Axel inleder Kerstin en vild flirt med honom, påhejad av sin man.
Dethär låter lika banalt som en veckotidningsföljetong! Men det är mycket värre än så: för Strindbergs pjäs är ingen vanlig actionkomedi om romantik och svek – den handlar om människor som är instängda i sina borgerliga salonger och med vett och vilja plågar livet ur sig själva och varandra, eftersom de inte kan ta sig därifrån. Replikerna slungas ut ur deras munnar som giftormar.
Men den moderna scenografin skapar problem: Vältaligheten klingar konstigt i det kala scenrummet, i munnen på unga människor som ser alldeles nutida ut, och fritt och barfota rör sig längs bassängkanten och i sanden. Tillslut känns pjäsen mer konstig än medryckande: Vad är det för slags ufon som blandar in så konstigt gammaldags vändningar i sitt språk? Och varför skiljer de sig inte, eller går i terapi?
Efter paus övergår skådespelarna till att spela ett annat stycke, men i samma sandbassäng. Då ser jag under bassängkanten: en bur med levande råttor som springer omkring! Jätteäckligt! Och pjäsen är Befriad (Cleansed) av den unga brittiska dramatikern Sarah Kane. Den handlar också om människor som tar livet av sig själva och varandra, men i alldeles bokstavlig betydelse. Den är skriven 1998, året innan författarinnan tog sitt liv, endast tjugoåtta år gammal.
Den utspelar sig på något slags institution. Så också här handlar det om att vara instängd. En samling förvirrade kärlekstörstande människor söker sig till varandra, men varje försök till kärleksmöte slutar med att de drogas ned, utsätts för elektriska chocker, misshandlas, stympas och slutligen mördas av den gåtfulle Tinker – som är en otäck blandning av läkare, langare, fångvaktare och bödel.
All grymhet utspelas för öppen ridå – inklusive avhuggningen av lemmar. Att säga att föreställningen är stark är en underdrift. Jag håller ena handen beredd framför ögonen – så att jag kan skymma undan det hemskaste, och den andra för munnen – för att trycka tillbaka kräkreflexerna.
Men trots allt uppfattar jag scenskoleeleverans insatser som beundransvärda. De lyckas faktiskt skapa något slags samband mellan de båda disparata pjäserna: en upplevelse av mötet mellan värnlös mjukhet och psykopatisk kyla.
/Kajsa Öberg Lindsten
När man ska recensera en elevuppvisning borde man försöka bedöma eleverna och bortse från texten, regin, dekoren, allt det som inte är skådespelarkonst och som deras treåriga (på Teaterhögskolan) utbildning syftar till.
Så var det på uppvisningarna förr i tiden. Man kunde få se en Hamlet, en Erik XIV och en Fröken Julie i tacksamma avsnitt ur världsdramatiken. Men i dag vill man hellre spela hela pjäser och då inställer sig frågan för recensenten vad man vill säja genom valet av stycke.
Leka med elden, som är Strindbergs enda komedi, har tacksamma roller och Teaterhögskolan har spelat den förut som kostymteater med halmhattar på en sommarveranda på en badort.
När man ser den slås man av att den handlar om mätta, sysslolösa människor som leker av brist på verklighet. Man slås också av Strindbergs precisa språk och hur fint det ligger i munnen på artonhundratalsmänniskor och hur svårt det är att modernisera stycket.
Regissören Göran Parkrud skriver i programmet att avsikten från början varit att sätta ihop Leka med elden med Befriad av Sarah Kane, att varva scener ur den båda pjäserna, men Sarah Kanes förläggare sa nej. (Strindberg har ju varit död i snart hundra år och hans rättigheter bevakas bara av oss recensenter.) (Och det är ett dåligt skydd mot misshandel.)
Befriad är en pjäs av ett helt annat kynne. Jag tolkar den som en skör själs mardrömsvisioner i en blandning av bländande skönhet och spyframkallande fysisk misshandel. I programmet nämner man inte för inte ”Attributörpraktikanter/Kroppsdelar Gabriella Persson, Josefin Dawidsson”.
Jag talade med en skådespelerska som medverkade i Rannsakningen, pjäsen om rättegången efter Auswitz på Masthuggsteatern och hon berättade att hon gick hem och kräktes efter föreställningarna. Ser man Befriad i det perspektivet kan man lätt avvisa de uppdiktade gräsligheterna. Trots allt finns en efterhängsen tanke att dessa skräckvisioner är verklighet för den som bär på dem.
Jag har svårt att inse vitsen med kombinationen som inte blev av. Nadja Mirmiran gjorde en övertygande Kerstin i Strindbergs pjäs. Det var först när hon gick i närkamp med sin uppvaktare, ledigt och trovärdigt spelad av Lars Mellfors, som uppförande och ord skar sig.
Tinker i Kanes pjäs är både läkare och langare och samtidigt en sorts spelledare. Den svåra rollen gestaltades imponerande säkert av Nicolas Silfverskiöld. Samtidigt förstår man hur mycket tacksammare det måste vara att ge liv åt Strindbergs gestalter, medan Kanes figurer är lämnade på egen hand att i ena ögonblicket skära fötterna av en medmänniska och i nästa sitta och runka inför en eggande dansös.
Den genomgående rollen i Befriad är Grace som spelades av Johanna Thor. I Strindbergs pjäs är hon kusinen och väcker redan där min nyfikenhet med sin gåtfullhet. Det var kanske en sådan kvinna som skulle kunna gifta sig med den gamle fadern?
I Befriad är Grace den som utsätts för alla plågor för att slutligen renad stiga ut i det bländande ljuset, åtminstone skulle man kunna tolka det så medan man söker efter en förklaring till varför all ondska absolut måste visas? More is less, säjer man och den tanken kan föresväva en inför en naken Johanna Thor med blodet sipprande från sina avskurna bröst och en konstgjord penis dinglande mellan benen. Det är en mycket stark prestation av Johanna Thor.
Så här såg det ut i huvudet på Sarah Kane, en medmänniska som det är svårt att avvisa?
/Åke S Pettersson
